Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Kan en förändring leda till ett nytt och bättre normalläge?
Förändring kan innebära att man får en möjlighet att sopa undan en massa
gammalt skräp och börja på ny kula. Om man tar tillvara på förändringen så kan
nya möjligheter och nya perspektiv i tillvaron uppenbara sig. En oväntad knuff
i en ny riktning kan vara det som behövs för att man ska se dessa nya
möjligheter. Utan en knuff vill man undvika förändringar om sådana innebär en
ansträngning och om utgången är osäker.

Nu står jag på tröskeln till något nytt och kan se skymten
av ett nytt normalläge. Om det blir en positiv förändring återstår att se men
det går att urskilja konturerna för en möjlig intressant och spännande framtid.
Hinder på vägen finns dock, men dessa hoppas jag kan lösas på ett bra sätt. Jag
ser 2019 som ett mellanår, ett transformeringsår inför 2020, då jag ska försöka
hitta en ny inriktning för mitt liv.

Tiden närmar sig för att sätta igång med
förberedelser inför en försäljning av huset. Detta gör mig ledsen på många
sätt. Både för att jag själv skulle vilja bo kvar men framförallt för att vi
rycker bort en viktig del av våra barns trygghet i tillvaron. Sexåringen har
undrat om inte någon av oss skulle kunna bo kvar och även den äldsta har
uttryckt att hon inte vill att vi flytta. Huset känns som en viktigare del för barnen
än att vi vuxna bor tillsammans. Jag tror nog att de fattar att vi kommer att
finnas kvar för dem även om vi inte bor tillsammans. Men det känns som om de
har resignerat, de har förstått att beslutet om att flytta inte går att ändra
på. Men visst, det kan bli bra efter en flytt men det är ett vågspel som vi
utsätter våra barn för. Jag skulle kunna offra mycket för att barnen skulle få bo
kvar och kanske borde jag ha agerat annorlunda tillbaka i tiden, men det är försent
nu. Och jag har tyvärr inte råd att ha kvar huset själv. När väl huset är sålt
finns det ingen återvändo. Det är det som jag tycker är så sorgligt.

Jag vill hitta någon att växa tillsammans med. Någon att
kunna dela mina svagheter, osäkerheter och upplevda otillräckligheter med och
som vill och vågar dela detsamma med mig. En relation som bygger på något
bortom konkurrensen kring vardagslivets trivialiteter dominerat av konflikter
om vem som är bäst, vem som gör mest och vem som är viktigast, liknande den relation
syskon ofta utvecklar i konkurrens om sina föräldrars kärlek.

En relation där båda får ta plats utan att kväva varandra,
där det är naturligt att både lyssna och bli lyssnad på med en tro på varandras
goda avsikt och vilja. En relation där man hjälper varandra utan att kräva
något i gengäld men där båda alltid strävar efter varandras välbefinnande och
lycka. En relation där båda vill försöka lära känna varandra bortom orden. En
relation där en smekning inte bränner som sveda.

En sådan relation vill jag leva i men sådana relationer är
sällsynta. Dessa bygger på att individerna inte har som grundinställning att vi
vill varandra illa. En sådan relation bygger på individer som inte är rädda att
förgöras av kritiska synpunkter och som vågar glänta på sitt inre och se sig
själv och sina brister i humorns ljus. Sådana människor försöker inte dölja
sina brister och sin otillräcklighet men strävar efter att utvecklas och förstå
sig själv och andra bättre.

Sådana människor är sällsynta. Vi andra får sträva efter att
försöka närma oss dessa. Att få göra detta med någon som har samma strävan och
att tillsammans försöka växa kan i sig vara en väg som bidrar till att göra
livet mödan värt.

Som jag misstänkte så finns det tyvärr ingen möjlighet för
mig att behålla vårt hus efter separationen. Min lön räcker inte till för att
både lösa ut de lån vi idag har och få nya lån för att kompensera för den
värdeökning som skett under de år som vi bott i huset. Tråkigt, jag skulle
behöva en miljon kronor någon stans ifrån men en sådan är inte lätt att ”hitta”.
Med dagens låga ränta skulle det inte vara några problem för mig att klara
kostnaderna för lånen men banken sätter som krav att man ska klara av en
framtida ränta på 7,5 procent och med en så hög ränta så skulle kostnaderna för
lånet bli på tok för hög för mig. Bra att banken är försiktig, men en så hög
ränta kanske är att ta i lite… Får inrikta mig på en plan B, ett radhus i
närområdet. Det behöver inte bli så tokigt det heller.

