Mina funderligar om samhälle, kultur och livsfrågor

I Sverige har vi
som mest 12 helgdagar om året som inte infaller på en lördag eller söndag.
Dessa dagar regleras enligt särskilda lagar och arbetsrättsliga regler. Detta
gäller även ett par helgdagsaftnar. De flesta som arbetar vardagar och dagtid
har ledigt dessa dagar, de som måste arbeta får särskild kompensation i pengar
eller ledighet.

Av Sveriges
samtliga helgdagar är det endast två som räknas som helt sekulära, första maj
och Sveriges nationaldag. Övriga
helgdagar är kyrkliga helgdagar som har sitt ursprung i kristendomen, med
undantag av midsommardagen (och midsommarafton) som levt kvar sedan forntiden.
Även julafton har ett ickekristet ursprung men har kommit att bli en kyrklig
helgdag.

År 2000 skiljdes
i praktiken den tidigare statskyrkan i Sverige, den evangelisk-luthersk
folkyrka, från staten. Fortfarande lagstadgas dock denna kyrka som en
rikstäckande folkkyrka, men i princip ska nu denna kyrka behandlas som vilken
trosinriktning eller religion som helst som finns representerad i Sverige.
Följden av detta borde bli ett omvärderande av statusen för Sveriges religiösa
helgdagar. Varför ska vi fortsätta att ge dessa helgdagar en särställning
gentemot övriga trosinriktningars och religioners helgdagar? Jag menar dock
inte att vi behöver avskaffa dessa helgdagar men dessa borde fråntas sin
arbetsrättsliga särställning som de har idag. Detta diskriminerar människor med
andra trosuppfattningar genom att dessa inte får samma möjlighet att utöva sina
religioner då de inte automatiskt är arbetsbefriade under sina högtider.

Hur löser vi då
detta på bästa sätt? Ett rimligt förslag är att alla som arbetar får tio
arbetsbefriade dagar per år att ta ut för firande av religiösa högtider eller
för firande av annat. Även de sekulära helgdagarnas särställning måste
avskaffas. Varför ska exempelvis invandrare i Sverige behöva fira vår
nationaldag? Irländare borde i stället få fira sin Saint Patrick’s Day den 17
mars om de hellre vill det och amerikaner USA:s självständighetsdagen den 4 juli.
Muslimer skulle med detta förslag kunna fira sin Eid al-Fitr i samband med
fastan och Hinduisterna sina olika gudars helgdagar och vi svenskar skulle även
fortsättningsvis, om vi vill det, kunna fira både kristihimmelsfärdsdag och
midsommar. Rättvist för alla!

Det schweiziska
företaget CIES Football Observatory
gör varje år en värdering av de 60 mest värdefulla fotbollsspelarnas ekonomiska
värde i de fem stora ligorna i Europa (Spanien, Tyskland, Frankrike, Italien och England). Spelaren som i år bedömts vara mest
värdefull är, precis som under de senaste åren, argentinaren Lionel Messi som
spelar i Barcelona. Han bedöms vara värd 1,9 miljarder kronor!

Företaget som
gör denna värdering har fullt stöd från FIFA och är ett samarbete mellan CIES (International Center for Sports Studies) och the
Université of Franche-Comté (France). Värderingen består av en detaljerad analys som
utgår från en sammanvägning av ett flertal indikatorer. Värderingen är den mest
seriösa bedömningen som görs av spelarnas värde i Europas största ligor.

Intressant här att nämna för svenskt vidkommande är att
vår egen superhjälte Zlatan Ibrahimovic inte finns med på företagets lista över
de 60 mest värdefulla spelarna i dessa ligor. Detta innebär dock inte
att han är en dålig fotbollsspelare, han gör ju en massa mål (även om en stor
del av dessa tillkommer på straff och frisparkar) men det är en stark indikation
på att vi i Sverige kraftigt övervärderar hans betydelse inom den europeiska
fotbollen.

I årets svenska val
till europaparlamentet ökade valdeltagandet i jämförelse med förra valet. Runt 50
procent av de röstberättigade gick och röstade i år. Detta har setts som något positivt,
även om detta samtidigt betyder att hälften inte gick och röstade.

Jag ser det som
något positivt att så få röstar i europaparlamentsvalet. Detta val är
egentligen ett nonsensval eftersom det vi väljer representanter till, är en
församling i princip helt utan makt. Europaparlamentet är i princip en diskussionsklubb.
Alla viktigare beslut och initiativ tas i ministerråden och kommissionen. Valet
kan nog ses i första hand som ett sätt att försöka skapa legitimitet åt
EU-projektet genom att låta medborgarna i EU rösta in representanter i något
som ska se ut som en riktig riksdag. Detta har medborgarna förstått och det är
därför som valresultatet ser så totalt annorlunda ut i detta val i jämförelse
med riksdagsval. Vi tar inte valet till europaparlamentet på allvar.

