Här i veckan publicerades
en studie som visar på att risken att begå sexualbrott är större i vissa
familjer. Nära anhöriga till personer som dömts för sexbrott begår oftare
själva liknande brott och en stor del av förklaringen är genetisk, enligt ny
forskning från Karolinska Institutet. Jag arbetade själv med detta datamaterial
för cirka sju år sedan när jag under en period arbetade som utredare inom
kriminalvården (vars FoU-enhet har stark koppling till Karolinska Institutet). Studien
består i en samkörning mellan samtliga dömda för sexualbrott i Sverige under en
period och en databas med släktskapsförhållanden i Sverige. Jag tyckte inte att
man utifrån detta datamaterial kunde dra slutsatsen att det till stor del är genetiska
faktorer som ligger bakom sambandet. Jag ansåg att sambanden i princip lika väl
kunde förklaras med psykosociala faktorer vilket jag även tyckte det fanns stöd
för i annan forskning. För övrigt var det, trots det stora underlaget, mycket
få individer i de olika undergrupperna som man laborerade med vilket jag tyckte
ledde till rätt skakiga underlag för slutsatserna.
I den nu
publicerade artikeln menar man att psykosociala faktorer i princip inte spelar
någon roll alls. 40 procent av förklaringen till att man begår sexualbrott menar
forskarna beror på genitik. Det är dock inte själva brottet som beror på någon specifik
gen utan generna förklarar de mer bakomliggande faktorer som ökar risken för
att begå denna typ av brott, exempelvis svårighet med impulskontroll,
benägenhet att fastna för alkohol och andra droger eller en upptagenhet av sex.
Detta kan man dock inte dra några slutsatser om utifrån studien, detta är
spekulationer. Resten av förklaringen till sexualbrottsligheten, i princip, menar
man handlar om individuella faktorer som inte har med socialt överförda
beteenden att göra.
Jag tror att hur
man tolkar denna studies resultat beror på vilken grundläggande förklaring man fäster
tilltro till angående mänskligt beteende.