Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Det enkla svaret på denna fråga är att det inte kan finnas någon mening med någonting. Allt är, såvitt vi kan förstå, förgängligt. Allt kommer till slut att lösas upp i sina beståndsdelar. Vi som enskilda människor kommer att dö, jorden kommer att förintas, solen kommer att slockna, ja hela universum kommer att slockna i en avlägsen framtid. Vad som kommer att hända med universum i sin helhet kan vi inte veta, kanske slutar det som en mycket tunn soppa puttrande av lite energi som ibland omvandlas till någon partikel som strax därpå försvinna igen. Eller också ingår vårt universum i ett större mönster av ett oändligt antal universa i något för oss obegripligt samspel. Men troligare är det nog så att universum är något helt annat, något som vi aldrig kommer att kunna förstå eftersom vår förståelse av universum bygger på hur elementarpartiklar är sammansatta i just ”vårt” universum, eller vår del av universum. En sammansättning som är själva förutsättningen för att vi ska kunna finnas och ställa dessa frågor. De förutsättningar detta skapar blir då även den begränsning som förhindrar oss från att förstå universum. Vi kan aldrig ställa oss bredvid och titta på, vi är mitt i och en del av det vi vill förstå.

Så om det skulle finnas en mening med livet och universum så kommer vi nog aldrig att kunna förstå detta då denna mening då måste vara något helt annat än det vi människor lägger in i detta ords betydelse. När vi människor pratar om meningen med livet tänker vi ofta på att livet fortsätter efter döden, att vi har ett evigt liv och att detta är en belöning (eller ett straff) efter den kroppsliga döden. Meningen med livet lägger vi även i en allsmäktig Guds händer vilken gör någon form av koppling mellan vårt jordeliv och existensen detta. Detta löser dock inte frågan om mening med livet. Ett evigt liv kan i sig inte vara själva meningen. Vad skulle vi göra i detta eviga liv? Att existera kan aldrig vara själva meningen med livet. Detta blir ett cirkelresonemang, meningen med livet blir själva livet. Ett evigt liv blir här även det ultimata straffet. Att hänvisa meningen med livet till en gud blir även komplicerat på andra sätt. Är det guds universum, vem skapade i så fall gud, och varför och vad är meningen med gud? Varför har gud skapat människan och universum? Frågorna här är många.

Men frågan om mening med universum och mänskligheten är svår att komma bort ifrån, vi vill ju åtminstone förstå varför universum finns, för det finns ju ändå något och detta något borde ju ha skapats någon gång. Det enkla hade ju varit att det inte hade skapats något alls, men detta alternativ är lika omöjligt att föreställa sig som det är att föreställa sig själv som död. Och nu finns det ju ändå något och detta något vill vi ju ska betyda någonting, vi är ju vana att tänka och tolka vår omgivning i banor av kausalitet, ursprung, mål och mening.  

Ett universum utan liv är svår att föreställa sig. Vi tänker på universum som en plattform eller en scen för liva att agera på. Och så är det ju för oss, vi finns ju här på jorden. Men tänk om jorden är det enda stället i universum där ”död” materia råkat klumpa ihop sig till något som kan dels reproducera sig och dels observera sin omgivning och ställa frågor om sitt eget varande. Detta är ett av två alternativ och det enda liv vi känner till är det som finns här på jorden. Det kanske krävs 1000 miljarders miljarder försök för att liv ska skapas. Eller också händer detta hela tiden. Men tänk om vi är den enda platsen detta skett. Vi är då de enda som vet om att universum existerar, vad händer när vi inte längre finns? Ingen kommer då att veta att se universum, ingen kommer att vara medveten om dess existens. Finns universum då? Det är lätt här att hamna i fälla att tänka att universum ändå måste finnas men då tar man som utgångspunkt att någon ändå finns som kan veta detta, på samma sätt som man föreställer sig sin egen död vilket även detta är omöjligt för då finns man ju inte vilket innebär att man inte heller kan föreställa sig något. En slutsats kan här bli att universum enbart finns i våra hjärnor och när det inte finns någon som tittar finns heller inte universum. Tanken är svår att ta in tycker jag då det är omöjligt att föreställa sig något utan en observatör.

