Kategori: Betraktelser

Ensamhet upplevs olika av oss människor och i grund och
botten så är vi alla existentiellt ensamma. En del människor är beroende av att
ständigt ha andra omkring sig för att genom en yttre bekräftelse försöka
motverka denna ensamhet. Om de inte får andras erkännande och bekräftelse så
upplever dessa en bottenlös tomhet. Man saknar ett upplevt inre värde och
behöver därför en yttre bekräftelse för att känna ett sådant. Dessa människor
tar ofta andras utrymme i sin jakt på uppmärksamhet och erkännande och kan i
detta sökande därför bli lämnade ensamma, en ensamhet som är skrämmande och
total.

Det viktigaste i livet är att man trivs i sitt eget
sällskap, att man känner sitt eget inre värde. Behovet av en yttre bekräftelse
minskar och beroendet av andra blir därför mindre. Tycker man om sig själv
behöver man inte andra för sin egen skull och kan då se och bry sig om sina
medmänniskor, inte för att i första hand få ut något för sin egen del utan för
att man verkligen bryr sig om andra vilket kan leda till fler vänner.

Det borde vara förbjudet att ha tråkigt, det vill säga att
själv definiera sin förbrukad tid som tråkig och bortkastad. Tid är vårt guld
som sakta rinner ut mellan våra fingrar och som inte går att hålla kvar. Tid är
något obegripligt och dessutom något sorgligt eftersom den blir oåterkalleligt
förbrukad och aldrig kan fås åter eller ersättas när vi upplevt den. Tid går
inte att spara till något ”bättre” tillfälle. Tiden går även fort, när sommaren
är slut står vi strax framme vid nästa och ett år har förflutet.

Tid vet vi bara något om i efterhand, tiden framåt vet vi
inte något om, inte ens om huruvida vi kommer att få uppleva den eller ej. Tid
kommer alltid att finnas men min samvaro med den är mycket begränsad och
osäker.

Det är lätt att föreställa sig att vi kan leva vår tid rikare
genom att lära och jämföra oss med andra. Det går inte! Livets tid är något
individuellt och subjektivt och dess värde går aldrig att jämföra och när tiden
är ute så suddas tavlan ren. Det står aldrig ”låt stå” kvar i det nedre högra hörnet av tavlan.

Jag är medveten om ett 20-tal handlingar i mitt liv som jag
särskilt skulle vilja ha ogjorda. Oftast är det sådant som jag sagt och som jag
tror har sårat andra. Det tidigaste härrör från det att jag var sex år gammal,
det senaste för något år sedan. Förutom dessa handlingar så har jag även sagt
och gjort ett otaligt antal andra dumma, korkade och ibland otrevliga saker,
men dessa 20-tal sticker ut lite extra för mig (vilket inte per automatik
innebär att den som jag gjort handlingen mot kommer ihåg den). Förutom dessa
handlingar har jag med största säkerhet gjort och sagt saker av liknande art
som jag inte kommer ihåg eller som jag själv inte uppfattat vara sårande men som
uppfattats som sårande av en motpart. Hur mycket detta handlar om har jag ingen
aning om men det är förmodligen betydligt fler än de jag kommer ihåg.

Men egentligen kanske detta mitt ältande handlar om en lätt
hybris och övertro på min egen betydelse och vikt för andra människor. Om andra
lägger vikt vid och reagerar på vad jag säger och gör, både negativa och
positiva saker, innebär detta att jag är en betydelsefull person för dessa. Mitt
ältande blir då mer av en önskan om uppmärksamhet och erkännande från andra.
Motsatsen, att ingen uppmärksammat eller brytt sig om det jag sagt eller gjort,
blir då något mycket värre. Och ofta är det nog så, ingen är lika betydelsefull
för någon annan som han är för sig själv. Alla är vi så fokuserade på oss
själva, vad vi säger, vad vi gör och hur vi tror att andra ser oss, att vi
egentligen inte ser andra människor. Föreställningen om hur andra människor
reagerar härrör dessutom egentligen från hur vi själva skulle reagera på det vi
sagt eller gjort och har egentligen ganska lite med andra människors reaktioner
att göra. Vi ser oss själva i andra människor. Vi är egocentriska och kan inte
vara på något annat sätt.

