Mina funderligar om samhälle, kultur och livsfrågor

Svenskarnas parti, Sveriges för tillfället mest omtalade
nazistparti, genomförde i år för första gången en tillståndsgiven 1 maj demonstration.
Den ort som fick det tvivelaktiga nöjet att stå som värd för evenemanget var
Jönköping. Cirka 150, mestadels unga män, samlades i staden för att med stora
problem genomföra sin demonstration. Motståndet mot demonstrationen var stort
och det krävdes 450 poliser för att skydda den lilla skaran demonstranter. Motdemonstranter
lyckades flera gånger störa och tillfälligt förhindra demonstrationen och tvingade
den att ändra sin planerade färdväg. Kyrkorna demonstrerade sin motvilja mot
nazisterna genom att ringa i kyrkklockorna under hela den tid som
demonstrationen pågick. Att varna genom att ringa i kyrkklockorna har kyrkan
inte gjort sedan inledningen av 2:a världskriget.

Jag håller självklart med motdemonstranterna och alla
andra som inte stödjer nazistiska idéer, vilket som tur är utgör i princip alla
invånare i Sverige. Att vara nazist anser jag är att stå för en människosyn som
både är hemsk och korkad. Men jag stödjer samtidigt självklart dessa nazisters rätt
att ha och manifestera sina åsikter så länge de inte begår något brott. Att
även extrema politiska åsikter får och kan framföras i ett samhälle är ett
tecken på styrka för demokratin i samhället. Men det är inte detta jag
tänker diskutera i detta inlägg. Det jag här vill ta upp handlar om den reaktion
som demonstrationen väckte. Den kan vid en första anblick ses som något
positivt, folk tar ställning mot nazism, men om man funderar vidare väcks
frågan om vilket syfte motdemonstranterna har med sina protester.

I en demokrati är det en medborgerlig rättighet för
medborgarna att få ta del av alla typer av åsikter innan man går till val. I
Jönköping ville motdemonstranterna förhindra medborgarna denna rättighet. Detta
är ett allvarligt hot mot demokratin. Men varför vill motdemonstranterna hindra
medborgarna att ta del av dessa nazisters budskap? Tror de att nazisterna
kommer att värva en massa nya sympatisörer om dessa ostört får prata om sin
ideologi? Är det detta som är motivet till att förhindra nazisterna att få föra
ut sitt budskap? Jag tror knappast att detta är någon fara. Få människor är
mottagliga för nazistiska budskap i dagens Sverige och om 150 nazister går på
parad genom Jönköping tror jag knappast detta spelar någon som helst roll för
nazismens utbredning i landet.

Den reaktion som demonstrationen väckt tror jag däremot
kan gynna nazisterna. Detta lilla demonstrationståg får här ett extremt och
oproportionerligt medialt utrymme. En mer rimlig reaktion här vore att ingen
brydde sig om händelsen. Inga motdemonstranter borde sluta upp, inga
journalister borde åka till Jönköping för att övervaka händelsen.
Demonstrationen skulle behandlas för vad den är, 150 knäppgökar som
demonstrerar för något som de är rätt ensamma om att tro på i dagens Sverige. Vilken skada gör
detta för samhället? De företräder en obehaglig ideologi, absolut, men ingen
behöver gå och lyssna på dem. Snarare är det väl så att det är i motstånd som
denna typ av grupperingar växer. Man blir något när man väcker reaktioner i
omgivningen och då är det inte själva åsikten som grupperingen företräder som
är det viktiga utan mera att åsikten väcker en reaktion.

Nästa gång som partiet tänker demonstrera, låt dem göra
detta. Det är deras rättighet. Men om ni inte gillar dem, ignorera dem så som vi
ignorerar alla andra udda åsikter och knäppskallar i samhället. Ge dem inte det
de vill ha, uppmärksamhet, och begår de brott, behandla dem som brottslingar.

