Nu ansöker Sverige om att bli medlem i Nato. Om detta är en bra eller dålig idé kommer vi aldrig att få veta, kontrafaktiska resonemang är alltid meningslösa. Huruvida ansökan kommer leda till ett medlemskap i organisationen vet vi dock ännu inte då Turkiet har satt ett mycket högt pris på sitt godkännande. Ett pris som kanske kommer att visa sig vara för högt för oss som demokrati och rättsstat. Men troligtvis kommer vi dock tillslut att bli medlemmar.
Jag har ingen åsikt om att vi ansöker om medlemskapet men jag har synpunkter på hur vi uttrycker oss om motivet för att vilja gå med. Nu uttrycks det, i princip, som att vi enbart vill gå med för att få hjälp och skydd mot Ryssland. Andra ska komma till vår hjälp om vi råkar illa ut men det framställs som att vi inte kommer att vilja hjälpa andra om dessa blir ansatta av samma fiende. Andra ska slåss för oss och vår frihet men vi kommer bara att skicka lite sjukvårdsmaterial och ett och annat pansarskott till andra som blir attackerade. Det vore i stället klädsamt, tycker jag, om vi som motiv skulle framhålla vår vilja att tillsammans med andra vilja försvara den västerländska demokratin och friheten mot hot från tyranner och despoter, att vi ser ett medlemskap som något större än enbart något för vår egen nytta. Även om detta inte är hela sanningen så skulle vi framstå i en lite bättre dager. Går vi med i Nato så måste vi vara beredda att gå ut i strid för andra om vi vill att andra ska gå ut i strid för oss. Något annat är inte rimligt.