Allt oftare funderar jag över värdet i det jag gör. I
efterhand framstår det mesta jag gjort i livet som meningslöst och slöseri med
tid. I stunden är det lätt att dras med och se något stort och viktigt men med
lite perspektiv så ser man att man inte förändrat världen… Jag vill gärna se
min egen roll i tillvaron som central genom att mina handlingar leder till
viktiga resultat och förändringar, men detta är oftast en illusion och ett
självbedrägeri. Men det är kanske denna typ av självbedrägeri som ger våra liv en
tillsynes mening. Vi kanske inte skulle orka med livet, vi i västvärlden som
inte behöver anstränga oss för vår dagliga överlevnad, om vi inte kunde bygga
upp en känsla av att vi är betydelsefulla. Detta är dock ett spel som vi måste spela
tillsammans. Den som ifrågasätter spelreglerna blir utstött ur den varma och
trygga gemenskapen. Jag ifrågasätter ofta detta vilket kan ha med en ökande
ålder att göra. Det enda verkligt meningsfulla jag har gjort i mitt liv är att
skaffa mina barn och det meningsfulla jag har framför mig är att försöka bidra
till att dessa får ett så bra liv som möjligt.

Inte många år kvar till pension. Känns mycket konstigt. Jag
känner mig fortfarande ung till kropp och själ. Inte länge sedan som jag gick ut
från gymnasiet och inte hade en aning om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag
såg framtiden ur ett mycket snävt perspektiv och höll desperat fast vid det jag
hade och vågade inte prova nya vägar för risken att förlora detta lilla. Sedan dess har dagarna och åren sprungit iväg
och det känns som om jag aldrig riktigt har styrt riktningen på mitt liv. Jag har mest åkt med och fattat beslut och
gjort val i stunden. Jag har aldrig tänkt strategiskt eller långsiktigt. Nu i
efterhand, då utrymmet att göra större omsvängningar i vad jag ska göra med
resten av mitt liv är begränsade, önskar jag att jag vågat satsa på något jag
verkligen velat bli, astronom eller pilot. Nu är det för sent att bli något av
dessa båda yrken men jag ska försöka hitta något annat som jag vill ägna mig åt
under min senare del av livet. Lockelsen är dock stor att sitta kvar i den
relativt bekväma båt som jag nu sitter i och som jag suttit i under många år.
Men den knuff jag nu fått i en del av min tillvaro kanske även kan ge energi åt
andra delar av livet. Jag måste dock komma på vad jag vill och det frustrerande
är att tiden bara rusar iväg och jag bara sitter här och tänker…

Egenintresse trumfar alla tunga personliga principer. Jag
har alltid varit positiv till beskattning av vinster vid försäljning av
fastigheter. Staten, det vill säga vi alla, behöver inkomster för att vi
medborgare ska kunna leva bra liv och vara någorlunda trygga och säkra. Vi
måste tänka på kollektivets bästa. Men nu, när jag själv ska betala 22 procent
i skatt på vinst vid försäljning av vårt hus, är jag inte lika positiv till
detta. Så fungerar nog de flesta tror jag. Så länge det inte drabbar oss
personligen är det lätt att vara principiellt positiva till det mesta. Men om
exempelvis min inkomst ökar så att även jag behöver betala statsskatt eller om
jag får en vinst vid en husförsäljning som ska beskattas så väger mina
principer om att skatt är bra för samhället lätt. Vi är alla oss själva
närmast.

Jag
tycker det är spännande att fundera över vad och hur vi uppfattar
och ser vår omvärlden. Min utgångspunkt är att det finns en
faktisk och objektiv värld men att denna i sig blir ointressant då
vi alla bara kan ser och uppfattar egna tolkningar av denna. Vi ser
alla världen genom en lins av vår unika förförståelse. Men
förutom att vi alla går omkring med en unik inre tankevärd som
skapar unika tolkningar av omvärlden så finns det en objektiv och
fysiologisk förutsättning som påverkar hur vi ser och uppfattar
världen, våra fönster mot världen, det vill säga våra sinnen.

