Sommar,
sol och semester är nog det som vi svenskar längtar efter och
drömmer om allra mest. Det finns något rent magiskt kring denna
årstid och den med denna årstid ofta förknippade ledighet, något
som håller modet uppe under dystra vinterdagar när det blir mörkt
redan klockan tre på eftermiddagen och termometern (eller appen i
dessa dagar) visar på minus 15 grader.
Sommaren
blir dock sällan som man drömde om i januarimörkret, ofta regnar
en stor del av dagarna bort och så är det myggen, men är ändå
rätt trevlig med värme och ljusa morgnar och kvällar. Men ack så
kort. Mörkret kommer snart åter allt tidigare på kvällen och
stjärnorna börjar titta fram på natten nästan innan sommaren
riktigt kommit igång. Var det allt? Består året egentligen endast
av längtan och långa perioder av ickesommar?
Men
vad värre är, ytterligare ett år av livet har i det närmaste
spårlöst försvunnit sedan förra hösten, ett unikt och
oersättligt år. Vad gjorde jag av denna dyrbara tid? Tog jag
tillvara på den? Detta är relevanta frågor vi nog alla ställer
oss då och då. Men vad gör vi sedan? Längtar till nästa sommar
som om antalet somrar för oss kvar att leva är oändliga. Så är
dock inte fallet, självklar, och ibland blir vi påminda om detta.
Idag blev det extra tydligt för mig när jag läste nyheten om att
skådespelaren Michael Nyqvist gått bort i cancer vid endast 56 års
ålder. Vem vet om man får uppleva ytterligare en sommar, så varför
lägga energi på att längta till den. Livet finns i nuet.