Ensamhet upplevs olika av oss människor och i grund och
botten så är vi alla existentiellt ensamma. En del människor är beroende av att
ständigt ha andra omkring sig för att genom en yttre bekräftelse försöka
motverka denna ensamhet. Om de inte får andras erkännande och bekräftelse så
upplever dessa en bottenlös tomhet. Man saknar ett upplevt inre värde och
behöver därför en yttre bekräftelse för att känna ett sådant. Dessa människor
tar ofta andras utrymme i sin jakt på uppmärksamhet och erkännande och kan i
detta sökande därför bli lämnade ensamma, en ensamhet som är skrämmande och
total.

Det viktigaste i livet är att man trivs i sitt eget
sällskap, att man känner sitt eget inre värde. Behovet av en yttre bekräftelse
minskar och beroendet av andra blir därför mindre. Tycker man om sig själv
behöver man inte andra för sin egen skull och kan då se och bry sig om sina
medmänniskor, inte för att i första hand få ut något för sin egen del utan för
att man verkligen bryr sig om andra vilket kan leda till fler vänner.