Ur
ett fysiologiskt perspektiv kan vi inte säga att vi ser en yttre
objektiv tolkningsfri värld. Den bild av världen vi ser skapas i
våra hjärnor av de elektriska impulser som nervcellerna i våra
ögon skickar dit när dessa träffas av elektromagnetisk strålning
av vissa specifika våglängder (ca 400-700 Nm). Elektromagnetisk
strålning, vilken våglängd den än må ha, har ingen färg i sig
utan färger skapas i våra hjärnor. Hjärnan ”kodar” dessa
våglängderna med olika färgnyanser. Skulle vi ha nerceller i
ögonen som reagerade på andra våglängder av det elektromagnetiska
spektrumet skulle hjärnan få ett annat ”råmaterial” att
färglägga och världen skulle se annorlunda ut. Med andra ord kan
man säga att världen ”där ute” inte syns om ingen tittar på
den, den skapas varje gång vi mottar och tolkar elektromagnetisk
strålning som reflekteras från dess yta. Samma sak gäller
självklart även våra andra sinnen. Ljud är till exempel
vibrationer som fortplantas i luft. Dessa vibrationer är inte ljud i
sig. De blir till ljud först när dessa påverkar de nervceller i
innerörat som är avsedda att reagera på denna typ av stimuli.
Dessa nervcellers skickar sedan elektriska signaler till hjärnan som
tolkar och tonsätter dem så att vi kan uppfatta vibrationerna som
ljud.

Vi
kan dessutom inte veta hur andra uppfattar sin omgivning. Vi kan inte
veta hur andra människors hjärnor färglägger och ljudsätter, det
vill säga vilket färg- och ljudkodningssystem de använder. Det kan
mycket väl vara så att det som jag kallar blått hos någon annan
skulle kallas för rött om denne skulle kunna se världen utifrån
mitt perspektiv. Detta finns det inget sätt att undersöka eftersom
det inte går att beskriva en färg utan att referera till något
objekt. Himmelen beskrivs som blå men blå kan vara olika färger
för olika människor. Detta har dock ingen praktisk betydelse.

Så
inte nog med att världen omkring oss inte syns när vi inte tittar
på den, vi kan heller aldrig veta hur den gestaltar sig för andra.
Ett intressant perspektiv när vi umgås med andra människor.

Varje ögonblick är unikt och varje
ögonblick är resultatet av alla tidigare ögonblick och en länk i
alla framtida ögonblick. Ett fruset ögonblick är kanten av den väv
som länkarna av tidigare ögonblick bildar.

Vi människor påverkas och formas av
all materia, organisk som oorganisk, och de naturlagar som styr
förutsättningarna för universum. Klimatet, jordbävningar,
vulkanutbrott, solens aktivitet, asteroider och kometer som krockar
med jorden och de vilda djuren är bara några av de bärande
elementen för den scen som vi människor agerar på. Dessa kan vi
som enskilda individer oftast inte påverka utan de är en
förutsättning för våra liv.

Ett ögonblick är unikt. För att
förstå ett ögonblicks komplexitet brukar jag tänka mig sittande
på ett flygplan på väg till Paris. I flygplanet har jag 200
medpassagerare och sex besättningsmän. Alla dessa har av någon
anledning gått ombord på detta flygplan för att åka till planets
destination. Att jag sitter här beror på många olika faktorer, den
mest självklara är att jag ville åka på en semesterresa till till
Paris. Men varför sitter jag på just detta plan. Hur kommer det sig
att jag ville åka på semester till just Paris just detta datum och
denna tid med just detta flygbolag? Alla dessa frågor finns det svar
på. Jag har tidigare varit i Paris och trivdes då mycket bra i
staden och råkade för en tid sedan se en film som utspelade sig
där. Detta påminde mig om att jag tycker om staden och fick då
lust att åka tillbaka. Datumet jag valde att åka passade på grund
av att jag kunde ta semester under denna period vilket berodde på
att jag hade en viktig deadline för en rapport som jag var tvungen
att bli klar dagen innan resedatumet.