Det är även intressant att ur ett mer fysiologiskt och biologiskt perspektiv fundera på hur tillvaron gestaltar sig. Ljus är inget som egentligen finns. Det måste finnas en mottagare för att omvandla elektromagnetisk strålning av vissa våglängder till ljus, i detta fall är det våra ögon. I ögonen har vi celler som känner av dessa våglängder och skickar då en signal till hjärnan som skapar ljuset i en viss färg som vi sedan uppfattar. Om inga mottager finns så finns inget ljus i universum. Detta kan jämföras med radiovågor, har vi ingen radioapparat eller tv-apparat som tolkar dessa våglängder så ser vi eller hör vi dem inte. De strålar omkring oss osynliga. Vad är då ett universum där det inte finns någon som tittar? En omöjlig tanke i sig då detta förutsätter att det finns någon som på något sätt kan observera utan att se. Men om vi bortser från detta, så blir universum något obegripligt och mörkt utan en observatör.

Så min fråga blir om universum existerar utan liv. Om det inte gör det, är liv då själva meningen med universum? Är universum en scen för oss som lever att agera på? Liv och universum blir förutsättningar för varandra, universum skapar liv, liv skapar universum. Detta löser inte frågan om varför men den frågan kanske är en för stor och annorlunda fråga för oss människor att förstå.          

Det finns många mysterier i världen kvar att försöka förstå och lösa. De flesta frågor som vi idag kan formulera på ett tillräckligt konkret sätt kommer mänskligheten troligen att lyckas lösta, förr eller senare. Men varje löst fråga kommer att väcka tio nya, frågor som vi idag inte ens kan formulera eftersom vi inte förstår att det finns en fråga där att ställa. Här avser jag dock inom naturvetenskapen, vetenskaper vars svar inte involverar mänskligt beteende. Inom samhällsvetenskap, beteendevetenskap och humaniora finns inga svar att komma fram till, svaren och frågorna man ställer är beroende av vilket perspektiv eller ideologi den som söker svar utgår ifrån och kan därför aldrig vara rätt eller fel ur ett objektivt hänseende. Det man undersöker kan heller aldrig generaliseras eftersom individer inte går att förutsäga annat än på en mycket generell nivå, en nivå som gör kunskapen oanvändbar. Ett värdeomdöme eller kunskap måste vara oberoende av den som värderar och detta är aldrig möjligt inom dessa ”vetenskaper” och därför har dessa aldrig lyckats tillföra något värde till samhället, bara olika perspektiv, ideologier eller synsätt som vi med jämna mellanrum skiftar emellan utan att det ”nya” bygger på och förbättrar det föregående och därmed skapar ett konkret mervärde. Vi forskar och försöker förstå varför man krigar men krigen fortsätter att förekomma i samma utsträckning som tidigare, vi forskar om brottslighet men brottsligheten minskar inte, vi forskar om ekonomi men de ekonomiska kriserna fortsätter att komma med jämna mellanrum, vi forskar om ojämlikhet i samhället och i världen men ojämlikheten ökar, vi forskar inom psykologi men människor är fortsatt lika olyckliga som tidigare osv. Inom alla dessa områden sker fluktuationer över tid som den forskning som bedrivs inte är relaterad till. Forskningen inriktas snarare på att i efterhand försöka hitta förklaringar till fluktuationer och händelser. Dessa förklaringar går dock inte att använda för att påverka framtiden vilket ur mitt perspektiv gör dessa vetenskaper till något annat än vetenskaper. Kanske underhållning?

Detta nu skrivet av en person (undertecknad) som arbetat som forskare inom ett samhällsvetenskapligt område.

Men detta var dock bara en utvikning inför det jag tänker skriva och som handlar om de stora frågorna som jag ser som grundläggande för alla andra frågor; vad är meningen med livet och vad är meningen med universum samt den därtill hörande frågan, vad är universum om det inte skulle finnas någon som observerar detta. Dessa frågor kommer jag att återkomma till i nästa inlägg.

Krisen är här och vi alla, åtminstone de allra flesta av oss, kommer att behöva ändra våra liv till något som många kommer att uppfatta som både fattigare och tråkigare än det liv vi levt de senaste 15 åren. Men hur dramatiskt behöver detta bli?