Demokratifrågan och
brist på demokrati är en ständigt viktig och aktuell fråga EU. Jag ser dock
personligen inget problem här. Det demokratiska inslaget finns genom varje
enskilt lands inhemska parlamentsval. Ministrarna i ministerrådet som fattar de
viktiga besluten och drar upp riktlinjerna för unionen gör detta med mandat
från sina respektive länders innevånare och detta tycker jag är en tillräcklig
demokratisk förankring.

De riktiga vinnarna
i valet är de som får representera Sverige i europaparlamentet. Dessa personer
kommer att tjäna mycket pengar och kommer att kunna leva ett bekvämt liv i Strasbourg utan
att behöva fatta riktiga beslut eller ta ansvar.

Årens första val,
valet till EU-parlamentet, är nu avslutat och ”firades” i sedvanlig ordning med
en valvaka i public service TV. En valvaka som inleddes klockan 20:00 och var ett
märkligt skådespel på fem timmar, indelad i tre akter och följande sin helt
egna dramaturgiska logik.

I första akten introducerades aktörerna, det
vill säga programledare, experter och de olika scenerna (studion och partiernas
egna valvakor) och dramats grundhandling. För att höja spänningen och därmed
hålla kvar tittarna introducerades en klocka i bild som räknade ner sista
timmen inför föreställningens första klimax, den stora vallokalsundersökningen,
som utgjorde temat för dramats andra akt. Under första akten har experterna i
studion och andra ”förståsigpåare” spekulerat om resultatet som nu i akt två ska
redovisades. Denna vallokalundersöknings resultat diskuteras och analyseras sedan
som om det vore det riktiga valresultatet. Ibland garderade sig någon av
aktörerna med att säga ”…om detta resultat håller sig så…”, men i analysen är
man tydlig med att vallokalundersökningen i princip är detsamma som
valresultatet. Den bygger på ett mycket stort och representativt underlag och
är gjord enligt all tänkbara vetenskaplig metod och beprövade erfarenheter. Så
detta kan man lita på. Under akt två skruvas åter spänningen upp genom att en nedräkningsklocka
åter visas i bild. Denna räknar ner tiden inför att akt tre, upplösningen, ska
inledas, presentationen av det verkliga resultatet.

När så akt tre slutligen
startar så visar det sig dock inte gå helt enligt manus, valresultatet visar
sig inte stämma så bra överens med vallokalundersökningen som man tidigare tagit
för given. Det diffar lite väl mycket för flera av partierna. Här får
experterna improvisera och snabbt hitta på förklaringar till detta rätt
pinsamma och odiskutabla faktum.

För att
ytterligare höja dramats underhållningsvärde kryddade man alla tre akterna med
underhållning i form av lustiga personer som sa lustiga saker (direkt från partiernas
valvakor). Dessa ”komiker” var av mestadels låg kvalitet och borde till nästa valvaka
ersättas av annan underhållning, exempelvis i form av några breda och folklig
musikartister som Lill Lindfors och Christer Sjögren.

Efter att ha sett
detta drama är det framförallt tre saker som jag funderar över. Den första är
varför Sveriges television sänder en valvaka som inleds redan klockan 20:00 när
man inte får redovisa några riktiga resultat förrän 23:00. Varför försätter man
sig i en situation att behöva fylla tre timmars TV tid på bästa söndagstid med
kvasiinnehåll? Kanske tycker man att
detta är billig TV-underhållning. Men i stället för detta skulle Sveriges
television kunna visa en repris på någon gammal deckare. Detta skulle vara
betydligt bättre underhållning och förmodligen ännu billigare.

Det andra som jag
funderar över och som förvånar mig är att Sveriges television är med och samproducerar
vallokalsundersökningen tillsammans med bland annat Göteborgs universitet. Vad
man får för dessa pengar är en skakig prognos några timmar innan det verkliga
resultatet kommer. Är det inte bättre att vänta dessa timmar och få det riktiga
resultatet direkt? Visst, man får någon form av bild av hur olika
befolkningsgrupper röstat med mera, men är detta intressant (och hur pålitliga
är dessa resultat när prognosen visade sig vara så opålitlig)?

Den tredje saken
som jag funderar över är varför det inte finns någon i debatten som ifrågasätter
vallokalsundersökningens värde när den visar sig vara så felaktig. I stället
söker alla, både experter och journalister efter förklaringar till att det blev
som det blev. Var har journalisternas granskande och ifrågasättande ådra tagit
vägen?