För några veckor sedan redovisades i media en brittisk
studie som visar att mobbning i skolans låg och mellanstadie leder till allvarliga
och bestående konsekvenser för de mobbade. Studien, som är publicerad i en
ansedd vetenskaplig tidskrift (American Journal of Psychiatry), visar att de
som blivit mobbade under låg- och mellanstadieåren löper en ökad risk att i
vuxen ålder drabbas av depression och självmordstankar. Mobbningsoffren har
dessutom lägre utbildning och är mer sällan i förhållanden än andra. Vuxna män
som blivit mobbade som barn är oftare arbetslösa och har lägre inkomst än
genomsnittet. Vid 50 års ålder är de hälsomässiga och sociala konsekvenserna
”ihållande och starka”. En slutsats som forskarna bakom studien drar
är att vi måste göra oss av med föreställningen att mobbning är en ofrånkomlig
del av att växa upp.

Detta är en mycket viktig studie då den så tydligt visar på
de allvarliga och långsiktiga konsekvenser som mobbning får för individen och i
förlängningen för samhället. Mobbning påverkar individen för livet, inte bara
under den period som mobbningen inträffar. Studien visar att vi måste se på problemet
med andra ögon och att vi måste införa nolltolerans mot mobbning i skolorna och
att skolorna har ansvaret för att detta uppnås. Jag har tidigare i denna blogg varit
inne på att samhället är ansvariga för de personers säkerhet som befinner sig under
förhållanden som de själva inte kan påverkar, exempelvis i skolan eller i fängelset.

Det är intressant att fundera på vilken roll den
pennalism som i alla tider förekommit i skolan har haft för samhället. Har det varit och
är det fortfarande ett sätt, vid sidan av klasstukturer och kön, att forma samhället
genom? I varje typ av samhälle måste det finnas en viss mängd individer med
dåligt självförtroende som accepterar att göra ”slavjobben” och betjäna andra. ”Vinnarna”
i samhället måste även ha ”förlorare” omkring sig för att kunna känna sig som ”vinnare”.

Min bestämda övertygelse är att barn som växer upp i
trygga harmoniska hem och går i skola utan mobbning och pennalism blir trygga
och harmoniska medborgare. Att barn lever och växer upp under sådana
förhållanden är inte enbart en fråga för individens välbefinnande utan påverkar
även det framtida samhället. Men det är kanske inte enbart sådana individer som
vårt samhälle behöver… Nej mobbningen kanske är en del i samhällsstrukturen och fyller en för vårt samhälle viktig sorteringsfunktion.
Men är det ett sådant samhälle vi vill leva i, egentligen?

En ständigt återkommande
diskussionsfråga inom arbetslöshetsområdet är ungdomsarbetslösheten. Den ligger
konstant högre än den totala arbetslösheten i landet. Detta anses som oroande.
Men om detta stämmer, det finns många osäkerheter i denna statistik, är detta
så allvarligt? Egentligen inte tycker jag. Siffrorna tyder på att ungdomen har
vissa svårigheter att initialt komma in på arbetsmarknaden, men de flesta kommer
in tillslut. Om de inte gjorde det så skulle arbetslösheten ständigt öka, men
det gör den inte. Min slutsats är att problemet i sig inte är så stort. Det många
nog egentligen är oroliga för är att ungdomen ska välja ett annat sätt att leva
på som inte stämmer överens med vårt konsumtionssamhälles ideal om vi inte
direkt kan fasa in dem i arbetslivet. Detta skulle på sikt kunna förändra
samhället in i något okänt och nytt vilket i sig kan uppfattas som farligt.

Men om vi följer den svenske journalisten och aforistikern Carl Hammaréns kloka insikt ”Det enda sättet att lösa ungdomsproblemet är att åldras”, så löser sig de ungdomsrelaterade problemen med tiden. Problemen kanske inte försvinner – men de är inte längre ungdomsproblem eftersom individerna inte längre är ungdomar.

I de stundande valrörelserna så kommer garanterat sysselsättnings- och
arbetslöshetspolitik bli en av de stora frågorna. Alla partier har sina idéer
om hur vi ska minska arbetslösheten och öka sysselsättningen i
landet. Jag är ingen ekonom men jag blir ofta förundrad över den övertro på hur
enkla politiska förändringar ska kunna påverka det komplexa system som
arbetsmarknaden är en del av. Ibland undrar jag om politikerna är medvetna om
hur lite deras förslag egentligen kan påverka arbetslöshetssiffrorna. Förstår
de detta och hoppas att väljarna inte ska förstå eller tror de verkligen på
sina förslag?