En stor förändring i livet leder ofta till funderingar omkring
andra stora frågor. Vem är jag? Vad är jag? Vad har format mig? Vad är
meningen? Varför handlar jag som jag gör? Varför framstår mitt handlande många
gånger som rationellt och rimligt i stunden men så oerhört korkat i efterhand?
Varför säger jag saker som sårar andra när jag egentligen är en god människa
som vill andra gott? Varför kan jag inte ”tänka efter” före mina handlingar i
stället för att låta mig styras av känslor och en logik som resulterar i
handlingar som i efterhand framstår som både helt absurda och orimliga? Men går
det att lära om? Knappast, men det är värt att försöka. Jag lever i en kontext
tillsammans med andra människor som triggar igång beteendemönster hos mig som
oftast inte har med dessa personer att göra. Dessa människor representerar
snarare andra och för mig betydelsefulla personer som jag har grumliga känslor
för. Om man utgår ifrån att även andra lever under liknande betingelser så är
det inte konstigt att vi lever i en värld full av små och stora konflikter. Men
mina små och stora funderingar slutar alltid med den största av dem alla, vad
vill jag göra med resten av min outmätta tid jag har kvar här ovan jordytan? Detta
har jag ännu inget svar på.

Nu går jag i väntans tider. Det jag väntar på är besked från
banken. Hur kommer mina möjligheter att se ut vad gäller mitt framtida boende?
Det ser i och för sig ganska bra ut, inkomst och vinst vid försäljning av huset
räcker nog till ett bra radhus i området. Men egentligen vill jag bo kvar i
vårt hus, med detta räcker nog inte inkomst och sparade pengar till för att
göra. Så här i 11e timmen ser jag husets outnyttjade potential. Att sälja skulle
innebära att jag troligen aldrig kommer att kunna skaffa mig något likvärdigt i
framtiden. Detta känns sorgligt. Själva uppbrottsprocessen skulle även bli
betydligt enklare, både rent praktiskt och känslomässigt, för oss alla, om
någon av oss kunde bo kvar.

Separationsångest. Känns hemskt att behöva lämna den trygga
bas man haft under många år för att troligen aldrig få det så bra igen. Hade
det gått att undvika att ego och orationella känslor fick gå före förnuftet? Hur
”vuxen” är man egentligen? Kanske är vi alla i grund och botten bara förvuxna barn
som söker våra föräldrars erkännande och oreserverade kärlek i varje mänsklig
relation?

Ibland tar livet en oväntad vändning. Det som funnits som en
tanke blir till något konkret och kom oväntat, fast kanske inte egentligen… En
dramatisk förändring där något gammalt som inte fungerat optimalt byts ut mot
något nytt, okänt och lite skrämmande men samtidigt lite spännande. Hade dock
hoppats på att det dysfunktionella skulle gå att reparera men båda måste båda
vilja och tro på möjligheten att tillsammans skapa något nytt och bättre
utifrån omvärdering och självrannsakan av en mycket grundläggande art. Tron på
att kunna bygga upp något nytt efter ett kvarts sekel kan vara svår att uppbåda
och viljan att försöka måste överstiga viljan att börja något helt nytt.

Ibland behöver livet en ny inriktning och ibland behövs
hjälp med att hitta nya vägar. Vilken väg man tar spelar i det stora hela ingen
större roll, det slutar alltid med att bränslet tar slut. Men beroende på
vilken väg man åker så kommer man att se olika landskap och möta olika
människor. Vägen kan bli mer eller mindre intressant och spännande och mer
eller mindre osäker och skumpig.

Nu är det en ny väg som kommer att gälla. Den gamla trygga,
men rätt trasiga motorvägen, är strax inte längre farbar, vägarbete pågår och
skyltar visar att vägen strax upphör och trafiken hänvisas till en annan väg.
En annan väg som inte leder tillbaka till den gamla trygga motorvägen utan mot
nya okända landskap och städer. Några av de gamla passagerarna kommer att åka
med ibland men vägen och landskapet kommer att förändras. Vad som finns bakom
nästa vägkrök förblir okänt fram tills man passerat kröken. Ibland kommer
landskapet att vara tråkigt och ödsligt, ibland spännande och roligt. Det
viktiga är att hålla sig kvar på vägen och fortsätta färden.

Viljan att prova något nytt minskar med ökande ålder. Eller
är detta bara en livsinställning? En del förblir unga och nyfikna livet ut. Jag
tillhör nog de förstnämnda som behöver en stadig knuff för att komma vidare. Nu
har jag fått en sådan knuff och måste gå vidare och jag borde vara tacksam för
detta. Det finns dock hela tiden en önskan att återgå till det kända och trygga
men med nya förutsättningar. Att bygga något nytt men i de gamla ramarna.