En ständigt återkommande
diskussionsfråga inom arbetslöshetsområdet är ungdomsarbetslösheten. Den ligger
konstant högre än den totala arbetslösheten i landet. Detta anses som oroande.
Men om detta stämmer, det finns många osäkerheter i denna statistik, är detta
så allvarligt? Egentligen inte tycker jag. Siffrorna tyder på att ungdomen har
vissa svårigheter att initialt komma in på arbetsmarknaden, men de flesta kommer
in tillslut. Om de inte gjorde det så skulle arbetslösheten ständigt öka, men
det gör den inte. Min slutsats är att problemet i sig inte är så stort. Det många
nog egentligen är oroliga för är att ungdomen ska välja ett annat sätt att leva
på som inte stämmer överens med vårt konsumtionssamhälles ideal om vi inte
direkt kan fasa in dem i arbetslivet. Detta skulle på sikt kunna förändra
samhället in i något okänt och nytt vilket i sig kan uppfattas som farligt.
Men om vi följer den svenske journalisten och aforistikern Carl Hammaréns kloka insikt “Det enda sättet att lösa ungdomsproblemet är att åldras”, så löser sig de ungdomsrelaterade problemen med tiden. Problemen kanske inte försvinner – men de är inte längre ungdomsproblem eftersom individerna inte längre är ungdomar.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.