Kategori: Om brott och kriminalpolitik

Häromdagen
kunde Svt Stockholm visa att skottlossning med dödlig utgång är
betydligt vanligare i Stockholm, Göteborg och Malmö än i de övriga
nordiska huvudstäderna (Helsingfors, Köpenhamn och Oslo). Mellan
åren 2013 och 2015 sköts 21 personer ihjäl i Stockholm, 17 i
Göteborg och 7 i Malmö. Detta ska jämföras med att det sköts
ihjäl 6 i Köpenhamn, 3 i Oslo och 2 i Helsingfors under samma
period. Samma genomgång visade att även antalet skottskadade totalt
dominerar kraftigt i de svenska storstäderna i jämförelse med de
övriga jämförda nordiska storstäderna. Den totala mordfrekvensen
är dock inte högre i Sverige än i de övriga nordiska länderna,
snarare lägre, speciellt i jämförelse med Finland.

Olika
förklaringar till dessa skillnader har lanserats. Dessa handlar
bland annat om skillnader i vapenlagstiftningen och att Sverig har mer
organiserad brottslighet, ofta med koppling till balkanländerna där
tillgången på vapen är stor.

Den hypotes som
jag skulle vilja testa är om skillnaden kan bero på hur många
personer med erfarenhet av att tidigare ha dödat med skjutvapen som
finns i de olika städerna. Min utgångspunkt är att det inte
är så lätt att planerat och kallblodigt skjuta ihjäl en annan
människa. De flesta tror jag drar sig för detta, även om man är
uppvuxen i en kriminell miljö. Att ha gjort detta tidigare däremot,
kanske i en krigssituation eller i kriminella miljöer i andra länder
där dödande med skjutvapen är vanligare, skulle kunna underlätta
att göra detta igen. Min hypotes är med andra ord att det i
Stockholm, Göteborg och Malmö finns fler personer som tidigare
använt skjutvapen till att döda med och att detta skulle vara en
viktig förklaringen till de stora skillnaderna som Svt redovisar i
sin sammanställning.

Efter att i många år ha fuskat med avgastester för att få sina
bilar att framstå som miljövänliga ska nu Volkswagen återkalla
8,5 miljoner bilar i Europa och ett stort antal i övriga världen
för att åtgärda något, oklart vad. Minskar man utsläppen av
kväveoxid (som det hela handlar om) så ökar bränsleförbrukningen
(och därmed även koldioxidutsläppen) och/eller körprestandan. Det
går inte att tillverka bilar som är snabba, bränslesnåla och
miljövänliga på det sätt som bilföretaget lovat konsumenterna.
Hade detta gått hade man ju inte fuskat med avgastesterna från
början. Så frågan är vad som kommer att hända till våren när
det står klart för alla VW-ägare att de premisser som de köpt
sina bilar på inte längre gäller.

Då har det inträffat i
Sverige, det vi alla var rädda för skulle inträffa, en attack mot
personal och elever i en skola. Detta inträffar minst en gång i
veckan i USA och relativt ofta ute i Europa. Vi i Sverige har varit
lyckligt förskonade från denna typ av attentat och jag vågar
knappt tänka tanken hur utkomsten av attentatet hade blivit om
gärningsmannen använt skjutvapen. Att han använde stickvapen beror
säkert på att han inte hade tillgång till skjutvapen, dessa är ju
inte helt enkla att få tag på i Sverige om man inte tillhör vissa
kriminella kretsar. I USA däremot använder gärningsmännen (för
det är ju alltid män) alltid skjutvapen, med resultat därefter,
för att utföra denna typ av attentat. Där är det ju lika lätt
att skaffa en pistol som att skaffa en kniv. Detta borde stämma till
eftertanke i det stora landet i väst.

Eftersom jag idag var hemma
med sjukt barn idag hade jag möjlighet att följa
nyhetsrapporteringen omkring attentatet. SVT och även annan media
rapporterade direkt hela dagen utan att ha något att rapportera. Jag
tittade mest på SVT:s rapportering och förundrades över hur mycket
programtid man ägnade åt attentatet utan att ha någon substans i
innehållet. Det var mest lösa spekulationer och upprepningar och
den polis från Noa som satt med i studion som expert hade ingen
information om denna specifika händelse. Detta hemska attentat
förvandlas till någon form av hemsk TV-underhållning. Varför
ägnar sig SVT åt detta?