Tänker de på att när vi ska satsa på små och medelstora företag för att
skapa jobb så konkurerar dessa med redan etablerade företag. Antingen direkt
genom att man konkurerar om specifika segment inom en marknad, eller indirekt
genom att man konkurerar om samma pengar i ett slutet system. Vi medborgare har
ju bara en viss begränsad summa att handla för. Vi kan kanske öka exporten eller konkurera med import men
ofta blir våra varor och tjänster för dyra för att konkurera i eller med utlandet och för
att minska på kostnader så förlägger vi även ofta produktionen utomlands i
länder med lägre kostnader.

Tänker politikerna på att om vi ökar eller minskar skatter och
arbetsgivaravgifter så får detta många olika konsekvenser. Sänker vi skatterna
och arbetsgivaravgifter så får färre personer arbete inom den offentliga
sektorn, eller också så får de som arbetar inom den offentliga sektorn lägre
löner. Bådadera leder till en minskad konsumtion för denna grupp. Eller också
så får vi betala mer direkt genom avgifter för offentliga tjänster vilket
innebär att vi får mindre med pengar för konsumtion av andra varor och tjänster,
eller också utnyttjar vi de offentliga tjänsterna i mindre utsträckning när de
upplevs som dyrare vilket kan leda till att färre får arbete inom den
offentliga sektorn (vilket leder till en minskad konsumtion).

En annan fråga är om det finns en optimal sysselsättningsnivå i
samhället där det produceras en optimal mängd varor och tjänster till
medborgarna? Om vi har nått denna nivå är det då meningsfullt att till varje pris
skapa sysselsättning för de medborgare som inte har arbete? Vi bör ju skapa
meningsfulla arbeten, inte arbete för arbetets egen skull. Här kanske vi måste
tänka om.

Hur man än resonerar så finns det alltid en baksida med alla förslag och
jag undrar om det verkligen finns några förslag som påverkar sysselsättningen i
någon betydande omfattning. Vad de olika förslagen däremot gör är att omfördela
resurserna i detta slutna system på olika sätt. Detta kanske är det egentliga målet med arbetsmarknadspolitiken.

Brandmännen på en brandstation i Malmö har beslutat att bojkotta Sverigedemokraternas
ordförande Jimmy Åkesson när denne ska besöka deras arbetsplats som ett led i
sin valkampanj. Bojkotten genomför de genom att ta sina brandbilar och dra iväg
när Åkesson kommer. De försöker inte hindra honom att göra sitt besök men de
vill inte träffa honom. Detta tycker jag är ett sunt sätt att hantera
situationen på och då inte specifikt för att det handlar om just detta parti,
utan för att det är dessa brandmäns rätt att inte behöva träffa politiker som är
ute på valturné när man befinner sig på sin arbetsplats. Även om man arbetar
inom den skattefinansierade offentliga sektorn. Rätten att inte behöva träffa
politiker borde självklart gälla alla medborgare. Ingen politiker på valturné
borde få besöka sjukhusavdelningar eller andra inrättningar där medborgare bor,
tillfälligt eller permanent. Detta borde vara lika självklart som att politiker
inte får gå in i privatpersoners hus eller lägenheter utan tillåtelse av de som
bor där. Vill politiska partier besöka arbetsplatser eller inrättning som är
skattefinansierade, upplåt en samlingslokal åt dem och låt boende, intagna och
anställda själva välja om man vill gå dit och lyssna och träffa politikerna.

På skolorna borde samma sak gälla. Låt de barn och lärare som är
intresserade gå och lyssna. Att det blir en hätsk stämning när just
Sverigedemokraterna kommer på besök till skolan och den offentliga sektorns
arbetsplatser är inte så svårt att förstå eftersom deras politik går ut på att
en stor del av de som går i skolorna och arbetar på dessa arbetsplatser enligt
partiet inte borde få vara kvar i Sverige. Det är rätt provocerande… Men jag
tycker att även Sverigedemokraterna ska behandlas som andra partier som blivit valda
i enlighet med våra demokratiska principer till Riksdag, Landsting och
Kommunfullmäktige, men jag tycker det är viktigt att vi skapar enhetliga regler
som tar tillvara medborgarnas rätt att slippa träffa politiker och slippa
lyssna på politiska budskap, oavsett vem som står för budskapet.

