Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

I Amnesty internationals senaste rapport pekas Ukraina ut för att ha begått krigsbrott. Det de pekar på är att ukrainarna placerat sitt försvar där det även finns civila så att ryssarna ”tvingas” skjuter mot civila. Om civila då dödas är detta ukrainarnas fel och ses som ett krigsbrott. Detta är ett mycket märkligt resonemang som Amnesty försvarar med att de försöker vara neutrala… Detta för dock misstankarna mot att ryssarna nu har infiltrerat Amnesty.

Ukraina har all rätt i världen att placera sitt försvar var de vill på sitt eget territorium. Det är Ryssland som attackerar, skjuter och dödar människor i Ukraina. Om man resonerar som Amnesty gör så blir slutsatsen att ryssarna har rätt att föra krig i Ukraina och att Ukrainas försvar och Rysslands ockupationsförsök därmed blir två likvärdiga typer av handlingar utförda av två likvärdiga partners. Tyvärr Amnesty, en tidigare viktig part i fredsdebatten, här har ni här gått helt vilse eller alternativt blivit infiltrerade av ryssarna. Ett ockupationsförsök och ett försvar mot ett sådant kan aldrig ses som likvärdiga handlingar. Varje land har rätt att försvara sitt land och sitt territorium. Krigsbrotten begås av den som attackerar.    

Kärnvapen är en realitet i världen. De finns idag i många länder och kunskapen om hur man tillverkar dem kommer att finnas så länge vår civilisation finns kvar. Att förespråka en kärnvapenfri värld blir en naiv och rätt korkad vision när så många skurkstater idag har kärnvapen och knappast kommer att göra sig av med dessa, oavsett alla goda krafter som vill förhandla bort dem. En förutsättning för att balansera dessa skurkstater blir tyvärr att även goda stater har motsvarande vapen. Det som kallas terrorbalans. Natos kärnvapen är ett nödvändigt skydd för väst mot stater som Ryssland, Kina och Nordkorea, oavsett vad vi tycker om detta. Kärnvapen har indirekt skyddat oss i Sverige tidigare och kommer mer direkt att skydda oss om vi går med i Nato. Jag tror inte ens att Miljöpartiet och Vänsterpartiet egentligen tror på en annan möjlighet. Även dessa partier måste ju inse det omöjliga i att övertyga till exempel Putin om att montera ner sina kärnvapen. Det blir heller inte rimligt att förespråka förbud mot kärnvapen på svensk mark om vi går med i Nato. Eftersom vi är beroende av dessa så måste vi vara beredda att också ta konsekvensen av att de finns. Jag är inte förespråkare av kärnvapen men ser tyvärr ingen realistisk möjlighet att avskaffa förekomsten av dem nu när vi vet hur man bygger dem.   

Nu ansöker Sverige om att bli medlem i Nato. Om detta är en bra eller dålig idé kommer vi aldrig att få veta, kontrafaktiska resonemang är alltid meningslösa. Huruvida ansökan kommer leda till ett medlemskap i organisationen vet vi dock ännu inte då Turkiet har satt ett mycket högt pris på sitt godkännande. Ett pris som kanske kommer att visa sig vara för högt för oss som demokrati och rättsstat. Men troligtvis kommer vi dock tillslut att bli medlemmar.

Jag har ingen åsikt om att vi ansöker om medlemskapet men jag har synpunkter på hur vi uttrycker oss om motivet för att vilja gå med. Nu uttrycks det, i princip, som att vi enbart vill gå med för att få hjälp och skydd mot Ryssland. Andra ska komma till vår hjälp om vi råkar illa ut men det framställs som att vi inte kommer att vilja hjälpa andra om dessa blir ansatta av samma fiende. Andra ska slåss för oss och vår frihet men vi kommer bara att skicka lite sjukvårdsmaterial och ett och annat pansarskott till andra som blir attackerade. Det vore i stället klädsamt, tycker jag, om vi som motiv skulle framhålla vår vilja att tillsammans med andra vilja försvara den västerländska demokratin och friheten mot hot från tyranner och despoter, att vi ser ett medlemskap som något större än enbart något för vår egen nytta. Även om detta inte är hela sanningen så skulle vi framstå i en lite bättre dager. Går vi med i Nato så måste vi vara beredda att gå ut i strid för andra om vi vill att andra ska gå ut i strid för oss. Något annat är inte rimligt.

Nordkorea skickade en trupp av
idrottsmän/kvinnor till OS i PyeongChang vilket föranledde Sydkorea
och övriga världen att jubla. Deltagandet i OS sågs som ett
fredsinitiativ från Nordkorea. Men var det egentligen överhuvudtaget
rimligt att låta Nordkorea delta i OS? Kan inte detta jämförs med
att vi låtit hitlertyskland delta i någon stor idrottstävling även
om vi hade känt till förintelsen bara för att omvärlden ville
försöka undvika krig? (om de nu inte startat kriget). Nordkoreas
fångläger är allomvittnat gigantiska och där förekommer oerhörda
övergrepp mot människor. Är det rimligt att omvärlden blundar för
detta bara för att omvärlden vill undvika att landet ställer till
med elände utanför Nordkorea? Hur kommer vi att se på detta i
framtiden när Nordkorea fallit och vi inte längre kan blunda för
de övergrepp som förekommit i landet?