Våra ekonomier krymper, vi blir ”fattigare”.  Under en relativt lång period har de flesta av oss haft historiskt mycket pengar att röra oss med och vi har roat oss kungligt. Vi har vant oss vid att resor är den nya vardagen, vi har lagt oss till med att konsumera dyra matvanor, exklusiva viner och ”ute” middagar, och en inte oansenlig del av mångas välståndet har lagts på att skaffa tatueringar, tatueringar som kan kosta 10 000-tals kronor. Går jag på en strand en sommardag så känns det som att jag är den ende vuxne som inte är tatuerad.

De allra flesta av oss har med andra ord en ”överflödsbudget” som vi enkelt kan skära ner på utan att detta drabbar våra liv på ett existentiellt plan. Genom att sluta besöka Systembolaget, sluta röka/snusa, sluta tatueras sig, börja se mat och dricka som föda och inte som statusmarkörer samt resa mindre kommer de allra flesta klara av vardagen alldeles utmärkt, även med en ”sämre” ekonomi. Många kommer att uppleva livet som lite tråkigare i jämförelse med det liv man vant sig  vid att leva under de senaste åren men detta kanske egentligen bara är en tillbakagång till ett mer ”normalt” tillstånd, likt det som rådde före tiden med en ”dopad” ekonomi. Om något är för bra för att vara sant så brukar det oftast vara det. Det liv vi levt under de senaste 15 åren har kanske varit för bra för att vara sant och nu är det dags att betala räkningen.      

Lite oroande att så många fortfarande bokar utlandsresor för sommaren (2023). Detta kommer nog för många att i efterhand visa sig vara ett dyrköpt misstag när plånboken ekar tom i höst. Jag tror att den verkliga krisen för de allra flesta kommer att slå till efter sommaren. Det är då som många på allvar kommer få klart för sig att de kommer behöva ställa om sina liv och då även kommer att inse att detta nya liv kommer att bli det nya ”normala”.

Kopplat till detta är hur vi blivit vana att använda vår tid. Idag klagar många över att de har svårt att få ihop ”livspusslet”. Samtidigt sitter de i timtals och tittar på serier, lyssnar och läser deckare och spelar spel på dator och telefon. Om man inte får tiden att räcka till handlar detta i många fall därför om hur man prioriterar att använda den. För att få tid över till att titta på serier och spela spel lägger många dessutom en stor del av sitt överflöd på att hyra in städhjälp och leja bort reparationsarbeten som man ofta gjorde själv tidigare. Därtill äter vi oftare ute på restaurang eller köper dyra halvfabrikat för att slippa lägga tid på matlagning. Med andra ord har vi med hjälp av det överflöd som den dopade ekonomin genererat köpt oss ledig tid som vi sedan blivit tvungna att skapa tidsfördriv för att fylla.

Så även här kan vi hitta lösningar för att klara en vardag med sämre ekonomi. I stället för att använda vår tid till att titta på serier och spela spel så får vi börja städa själva, laga mer mat från grunden och äta mindre på restaurang och försöka reparera saker i stället för att hyra in hantverkare. Får vi tid över så kan vi ju skaffa ett extrajobb. Detta är ju inte ett sämre sätt att slå ihjäl tid på än att sitta och titta på någon Netflix-serie eller lägga tid på spel.  

Mitt sätt att ta mig ann det som jag tror kommer bli en oundviklig förändring i mitt liv framöver är genom anpassning. Det man inte kan påverka måste man acceptera och anpassa sig till, det är det enda konstruktiva sättet att gå vidare.

Dessa båda begrepp myntades av den franske sociologen Pierre Bourdieu för många år sedan och har sedan dessa tolkats och omtolkats av oräkneliga sociologer och filosofer. Som den värdenihilist jag själv är så tolkar och använder jag begreppen på mitt sätt och ser dessa som sammanhängande i en loop där syftet med det kulturella kapitalet är att omvandla detta till ett ekonomiskt kapital. En del av detta ekonomiska kapital, det som blir över efter borträkning av det som behövs för att överleva och det som kan investeras på andra sätt för förräntning, investeras åter i att försöka ytterligare utöka sitt kulturella kapital för att därigenom skapa mer ekonomiskt kapital och så vidare. Det ekonomiska kapitalet är här det överordnade kapitalet, slutmålet, eftersom detta är det kapital som kan ”mätta magen”. Detta blir dock inte lika tydligt i vårt välfärdssamhälle där det kulturella kapitalet även har som roll att ”mätta” den ångest om själva livet som tränger fram när vi inte behöver lägga fokus på den mer omedelbara överlevnaden. Kulturellt kapital skapar erkännande från andra och detta upplevs som ett värde i sig.  