Den 8 mars försvann ett plan från Malaysia Airlines med
239 personer ombord på sin väg från Kuala Lumpor till Peking.

Ända sedan dess har stora sökinsatser gjorts för att
försöka hitta planet. Spekulationerna om vad som hänt planet har handlat om att
det antingen hänt en olycka, att planet medvetet störtats av en eller båda
piloterna eller att planet kapats. Mycket av spekulationerna har handlat om
varför den transponder som sänder ut signaler till radaranläggningarna helt
plötsligt slocknade. Orsaken till detta har av många tolkats som att någon
stängt av transpondern medvetet.

Efterhand
har det framkommit att man lyckats spår planet via satellit signaler som man i
efterhand har kunnat tolka och att man genom dessa signaler har fått tydliga indikationer
på att planet har fortsatt flyga i flera timmar efter att man tappat kontakten.

De flesta teorierna som nu florerar handlar om att
piloten eller piloterna tillsammans störtat planet med flit. Man har till och
med gjort husrannsakan hemma hos piloten och allt man hittat där har man tolkat
som tecken på hans inblandning Att han haft en flygsimulator hemma tolkar man
exempelvis som att han övat för att göra något hemskt, inte som att han varit
en hängiven pilot med ambitionen att bli en ännu bättre pilot. Alla riktnings- och
höjdändringar som man kunnat se att planet gjort tolkas som medvetna manövrar
med ett ”ont” syfte. Att planet stigit till 12 000 meter tolkas som att piloten
velat döda passagerarna genom att kväva dem. Men egentligen så har man ingen
aning om vad som hänt.

Men om det nu är så att planet flugit tills bränslet
tagit slut, vilket mycket tyder på och då hamnat 100- tals mil från land mitt
ute i Indiska oceanen, tyder inte detta snarast på att det blivit något fel på
planet? Om målet för piloten/piloterna eller för den delen en kapare hade varit
att döda passagerarna genom att störta planet, varför störtade man inte planet
på en gång? Varför bemöda sig med att stänga av transpondern och fortsätta att
flyga tills bränslet tagit slut, och kanske riskera att misslyckas med sitt
mål? De som haft kontrollen över planet riskerade ju att bli övermannade av
passagerarna eller övrig personal. Att piloten medvetet skulle ha orsakat
katastrofen låter väldigt orimligt. Det mest rimliga tror jag är att det hänt
något med planet, en brand eller ett hastigt tryckfall, som slagit ut
strömförsörjningen och gjort planet manöverodugligt. Kanske hann piloterna göra
eller påbörja en manöver för att flyga mot en flygplats innan styrsystemet helt
slogs ut eller innan de blev medvetslös. Sedan har planet fortsatt i en rak
linje tills bränslet tagit slut. Det kan vara en hel kedja av händelser som
lett fram till katastrofen, händelser som resulterat i olika synliga kurs- och
höjdändringar. Dessa försöker man nu hitta rationella förklaringar till genom
att se dessa som medvetna manövrar.

Det verkar som om man strävar efter att hitta orsaken
till katastrofen i att det är ett medvetet mänskligt handlande som orsakat
händelsen. Detta verkar vara en ”bättre” förklaring än att det blivit
något fel på planet. Bakom detta kan ligga att om vi börjar misstro själva
flygmaskinernas säkerhet, och detta var ju en gammal beprövad modell, så kan
detta påverka flygmarknaden. Då är en bättre förklaring att det var piloten som
orsakade händelsen och att det inte ens var en olycka. Detta är i och för sig
ingen bra förklaring, det kan ju påverka förtroendet för piloterna. Men ett
sådant problem är ändå mer hanterbart. Man kan här vidta åtgärder, exempelvis att
förbättra rekryteringarna av piloter och genom kontinuerliga tester och
kontroller av yrkesgruppen.

Jag hoppas verkligen att man lyckas hitta den svarta
lådan så att vi får en förklaring till denna hemska händelse, både för de
anhörigas skull och för att ge piloterna upprättelse, men även för att kunna
hitta och åtgärda de problem som legat bakom händelsen.