Lite inaktuellt
kanske, men jag måste skriva några kommentarer kring denna musiktävling.

Jag har alltid
tyckt att det som produceras till detta evenemang, med några få undantag, varit
dåliga ”kopior” av ”riktig” musik. Att dessa alster varit tråkiga, förutsägbara
och ofta igenkännbara (genom att de är mer eller mindre tydliga plagiat av andra
låtar).

Under de senaste
åren har jag sporadiskt tittat på de svenska uttagningarna och själva finalerna
och den enda låten som fastnat och som jag har tyckt varit riktigt bra är Tysklands
bidrag 2010, Lena Meyer-Landruts ”Satellit”.

Men i år har det
hänt något, jag tyckte i princip alla bidrag i ESC var bra, några var till och
med riktigt bra! Österrikes ”Rise Like a Phoenix” tycker jag var en värdig
vinnare. Bara det att avslutningsackordet fick mig att för mitt inre se James
Bond kliva in på ”M”s kontor i inledning av en James Bond film är värt många
poäng. Bästa låten tyckte jag dock var Nederländernas ”Calm After The Storm”.
Även Armeniens ”Not Alone” tyckte jag var bra. Men som sagt, jag gillade även
många av de övriga låtarna.

Vem som vann tävlingen
tycker jag dock är helt ointressant. För mig har låtarna samma värde oavsett
placering. Det viktiga för mig är att jag fått tillfälle att höra låtar som jag
troligen inte skulle ha fått höra om de inte varit med i ESC. Att
tävlingsmomentet är larvigt säger sig självt. För det första så kan man fråga
sig varför resultatet överhuvudtaget är intressant och för det andra vad det är
man egentligen mäter. Det är ju lite konstigt att ett land som San Marino med
cirka 30 000 innevånare har samma inflytande över resultatet som Ryssland med
sina 143 miljoner innevånare. Men även jag får vika mig för att det är själva
tävlingsmomentet, och så som detta är upplagt, som gör ESC så populärt i hela
Europa.

Det jag tycker är
intressant är varför jag själv helt plötsligt i år tyckte att det fanns så
många bra bidrag i tävlingen. Och min slutsats är att detta beror på,
åtminstone delvis, att jag lyssnat fler gånger på bidragen i år än vad jag har
gjort tidigare år. Jag har både tittat på programmet ”Inför melodifestivalen”,
där man spelat upp bidragen, samt sett båda semifinalerna. Dessutom har jag fått
höra en del av bidragen via nätet. Detta sammantaget tror jag varit en viktig
skillnad för mig. Jag har lärt känna låtarna. Denna insikt har fått mig att bli
mer ödmjuk inför all sorts musik, det mesta kan bli bra bara man ger det tid. Jag
kan här inte låta bli att undra hur många bra låtar jag missat i ESC genom
åren genom att jag inte lyssnat ordentligt.

Insikten denna
upptäckt lett till för mig är att jag nu försöker släppa de ”finkulturella”
ambitioner jag haft för att visa upp inför andra, och i stället frossa
i det som skänker mig glädje och njutning.

Jag
skrev för några dagar sedan om den studie som visar att barn som mobbas i
skolan ofta får bestående men av detta i form av bland annat depressioner och
självmordstankar senare i livet. Mobbningen leder även ofta till ihållande och
starka negativa hälsomässiga och sociala konsekvenser resten av den drabbades
liv.

Men om
mobbning i skolan leder till dessa allvarliga konsekvenser, vilka konsekvenser
leder då missförhållanden inom familjen till? Vilka följder får misshandel,
sexuella övergrepp och andra kränkningar samt föräldrars missbruk och annat
våld inom familjen för de barn som blir utsatt för detta? Hur påverkas dessa
barns fortsatta liv? Skadeverkningarna borde rimligtvis bli betydligt
allvarligare här eftersom det är personerna som barnet är beroende av som står
för våldet och kränkningarna och handlingarna startar ofta tidigare än våldet i
skolan. Dessutom utförs våldet och kränkningarna oftast på den plats där barnet
ska känna sig trygg, i hemmet. Tyvärr så är studier som tittar på framtida konsekvenser
av denna typ av uppväxtförhållanden sällsynta. När man ska försöka förklara
brottslighet, missbruk, psykologiska problem och psykosociala problem söker man
dessa förklaringar i första hand inom genitiken. Ofta argumenterar man att det handlar
om både miljöförklaringar och genetiska förklaringar, men det man sedan oftast
fokuserar på är enbart genitiken. Förklaringar med faktorer i den tidiga
barndomen är inte speciellt gångbara inom forskningen idag, trots att ärvda
sociala mönster fungerar lika bra som förklaring som ärvda gener. Det är
symtomatiskt att när man börjar prata om miljöfaktorer som orsak bakom autism (se
tidigare inlägg) är det inte uppväxtmiljön man tänker på utan faktorer som för låg
födelsevikt och infektioner hos mamman.