Omvandling, växling, av kulturellt kapital till ekonomiskt, sker hela tiden. Extra tydligt blir detta i reklamens värld när en person som har ett kulturellt kapital lägger detta kapital i en produkt genom att ge sken av att denne tycker produkten är bra och värd att köpa. För detta får personen ekonomiskt kompensation av produktägaren. Det kulturella kapitalet har personen byggt upp genom att ha gjort något som vi beundrar och som därför gör att vi uppfattar denne som  speciell, trovärdig eller att vi vill efterlikna denne.  

Men varje gång en person genomför denna typ av transaktion förlorar personen en del av sitt kulturella kapital, vi övriga ser och uppfattar personen lite annorlunda. Om personen inte kontinuerligt kan fylla på sitt kulturella kapital, exempelvis om en idrottsman avslutat sin karriär, så riskerar detta kulturella kapital att urholkas och till slut helt ta slut.

Det finns dock undantag här, fall där det kulturella kapitalet omvandlats till ett nytt och mer bestående kulturellt kapital som kontinuerligt kan växlas till ett ekonomiskt men dessa exempel är ovanliga. Två sådana är René Lacoste och Fred Perry, båda tennisspelare, som lyckades använda sina namn till att starta företag som än idag förknippas med varor med kvalitet och exklusivitet.

Två svenska före detta idrottsprofiler som det kanske inte kommer att gå lika bra för är den svenske ishockeymålvakten Henrik Lundkvist och fotbollsspelaren Glen Hysén. Båda vars aktiva karriärer är över. Vad gäller Henrik Lundkvist kommer han nog mer och mer att förknippas med sin urfåniga reklam för schampo som han hållit på med i många år. Så länge han kunde fylla på sitt kulturella kapital genom att vara en bra ishockeyspelare så har han kunnat upprätthålla sitt kulturella värde, men nu när han slutat som aktiv så kommer hans roll som ishockeyspelare sakta att blekna bort, framför allt för den lite yngre generationen. Han kommer mer och mer att förknippas med detta schampo och till slut kommer frågan att ställas varför just hans ord ska väga så tungt när vi ska välja schampo. Detta kommer troligen att leda till att ägaren till produkten hittar någon annan reklampelare att hänga upp produkten på.

Glen Hysén är en än mer tragisk figur. Hans produkt, ett spelbolag, är endast ute efter att sno åt sig mina pengar, att lura mig till att spela bort min lön, vilket i sin tur blir Glens lön. När man idag ser Glen försöka spexa i andra sammanhang så förknippar man detta enbart med hans roll som reklampelare för spelbolaget. Detta kommer att leda till att han, när hans kulturella kapital ebbat ut – det vill säga minnet av hans bedrifter på fotbollsplanen bleknat, kommer att bli utan både kulturellt och ekonomiskt kapitel. Han har satsat kortsiktigt och på fel produkt vilket kommer innebära att han tappar allt på lite längre sikt.

Personligen tycker jag det är tragiskt att dessa båda idrottsmän för mig alltmer förknippas med tvivelaktiga produkter i stället för dras idrottsliga prestationer. Idrottsmän, skådespelare och andra kändisar försöker ständigt omvandla sina kulturella kapital till ekonomiska. Att satsa fel här kan innebära att det slutar med att man mister allt. Hysén och Lundkvist tror jag tyvärr är två sådana exempel. Det som skiljer dem åt är att Lundqvist troligen har betydligt mer ekonomiskt kapital på banken än Hysén och kommer klara sig bättre.          

Hur vinster som uppkommer i privatägd friskoleverksamhet ska hanteras har nu åter hamnat på tapeten i samband med att en ägare till en friskolekoncern visat sig investera sina vinster därifrån i bland annat en våffelstuga i Åre. Det är lätt att bli indignerad och utifrån moralisk grund ifrågasätta om detta ska vara tillåtet. Vinster borde väl alltid, som många debattörer och politiker förespråkar, gå tillbaka till skolverksamheten?

Själva idén med att ha privatägd skolverksamhet är tron på att det privata näringslivet kan driva skolverksamhet effektivare och billigare än en kommunal aktör. Därför finns det privata aktörer som är villiga att satsa pengar på denna typ av verksamhet med utgångspunkt i att kunna få avkastning på sitt kapital, en större avkastning än om de satsar sitt kapital i någon annan verksamhet. Kvaliteten i verksamheten ska garanteras genom konkurrens med andra skolverksamheter, bedriver man en dålig verksamhet får man inga elever och därigenom inga pengar av kommunen.  