Idag när jag cyklade hem från jobbet
var det fotbollsderby på Tele2-arena. Djurgården mot Hammarby.
Fullt med folk utanför och mycket poliser. Det stod minst tio
polisbussar, bara framför arenan där jag passerade, samt en massa
poliser. Dessa verkade sedan inte ha varit sysslolösa under kvällen. Det
blev stökigt, både utanför och inne på arenan. Min reflektion här
är att det kanske inte är så konstigt att polisens
uppklarningsprocent sjunker när polisen måste lägga så stora
delar av sina resurser på att stävja bråk vid denna typ av
evenemang. Evenemang som samhället tillåter trots att vi vet att
det kommer att uppstå bråk och därför kommer att kräva stora
polisinsatser. Är detta effektivt användande av våra gemensamma resurser?

Här i veckan publicerades
en studie som visar på att risken att begå sexualbrott är större i vissa
familjer. Nära anhöriga till personer som dömts för sexbrott begår oftare
själva liknande brott och en stor del av förklaringen är genetisk, enligt ny
forskning från Karolinska Institutet. Jag arbetade själv med detta datamaterial
för cirka sju år sedan när jag under en period arbetade som utredare inom
kriminalvården (vars FoU-enhet har stark koppling till Karolinska Institutet). Studien
består i en samkörning mellan samtliga dömda för sexualbrott i Sverige under en
period och en databas med släktskapsförhållanden i Sverige. Jag tyckte inte att
man utifrån detta datamaterial kunde dra slutsatsen att det till stor del är genetiska
faktorer som ligger bakom sambandet. Jag ansåg att sambanden i princip lika väl
kunde förklaras med psykosociala faktorer vilket jag även tyckte det fanns stöd
för i annan forskning. För övrigt var det, trots det stora underlaget, mycket
få individer i de olika undergrupperna som man laborerade med vilket jag tyckte
ledde till rätt skakiga underlag för slutsatserna.

I den nu
publicerade artikeln menar man att psykosociala faktorer i princip inte spelar
någon roll alls. 40 procent av förklaringen till att man begår sexualbrott menar
forskarna beror på genitik. Det är dock inte själva brottet som beror på någon specifik
gen utan generna förklarar de mer bakomliggande faktorer som ökar risken för
att begå denna typ av brott, exempelvis svårighet med impulskontroll,
benägenhet att fastna för alkohol och andra droger eller en upptagenhet av sex.
Detta kan man dock inte dra några slutsatser om utifrån studien, detta är
spekulationer. Resten av förklaringen till sexualbrottsligheten, i princip, menar
man handlar om individuella faktorer som inte har med socialt överförda
beteenden att göra.

Jag tror att hur
man tolkar denna studies resultat beror på vilken grundläggande förklaring man fäster
tilltro till angående mänskligt beteende.

De senaste veckorna
har det varit många inslag och artiklar i media om nazitysklands ohyggliga brott
mot mänskligheten. På Tv har jag kunnat se otäcka och skakande bilder,
skildringar och filmer från nazisternas dödsläger nästan varje kväll i åtminstone
någon av alla kanaler jag har tillgång till. Att vi med jämna mellanrum blir påminda om
denna hemska period i mänskligheten historia är viktigt även om åtminstone jag
aldrig kommer att kunna förstå hur detta kunde hända. Jag tror tyvärr heller inte att vi kan
förhindra liknande hemskheter i framtiden bara genom att prata om det som hände.
Dödande av civilbefolkningar i krig sker hela tiden. ISIL i Syrien och Irak är
bara ett exempel. Den enda skillnaden är att nazisternas mördande var så omfattande
och systematiskt.

Men något som jag
kommit att fundera på när jag tittar på program om nazisternas brott är sättet vi
pratar om förintelsen på. Det jag reflekterat över är att vi pratar om de
mördade människorna utifrån samma kriterier som nazisterna använde som skäl och
motiv till att döda dem. Vi pratar om att det var x antal miljoner judar som
mördades, x antal zigenare, x antal homosexuella, x antal polacker eller
ungrare som dödades och så vidare.