Jag hade efter detta datum en lagom
lucka för en resa i mitt tidsschema fram tills mitt nästa uppdrag
startar. Att jag åkte med det specifika flygbolaget berodde på att
det hade det bästa priset när man även tar avgångstid och restid
i beaktande. Dessa händelser är sedan beroende av andra människor,
exempelvis anledningen till att den som beställde rapporten jag var
tvungen att färdigställa innan jag åkte ville ha rapporten just
denna speciell dag. Att jag tycka om Paris beror till viss del på
det sällskap jag reste med och som jag träffade där vid mitt förra
besöket i staden. Detta innebär att dessa personer, både
beställaren av rapporten och mitt tidigare resesällskap påverkat
min möjlighet och min önskan att resa dit. Sedan spelar självfallet
ett antal olika faktorer in som gjort att jag arbetar där jag
arbetar, exempelvis att jag skaffat en utbildning som gjort att jag
fått det jobb jag har.

Bakom min resa med det aktuella planet
ligger med andra ord ett i det närmaste oändligt antal andra
händelser, både som påverkat mig direkt och som påverkat mig
indirekt genom att de påverkat någon eller något som påverkat
mig. Nu eller tillbaka i tiden. Detsamma gäller även alla mina
medresenärer. De ska åka till Paris av olika anledningar. Några
ska på semester, andra för att arbeta, ett par ska besöka en
släkting, övriga ska bara till Paris för att där byta plan för
att fortsätta till en annan destination. Varje person har sin unika
historia som lett fram till att de befinner sig på just detta plan.
Nästan för otroligt för att vara sant att vi alla råkat hamna på
samma plan…

Men än mer märkligt blir det när vi
tittar på varje individs enskilda historia. Vilken enorm
tillfällighet det är att vi som sitter på planet överhuvudtaget
existerar. Mina föräldrar kommer från olika delar av Sverige och
råkade träffas i en lite ort dit de flyttat för att jobba. Bara i
detta finns ett stort antal alternativa vägar som mina föräldrar
kunnat följa som lett till att de inte träffats och jag inte fötts.
Och trots att de bodde på samma ort vid samma tillfälle så var ju
det i sig ingen garanti att just de två skulle bli tillsammans. Bara
fantasin sätter gränser för allt som skulle kunnat gå annorlunda
och historien fått ett annat förlopp För att inte nämna det
faktum att de skulle kunnat skaffat barn vid ett annat tillfälle
(eller att en annan spermie hunnit först till ägget – om nu detta
skulle ha lett till att just jag inte hade blivit jag). Liknande
omständigheter och tillsynes tillfälligheter finns sedan hos varje
individ i min släkt tillbaka i historien. Det är märkvärdigt att
jag överhuvud taget kan existera och sitter på detta plan. Detsamma
gäller för varje annan enskild individ på planet som nu i detta
frusna unika ögonblick strålat samman på denna plats vid denna
tidpunkt. Syftet med varje persons liv och meningen med våra
föregångares liv är just detta unika ögonblick, detta nu.

Efter detta ögonblick kommer nya unika
ögonblick men det som passerat kommer aldrig tillbaka men detta
ögonblick är en förutsättning för alla nya som kommer.

När det frusna ögonblicket övergår
i nästa så sprids vi ut från planet och fortsätter våra liv.
Nästa dag befinner vi oss alla på andra platser och med andra
människor. Ögonblicket på planet kommer aldrig att existera igen.
Personer från olika delar av världen råkar stråla samman just på
denna resa för att sedan spridas ut på jorden igen. Det enda vi har
gemensamt är detta ögonblick.

Varje ögonblick är unikt, men kunde
det ha blivit på något annat sätt?