Utan möjlighet att ta ut vinst kommer incitamentet att driva privata skolor att försvinna. Är det ett aktiebolag så torde det vara svårt att motivera för sina ägare (om inte alla är överens om annat) att man inte satsar på att maximera vinsten på kort eller längre sikt.  

Om systemet skulle fungera och att dessa aktörer verkligen kan driva skolverksamhet bättre och billigare än de kommunala aktörerna så ser jag inget problem med att ägarna plockar ut vinst ur sina verksamheter, då har vi en ”win, win” situation. Problemet är att det är svårt att mäta kvalitet i detta sammanhang. Friskolorna visar till exempel ofta upp bättre betygsresultat än kommunal verksamheten. Detta har dock ofta visat sig beror på att man på olika sätt, direkta eller indirekta, väljer ut sina elever och då kan välja bort ”problem” elever som drar ner snittbetygen. Det har även visat sig att friskolorna ofta ger ”glädjebetyg” till sina elever.

Jag tycker diskussionen bör handla om huruvida vi ska ha privatägda skolor som drivs med skattemedel eller inte, inte om vad man ska kunna göra med en eventuell vinst från dessa verksamheter. Om vi bestämmer att vi ska ha privata offentligfinansierade friskolor så bör dessa behandlas på samma sätt som all annan privatägd verksamhet. Om vi beslutar att behålla denna typ av friskolor bör vi dock vara medvetna om att verksamheten alltid drivs utifrån ett vinstperspektiv och inte utifrån att bedriva en god skolverksamhet, om inte dessa båda perspektiv går hand i hand vill säga. Därför behöver denna typ av verksamhet, om vi ska ha den, vara mycket tydligt regelstyrd och utsatt för en ständig och kompetent granskning och kontroll. Incitament att öka vinsten kommer alltid vara högsta prioritet och man kommer alltid att försöka utnyttja möjligheter att kringgå lagar och bestämmelser för att nå detta mål.   

Känns lite konstigt att höra representanter för en borgerlig regeringen förespråkar något annat än ett marknadsekonomiskt perspektiv som lösning på makroekonomiska problem. Elisabeth Svantesson, moderat finansminister, är en av dessa. Hon uttryckte idag, både i nyhetsprogram på tv och på en pressträff att det är fel av handlare att höja matpriser mer än vad som behövs, vad som ska anses skäligt. Handlarna ska så att säga hålla igen för samhällets bästa.

Men i en marknadsekonomi blir detta högst problematiskt. Själva grunden för att denna typ av system ska fungera är att företag alltid ska sträva efter att maximera sina vinster.

Ett företags själva existensberättigande är att föröka sina ägares investerade kapital, detta är själva syftet med att driva företag. Ägarna är i många fall vanliga medborgare som satsat sina besparingar i aktieinnehav, fondinnehav eller som har sina pensionspengar placerade i fonder. Ägarna förväntar sig att de satsade pengarna ska växa, annars så kommer de/vi att ta ut pengarna och investera dem i något annat. Det är till och med olagligt att sätta andra intressen före vinsten för en företagsstyrelse, så det Elisabeth Svantesson förespråkar kan i princip hävdas vara en uppmaning till att begå brott och kan dessutom leda till andra allvarliga konsekvenser för samhället.  

Överpriser i sig är inget som kan existera i en fungerande marknadsekonomi. Priset som sätt är det pris som tillräckligt många köparen är villiga att betala. Finns det däremot en mycket stor vinst inom något område så är själva idén att detta öppnar upp för andra aktörer som är villiga att ta ut en lite lägre vinst och därigenom skapa konkurrens vilket kommer pressa priserna på ett naturligt. Matvarukedjan Lidl är ett exempel på detta inom livsmedelsbranschen, och fler alternativ kommer säkert att dyka upp om det finns stora överpriser inom denna bransch.  

Det Svantesson och andra borgliga politiker förespråkar är i princip någon form av planekonomi, motsatsen till vad dessa vanligtvis brukar förespråka. Detta har dock som vi alla vet testats vid flera tillfällen utan framgång.