Det är
dags för samhället att ta (eller att få) ett större ansvar för de barn som
lever under otrygga förhållanden, inte enbart för barnens egen skull (vilket i
sig borde vara skäl nog) utan även för det framtida samhällets skull. Sverige
är ett föregångsland i världen vad gäller barns rättighet, men väldigt många
barn lever med våld, kränkningar och med missbrukande föräldrar och våra
myndigheter ingriper allt för sällan. Ett nyligt tragiskt exempel på detta är
mordet på den åttaåriga flickan i Karlskrona som mördades av sina
vårdnadshavare. Myndigheterna hade fått flera indikationer på att flickan for
illa i sitt hem men inte ingripit.

Inget
barn ska behöva leva under otrygga förhållanden, vare sig i sin familj, i
skolan eller någon annanstans. Detta är väl inget orimligt krav här i Sverige i
dag? Sedan ska vi självklart även jobba för detta ute i världen, bland annat
genom att visa att vi är ett föregångsland inom denna fråga. Detta tycker jag
att Sverige har visat genom att döma två Malaysiska föräldrar som misshandlade
sina barn här i Sverige till fängelse, trots påtryckningar från den Malaysias
regering.

Men det
finns mycket att göra inom området. Har du som läser detta förslag på forskning
inom området är jag tacksam för tips.

Ju äldre jag blir
desto viktigare har begravningsplatser blivit för mig. Jag var nyligen på en sådan och besökte en nära släktings gravplats. Helst
vill jag gå omkring bland gravarna ensam och fundera över livet och döden. Alla
mina små vardagsbekymmer förminskas när jag inser att jag själv kommer att
ligga där snart. Vad jag gjort och inte gjort under mitt liv kommer då att helt
sakna betydelse. Jag blir en i mängden som levt klart. Jag blir ett namn på en
gravsten, en före detta levande människa som för sig själv varit universums
medelpunkt under en tid, precis som alla andra före detta levande som är
begravda på begravningsplatsen. Men trots att jag inser att det inte spelar
någon roll vad jag gör med resten av mitt liv, det kommer ju att ta slut förr
eller senare, är jag frustrerad. Denna existentiella känsla jag får när jag går
och läser på gravstenarna och funderar på hur dessa före detta levande personer
hade det när de levde, tonar ganska snabbt bort när jag lämnar
begravningsplatsen och ersätts med en frustration över att jag inte använder
min tid på ett optimalt sätt. Jag känner mig inte direkt missnöjd med livet så
som det varit och är, men det borde kunna vara så mycket mer. Men jag kommer
inte på vad jag vill göra, det är detta som gör mig frustrerad. Medan dagarna går,
årstiderna växlar och jag får allt kortare tid kvar, är det enda jag gör att fundera.
Det som håller mig tillbaka från att sluta att fundera och verkligen försöka
hitta vad jag vill, tror jag är att jag innerst inne inte tror på min egen dödlighet.
Det tror jag ingen av oss gör. Vi tror att vi har all tid i världen och därför har
vi även all tid i världen att vänta.

I går
presenterades ny forskning i media som visar att miljön är viktig för att
förklara autism. Miljön har visat sig vara en lika viktig faktor för utveckling
av autism som genetiska faktorer. Med miljöfaktorer menas här faktorer som exempelvis
för tidig födsel,
födelsekomplikationer och låg födelsevikt, medicineringar under graviditeten
och infektioner hos mamman. Psykosociala faktorer i uppväxtmiljön, som rimligen
borde kunna förklara en del, bortser man helt ifrån i denna studie. Men det är
bra att man nu mer och mer börjar ifrågasätta de genetiska förklaringsmodeller
för vårt beteende som varit rådande under de senaste tio åren. Men jag håller
inte riktigt med om den slutsats som huvudförfattaren till studien drar av
resultatet i en artikel i Aftonbladet.

Sven Sandin, som denne heter,
menar att nu när man kan visa att gener och miljö är lika viktiga faktorer för
att förklara uppkomsten av autism, då ska forskarna studera båda bitarna
(tidigare studerade man bara i princip genetiska förklaringsmodeller). Jag
tycker att samhället i huvudsak ska satsa på forskning om miljöfaktorerna. Här
kan forskningen leda fram till användbara resultat. Det kan vara intressant att
studera de genetiska förklaringsmodellerna men dessa faktorer går inte att påverka
på samma sätt som miljöfaktorerna. Samhället bör inrikta sina begränsade forskningsresurser
inom det område där vi kan uppnå användbara resultat.