Varför är det så viktigt för oss att fortsätta
att dela in de mördade i dessa kategorier? Det viktiga kan ju aldrig vara vilken
religion de mördade ansågs eller ansåg sig tillhöra eller vilken kultur man
definierades till eller vilket land man råkade komma ifrån. Det viktigaste i
dag borde vara att se alla de som mördades som människor. Det är ju detta som
förenar de döda.

Varför gör vi då detta?
Jag tror att det är en försvarsmekanism mot det hemska. Vi försöker undvika att
se dem som hela människor genom att fokusera på en smal egenskap av eller i
deras liv, en egenskap som vi själva inte känner igen oss i. Det blir för
hemskt om de mördade blir för lika oss, om vi kan identifiera oss för mycket
med dem. Detta liknar det fenomen som ofta inträder vid stora olyckor eller
naturkatastrofer – ingen svensk som förolyckat, då var det nog inte så farligt…

Jag tycker vi borde
börja prata om döda människor i stället för döda indelade i kategorier. Sedan
kan man självklart prata om vilka motiv som nazisterna utgick ifrån när de
mördade när vi försöker förstå, men det är en annan sak.

Jag
skrev för några dagar sedan om den studie som visar att barn som mobbas i
skolan ofta får bestående men av detta i form av bland annat depressioner och
självmordstankar senare i livet. Mobbningen leder även ofta till ihållande och
starka negativa hälsomässiga och sociala konsekvenser resten av den drabbades
liv.

Men om
mobbning i skolan leder till dessa allvarliga konsekvenser, vilka konsekvenser
leder då missförhållanden inom familjen till? Vilka följder får misshandel,
sexuella övergrepp och andra kränkningar samt föräldrars missbruk och annat
våld inom familjen för de barn som blir utsatt för detta? Hur påverkas dessa
barns fortsatta liv? Skadeverkningarna borde rimligtvis bli betydligt
allvarligare här eftersom det är personerna som barnet är beroende av som står
för våldet och kränkningarna och handlingarna startar ofta tidigare än våldet i
skolan. Dessutom utförs våldet och kränkningarna oftast på den plats där barnet
ska känna sig trygg, i hemmet. Tyvärr så är studier som tittar på framtida konsekvenser
av denna typ av uppväxtförhållanden sällsynta. När man ska försöka förklara
brottslighet, missbruk, psykologiska problem och psykosociala problem söker man
dessa förklaringar i första hand inom genitiken. Ofta argumenterar man att det handlar
om både miljöförklaringar och genetiska förklaringar, men det man sedan oftast
fokuserar på är enbart genitiken. Förklaringar med faktorer i den tidiga
barndomen är inte speciellt gångbara inom forskningen idag, trots att ärvda
sociala mönster fungerar lika bra som förklaring som ärvda gener. Det är
symtomatiskt att när man börjar prata om miljöfaktorer som orsak bakom autism (se
tidigare inlägg) är det inte uppväxtmiljön man tänker på utan faktorer som för låg
födelsevikt och infektioner hos mamman.

Det är
dags för samhället att ta (eller att få) ett större ansvar för de barn som
lever under otrygga förhållanden, inte enbart för barnens egen skull (vilket i
sig borde vara skäl nog) utan även för det framtida samhällets skull. Sverige
är ett föregångsland i världen vad gäller barns rättighet, men väldigt många
barn lever med våld, kränkningar och med missbrukande föräldrar och våra
myndigheter ingriper allt för sällan. Ett nyligt tragiskt exempel på detta är
mordet på den åttaåriga flickan i Karlskrona som mördades av sina
vårdnadshavare. Myndigheterna hade fått flera indikationer på att flickan for
illa i sitt hem men inte ingripit.

Inget
barn ska behöva leva under otrygga förhållanden, vare sig i sin familj, i
skolan eller någon annanstans. Detta är väl inget orimligt krav här i Sverige i
dag? Sedan ska vi självklart även jobba för detta ute i världen, bland annat
genom att visa att vi är ett föregångsland inom denna fråga. Detta tycker jag
att Sverige har visat genom att döma två Malaysiska föräldrar som misshandlade
sina barn här i Sverige till fängelse, trots påtryckningar från den Malaysias
regering.