Nu tror jag dock att Svantesson själv inser problemet med sina resonemang. Att hon ändå resonerar som hon gör tror jag främst beror på att hon försöker hitta syndabockar för den uppkomna situationen som regeringen kan komma att ställas till svar för. Nu duger det inte att skylla allt på sossarna längre, nu måste man hitta andra förklaringar som ligger utanför regeringens kontroll. Ondskan här blir lite förvånande själva marknadsekonomin och ICA-handlarna.  

Idag kallas en stor del av säljkåren för influencers. Den metod dessa använder sig av för att sälja går ut på att skaffa sig ”vänner” och ”sympatisörer” på nätet som de kan ”rekommendera” sina produkter till genom att använda dem i sina inlägg eller prata väl om dem där.

Allt dessa influencers lägger ut på sina plattformar görs med syfte att skaffa följare. Detta försöker de göra genom att beskriva sina ”framgångsrika” liv, genom att beskriva sina problem och brister, genom att vara lite skojiga, genom att spela spel osv. De använder sitt kulturella kapital, dvs sig själva och sina liv, och försöker göra detta intressant för andra för att därigenom omvandla detta till ett ekonomiskt kapital. Syftet med att skaffa dessa ”vänner” är att få dem att köpa något, exempelvis en bok de skrivit, en parfym de satt sitt namn på eller smink, eller också försöker de få ”vännerna” att köpa någon produkt från ett företag som de är ”samarbetspartners” med eller representant för. Det måste i och för sig framgå att det handlar om ”sponsrade” inlägg (även om det fuskas mycket med det), men detta spelar mindre roll eftersom hela konceptet går ut på att få ”vännerna” att tro dessa influencers skulle ha använt produkten, även om de inte fått betalt för att göra det.

Denna försäljningsteknik är i sak inte ny. Reklam finns överallt i samhället och ”redaktionellt”, material i till exempelvis reklamfinansierad tv och tidningar har alltid haft som syfta att locka tittare och läsare till att ta dela av den reklam som materialet är inbäddat i. Det nya är att vi idag ”trollar” bort säljarna och kallar dem för influencers vilket ger dem en legitimitet och roll som döljer deras verkliga avsikt. Denna legitimering hjälper tyvärr i princip hela samhället till med och detta bidrar till att följarna litar på dessa personer och ser dem som vänner i stället för att se att deras verkliga syfte, att kränga på dem sina produkter.

Detta är tankar jag tar med mig in i det nya året, även om min slutsats är att vi egentligen inte kan förändras

Drömmar

“Time spent wishing is time wasted.”

Visdomsord hittat på oväntat ställe. Citatet är hämtat från den amerikanska TV-serien Scrubs, en komediserie som handlade om livet på ett amerikanskt sjukhus. Den som uttalar visdomsorden är den sadistiske vaktmästaren (The Janitor) och är svar på den kvinnliga läkaraspiranten Elliots fråga till honom om han, the Janitor, aldrig önskat att han vore annorlunda. Elliot, som är osäker och har dåligt självförtroende, känner sig misslyckad och söker tröst hos vaktmästaren. The Janitor svarar henne att han inte vill vara annorlunda, han är en vinnare, och att om Elliot vill vara annorlunda är det bara för henna att bli annorlunda. Detta blir en vändpunkt i Elliots liv och dagen efter kommer hon tillbaka till sjukhuset som en “ny” och självsäker person.

The Janitor pekar på att det är vi själv som bestämmer om vi ska känna oss som vinnare
och att det bara är vi själv som har makt att förändra våra liv om det är
detta vi vill. Att drömma om, eller önska, en förändring är bortkastad tid. Att drömma leder inte till en faktisk förändring. Att önska och drömma om hur livet borde vara är i stället det mest effektiva sättet att undvika förändring, men något som vi alla håller på med i större eller mindre omfattning. Detta drömmande och önskande slukar både tid och energi som vi i stället borde lägga på att antingen skapa en verklig förändrar i våra liv eller accepterar det vi har och göra det bästa av den situation vi lever i. Man är en förlorare om man är missnöjd med sin situation och inte gör något åt den utan drömmer och fantiserar om hur det borde vara.

The Janitor är en vinnare, det avgör han själv. Elliot försökte däremot bli en vinnare genom att få andras erkännande och ju mer hon försökte desto mer misslyckad kände hon sig, något
som nog flera av oss kan relatera till. Det svåra tricket är att själv avgöra vad det är att vara en vinnare och mäta sig i förhållande till detta, att man inte överlåta dessa bedömningar på andra.