Margot Wallström och regeringen har den sista tiden visat att Sveriges
röst i världen är starkare än vad vi har trott. Sverige har skrämt upp regiemen
i Saudiarabien rejält! För det är väl ändå så som vi måste förstå regimens
mycket starka reaktion på att vi fördömt det förtryck som de lägger på stora delar av Saudiarabiens
befolkning. Den starka reaktion som makthavarna i landet visat när Sveriges
regering fördömt att de piskar sina medborgare för att de bloggar om demokrati,
hugger av händer för småbrott, avrättar folk i parti och minut och behandlar
kvinnor som andra klassens medborgare måste ju tolkas som att de blivit rädda
för de konsekvenser som Sveriges kritik i förlängningen kan komma att få. Man
försöker visserligen blanda bort korten genom att försöka få det till att vi
kritiserar Islam men vad det handlar om är vår kritik av deras förtryck av
medborgarna i landet. Och varför är de då så rädda för vad Sverige uttrycker.
Jo, det handlar om regimens överlevnad. Makthavarna i Saudiarabien vet att om
de krafter som ligger och pyr under ytan, samma krafter som störtade en mängd
självsäkra diktatorer under den så kallade “arabiska våren”, släpps
fram så kommer de inte att ha en chans. Då blir det de som kommer att piskas
till döds. Makthavarna i Saudiarabien är livrädda för att medborgarna ska bli
influerade och få styrka från andra länders kritik av samhällssystemet och starta ett uppror. Extra känsligt tror
jag även att det är när det är en kvinna som uttrycker kritiken, detta kan
sända “farliga” signaler till de förtrykta kvinnorna i landet.

I Sverige fokuseras det nu mest på hur vi ska kunna återupprätta goda
relationer till Saudiarabien för att vi inte ska förlora exportinkomster. Detta
är rätt osmakligt. Hur ska vi kunna ha goda realtioner med en diktatur som
förtrycker sitt folk så som Saudiarabiens ledarskikt gör? Vad ska dialogen
handla om? Ska vi be dem piska lite lösare, eller be dem att piska sina
medborgare i löndom så att vi slipper se detta? Jag tycker definitivt att vi
ska avbryta alla relationer med detta land. Det kan komma att kosta oss
exportintäkter på kort sikt men kan på längre sikt komma att bidra till att
diktaturen faller. Jag tror även att detta kommer att öka vårt anseende i
omvärlden. När diktaturen faller kan det även komma att visa sig vara till
Sveriges fördel att vi tydligt tagit avstånd från regimen. Jag skriv
“när” eftersom jag tror att ju hårdare en regim måste förtrycka sin
befolkning för att behålla greppet över den, desto närmare är regimen sin
undergång.

Men att diktaturen faller är i sig ingen garanti för att medborgarna
kommer att få det bättre. Ingen vet vad som kommer i dess ställe. Det finns här
inga demokratiska traditioner att falla tillbaka på. Erfarenheterna från andra
länder som sparkade bort diktatorer under den “arabiska våren” visar
att det inte alltid blev bättre för medborgarna. Risken är att det blir
inbördeskrig och att Islamiska staten, IS, eller någon annan terrororganisation
tar ett greppet om landet. De enda som skulle tycka att en sådan utveckling
vore positiv är förmodligen Ryssland eftersom oljeproduktionen i i
Saudiariabien drastiskt skulle minska och oljepriserna därför skjuta i höjden.

Jag är glad och
stolt i dag över att vara svensk när Sverige gör en markering mot Saudiarabiens
brott mot mänskliga rättigheter. Jag
blir dock illa berörd när representanter från näringslivet och vissa politiker
anser att denna markering kan få konsekvenser för vårt framtida samarbete med
landet och därmed kan komma att äventyra svenska arbetstillfällen. Jobben i
Sverige är viktigare än mänskliga rättigheter i andra länder… Jag tycker frågan
egentligen handlar om något mycket viktigare och större än våra jobb och hur
våra markeringar mot diktaturer uppfattas (både positivt och negativt) ute i
världen. Det handlar om oss som svenskar, vill vi ha samarbete och stötta länder
som så graverande kränker mänskliga rättigheter. Ska vi ha kontakt och samarbete
med de människor som ligger bakom detta system och som är ansvariga för dessa
hemska handlingar? Vad är vi i så fall för människor, är vi medskyldiga till
brotten? Jag tror för övrigt att denna typ av öppna protester mot diktaturer på
sikt kan leda mot förändring, bland annat genom att fler länder kanske följer i
Sveriges fotspår, vilket kanske är den egentliga anledningen till Saudiarabien
reagerar så kraftigt på den svenska markeringen.

En annan fråga är
varför det blir ett sådant rabalder omkring att Saudiarabiens ambassadör
kallas hem med motivationen att Sverige har uttalat sig om deras förtryck av
sina medborgare. Låt honom åka, vi kan visa lite muskler genom att inte bry
oss.