Men det
finns mycket att göra inom området. Har du som läser detta förslag på forskning
inom området är jag tacksam för tips.

Misshandel i
hemmet är en av våra vanligaste förekommande typer av våldsbrott. Oftast handlar det om
en man som slår sin fru/flickvän eller före detta fru/flickvän. Vi läser om
dessa brott varje vecka i tidningarna. Ett 20-tal av dessa våldsbrott resulterar varje år i mord. Med jämna mellanrum diskuteras hur man ska kunna förhindra dessa
brott och vid ett par tillfällen har man ändrat i lagstiftningen för att minska denna typ av brottslighet. En relativt ny brottstyp som skapats är
kvinnofridskränkning. Men våldsbrotten i hemmet har inte minskat nämnvärt trots alla ansträngningar.
Jag har tre konkreta förslag för hur vi skulle kunna minska dessa brott:

1 – Om en kvinna
är hotad eller misshandlad av en närstående är det samhällets ansvar att
skydda henne. Samhället måste skapa sätt att skydda kvinnan på. I värsta fall
kan det handla om skyddat boende, men kan även handla om att intensivt övervaka
den hotande mannen, exempelvis genom fotboja, eller att öka straffvärdet för
denna typ av brott så att den hotande mannen kan låsas in för en längre period. Om
mannen ändå lyckas att begå brott mot kvinnan så ska en ”haverikommission”
tillsättas för att utröna vad som gått fel.

2 – Utökat självförsvar.
Kvinnor som är utsatta för misshandel av
närstående ska ha rätt till att använda våld som självförsvar även om ingen
omedelbar fara föreligger. Kvinnan ska ha rätt att slå och oskadliggöra mannen när denne är
försvarslös, exempelvis berusad eller när denne sover. Kvinnan skyddar sig så
att säga preventivt för att undvika framtida misshandlar. Vetskapen om att
kvinnan får slå en stekpanna i huvudet på mannen när han sover kanske kan få
honom att tänka till en gång extra innan han misshandlar kvinnan. Han kan ju
inte alltid vara vaken och på sin vakt. Att ge kvinnor ett ökat självförtroende
genom att ge dem möjligheten att försvara sig och ta kontroll över sina liv
kommer även i förlängningen att leda bort kvinnor från att inta ett
offerperspektiv.

3 – Misshandlade
kvinnors skyldigheter. En kvinna som misshandlas i en relation kan förbjudas
att åter ha en relation med den misshandlande mannen. När samhället påtar sig
ansvaret för att skydda kvinnan kan samhället som motprestation ställa kravet att kvinnan
undviker så gott hon kan att försätta sig i fara, det vill säga att träffa
mannen. Om kvinnan eller kvinnan tillsammans med den misshandlande mannen har barn och
barnet har blivit vittne till misshandel ska barnet ses som ett brottoffer. Om
kvinnan genom sitt handlande försätter barnet i en situation där denne åter blir
vittne till misshandel ska samhället kunna frånta kvinnan barnet. Samhället har
en skyldighet att skydda barn från att bli misshandlade eller bli vittne till
att mamman blir misshandlad. Detta är inte bara en fråga om barnets bästa utan
även i förlängningen en fråga om samhällets bästa. Barn som utsätts för våld
eller blir vittne till våld växer upp till oharmoniska vuxna och kommer att
själva i större utsträckning bland annat begå våldsbrott och missbruka alkohol
och narkotika.

Nu är jag fullt medveten om att dessa förslag inte är helt lätta att genomföra, men som
idéer och inriktningar tycker jag de är intressanta. Samhället bör ta ett
större ansvar för denna typ av brott, inte enbart för att rädda dagens offer
utan även för att minska brottslighet och missbruk i framtiden genom att förhindra barn
att växa upp med våld (och missbruk såklart). Sedan måste så klart kvinnor
lämna rollen som offer. Misshandeln av kvinnor kommer att fortgå så länge de
fega männen inte stöter på motstånd.