I samband med
att polisväsendet i Sverige från den 1 januari 2015 ska omorganiseras så passar
regeringen på att tydliggöra hur begreppet polis ska användas. Man skriver i
sin proposition om omorganiseringen (2013/14:110: En ny organisation för
polisen) att omorganisationen av polisen förutsätter att många av de begrepp
som i dag används i lagar och förordningar i och för den nuvarande
polisorganisationen ersätts med de benämningar som ska användas i framtiden.
Ordet polisen används i dag både som ett kollektivt begrepp för att beteckna polisväsendet
och dess myndigheter samt för att beteckna de tjänstemännen som är anställda
vid polisen.

Förslaget som regeringen lägger fram i sin proposition
för att ensa i begreppsförvirringen är att begreppen polisen och polis ska
ersättas med ”Polismyndigheten” samt ”polisman” när det
handlar om enskilda tjänstemän. Man väljer polisman eftersom man anser att
detta är ett vedetaget begrepp. Men jag undrar vilken reaktion detta kommer att
väcka bland alla kvinnliga poliser, feminister och andra som inte längre anser
att alla poliser egentligen borde vara män.

I remissvaren har Länsstyrelsen i Västerbotten och
Umeå universitet varit inne på att man borde använda ett könsneutralt begrepp
för polistjänsteman, exempelvis ”en polis”, ”enskild polis” eller
”polisperson”. Kommittén som ligger bakom propositionen har dock inte sett
någon anledning att diskutera några alternativ till polisman eftersom begreppet
är så vedertaget.

I dag, 2014, borde vi självklart sträva efter att
utmönstra alla gamla begrepp som skapats i en annan tid, däribland begreppet polisman.
Regeringen borde här ta chansen att föregå med gott exempel och skapa ett
könsneutralt begrepp för polisanställda.

I dag hände det.
En dödsmisshandel i samband med en fotbollsmatch. Inte direkt oväntat, det har
hänt tidigare och varje år så skadas personer vid bråk i samband med fotbollsevenemang. Med jämna mellanrum så kommer dessa bråk att resultera i dödsfall. Under de
sista 25 åren så har allsvenskan varit utsatt för våld, både på läktarna och
utanför arenorna, olovligt tända bengaleldar, planstormningar osv och oavsett
vad man gjort för att stävja problemet så inträffar allvarliga händelser.

Frågan är vad som
nu kommer att hända? Ja förmodligen inte så mycket. ”Alla” kommer självklart att
fördöma våldet på och vid våra idrottsarenor men alla kommer även att unisont hävda
att fotbollsallsvenskan ska fortsätta att spelas. Man kommer att säga ungefär:
”Vi får inte låta huliganerna vinna”, ”om vi inte fortsätter spela så har dödsfallet
varit förgäves”, ”vi fortsätter för att hedra den avlidne”, ”det är inte
fotbollens problem utan ett samhällsproblem” osv. Sedan fortsätter fotbollsallsvenskan
att spelas som förut, ända tills nästa skandal inträffar, och det kommer den
att göra. Att man till vilket pris som helst och oavsett vad som händer vill
fortsätta spela beror självklart på att det är för mycket pengar inblandade för
att göra något drastiskt. Vad ska alla spelare, tränare och andra funktionärer
försörja sig på om man skulle lägga ner allsvenskan under ett år? För detta är
ju egentligen det enda rimliga. Om det i samhället finns en nöjesaktivitet som
man i förväg vet kommer att medföra allvarlig brottslighet, är det inte rimligt
att förbjuda denna nöjesaktivitet för att skydda medborgarna? Att stänga ner
allsvenskan under ett år (och kanske även superettan) skulle ge klubbarna och
samhället en chans att göra något drastiskt åt problemen. Klubbarna borde
exempelvis bryta helt och hållet med supporterföreningarna. För även om det
bara är en mindre del av supportrarna som utgör problemet så är supporterföreningarna
en förutsättning för dessa. Det är i mängden man kan gömma sig och det är denna
”vi mot dom” kultur som supporterkulturen bygger på som legitimerar våldet.

Mitt förslag för
att stävja problemet är att allsvenskan inte spelas i år, klubbarna avbryter
allt samarbete med supporterföreningarna, man upplåter exempelvis inga speciella
platser på läktarna åt hejarklackar, man släpper in färre personer på arenorna,
obligatorisk Id-kontroll vid inpassering och klubbarna står för polisnotan i
samband med match.