I samband med firandet av att Las Vegas Knights vann Stanley cup i ishockey för första gången (juni (2023) genomfördes en ceremoni för att hylla de 60 personer som dödades och 413 som skadades i Las Vegas den 1 oktober 2017 av Stephen Paddock. Han hade förskansat sig i ett hotellrum på Mandalay Bay hotell och därifrån urskillningslöst skjutit med automatvapen på människor som samlats för att se en konsert bredvid hotellet. När jag läste om ceremonin i samband med segerfirandet kom jag åter att tänka på händelsen, en händelse som jag genom åren tänkt mycket på.
Paddock hade noggrant planerat dådet. Han hade tagit upp 47 vapen, varav flera avancerade halvautomatiska, på det rum han under en vecka hyrt på hotellet och placerat ut övervakningskameror i korridoren utanför rummet, skickat iväg sin flickvän till sitt hemland (Filipinerna) samt gjort noggranna beräkningar för hur han skulle sikta för att träffa människor på den festplats där offren skulle komma att befinna sig. Allt tyder på att han planerat dådet under lång tid.
Men det märkliga är att det inte framkommit något motiv till dådet. Vi vet inte varför han genomförde det. Han har inte skrivit något brev eller manifestation eller uttalat något motiv i förväg. Det spekulerades om islamistisk terror eller att han ansett sig vara dåligt behandlad på kasinon men detta har avfärdats.
Paddock verkade även ha varit en relativt vanlig och normal man på 64 år (han tog sitt liv i samband med dådet). Han var inte kriminellt belastad, verkar ha varit relativt omtyckt i sin omgivning, hade flickvän, varit gift två gånger och verkar ha haft en relativt bra kontakt med sina före detta fruar. Han var inte religiös eller politiskt engagerad. Han var försiktig med läkemedel och droger men verkade ha ätit ångestdämpande medicin vid några tillfällen. Han hade dock inte haft kontakt med psykvården. Man hittade inget avvikande i hans hjärna när man undersökte den efter hans död. Han hade flygcertifikat och ägde två flygplan och verkade ha haft en ordnad ekonomi, även om det framstår som att den hade blivit något sämre.
Han samlade dock på vapen och spelade relativt mycket (och hade från och till varit framgångsrik i sitt spelande). Detta är dock inget speciellt utmärkande i en stad som Las Vegas.
Inte ens i efterhand har det dykt upp några speciella konstigheter kring honom, vilket det annars brukar göra kring gärningsmän när man har facit på hand (det vill säga när de genomfört sina brott). Det enda som framkommit är att några personer som kände honom sett honom som relativt tystlåten och kanske lite reserverad.
Jag ser denna händelse som en påminnelse om vad lite vi vet om vad som pågår i våra medmänniskors hjärnor. Paddock hade troligen under lång tid planerat detta dåd, kanske i flera år eller kanske till och med i större delen av sitt liv. Detta innebär att han, som en till synes vanlig och normal man, gått omkring i samhället med dolda idéer om mord i sina tankar. Frågan är hur många fler sådana ”tickande bomber” vi har omkring oss.
När en människa begår ett så bestialiskt dåd så behöver vi få någon form av förståelse och motiv för varför denne begick brottet, hur skruvat motivet än kan framstå som. Har vi ett motiv så kan vi, åtminstone i teorin, vidta åtgärder och förhindra framtida liknande brott. Vi får någon form av kontroll över hotet. Bättre att ett dåd kan kopplas till terror, politiska idéer, svartsjuka eller gäng än att vi inte har en aning om varför det begicks.
Detta kommer mig osökt att tänka på en gren inom sociologin som kallas etnometodologi. Den går i stor ut på att vi inte kan känna till varandras tankevärldar och att vi därför hela tiden måste lägga tid och möda på att försöka skapa någon typ av förståelse för andas handlingar, något som är omöjligt då vi alla är små isolerade öar i ett oändligt hav. Men vi försöker hela tiden genom att tolka in andas handlingar i våra egna tolkningsramar, det vill säga utifrån hur det ser ut på var och ens egen lilla ö. Vi arbetar ständigt med att göra världen omkring oss begriplig. Oftast är vi relativt framgångsrika i detta arbete (vi konstruerar en bild som gör att världen framstår som begriplig och förståelig) men när en person som Paddock träder ut ur skuggorna funkar inte vår metod. Paddock illustrerar med tydlighet att den förståelse vi tror oss ha bara är en illusion, att vi egentligen inte kan känna våra medmänniskor. Världen blir därmed en mycket osäkrare plats och vi lämnas ensamma med vår skräck. Vem som helst i vår omgivning kan vara en massmördare.