Detta låter enkelt, och självklart. Bara att sätta i gång. Vill jag flyga, och det vill jag ju, så är det bara att flyga. Vi har nog alla någon gång försökt, och ur ett intellektuellt perspektiv borde det ju gå, men inte lyckats, trots att vi vet att vi borde ha förmågan. Det är ju bara att flaxa med armarna på rätt sätt.

Men något gör att vi inte lyckas förändra oss och om detta vore så enkelt så vore vi ju alla lyckade och lyckliga. Vill jag kunna prata inför folk är det bara att ställa sig och prata, jag har ju samma fysikaliska förutsättningar som alla de som är bra på detta. Om det var enkelt att förändra sig så skulle vi inte behöva alla de yttre attribut som vi använder som ersättning för att känna oss lyckade och därmed ha ett värde. Attribut som ska visa att vi är framgångsrika inför andra så att dessa kan bekräfta vårt värde. Vi visa upp en bild av detta genom våra dyra bilar, klockor och kläder, vårt jobb och karriär och så vidare. Nya ”lycko” accessoarer dyker upp hela tiden som vi kan använda till att köpa det vi ser som mest värdefullt, andra människors bekräftelse. Vi är alla tomma skal som är beroende av andra för att dessa inte ska skrumpna ihop. Vi behöver andra som blåser in luft och syre för att fylla ut skalen. Eftersom våra inre egenskaper oftast inte är synliga utåt blir den synliga ytan viktig och vår inre värld mindre viktig om den inte kan användas till att få bekräftelse från andra genom. Hela vår kapitalistiska värld bygger på att skapa accessoarer som kan användas för detta ändamål. Eftersom yttre bekräftelse aldrig kan skapa en inre tillfredsställelse måste den hela tiden fyllas på och detta kräver hela tiden nya accessoarer för dessa fungerar bara en gång. Men hela tiden handlar det om vid vi själva tror ger erkännande. Vi kan aldrig veta vad andra egentligen tycker, vi levar alla i våra egna bubblor och försöker hitta yttre bekräftelser som vi tror andra  beundrar. Vi är alla fast i våra egna bubblor och bryr oss egentligen inte om varandra. Att bryta sig ut från sin egen bubbla är svårt och det som förhindrar oss från verklig förändring eftersom det i princip är omöjligt att föreställa sig vad som finns utanför. Därute råder andra förhållanden och andra naturlagar som inte går att föreställa sig med hjälp av den förståelse som råder i den egna bubblan. Det finns dock två förhållanden som är generella i princip alla bubblor, strävan att vilja leva och därmed strävan att förtränga den ångest som vetskapen om sin egen dödlighet framkallar samt att vi alla tänker oavbrutet under vår vakna tid. Ju mindre vi behöver tänka på vår omedelbara överlevnad, desto mer tid att tänka på den egna dödligheten vilket det förstnämnda hjälper oss att förtränga.

Det ”lyxproblem” som uppstår när vi är relativt trygga och mätta och inte behöver fokusera på den omedelbara överlevnaden är paradoxalt nog en ökande ångest för vår egen dödlighet som vi och samhället måste ”uppfinna” räddning ifrån, dödsångesten måste ”trollas” bort, annars kan vi inte fungera som människor. Samhället och dess kultur är trollkarlen och han har många trolleritrix i sin låda. Ett av de viktigaste är att skapa en upplevelse av oss som viktiga och speciella, vi är inte som de andra ”dödliga”. Ett annat trick är att skapa en miljö där vi kan ”ockupera” tankeutrymmet med annat och mer kortsiktiga strävanden och mål. Den kultur och samhällsskikt vi skapar och upprätthåller (vilket kan innefatta alla våra olika sätt att putsa våra fjädrar på) är det system som tillhandahåller bäste trolleritrick för flesta medborgare. Samhällen där de flesta är fattiga och måste sträva efter att överleva dagen utvecklar ett system och kultur som skiljer sig från ett samhälle där de flesta inte behöver oroa sig för sin överlevnad. Jag upplever att historien, samhället, vår kultur och mitt och andras beteende blir mer förståeligt och begripligt när jag lägger till en grundläggande och universell rädsla för döden som den grundläggande parametern.