Kategori: Om brott och kriminalpolitik

Under senare tid har det debatterats om
huruvida invandrare ska kunna betecknas som en specifik folkgrupp.
Detta skulle möjliggöra att definiera viss typ a allvarlig
brottslighet som riktas mot invandrare som terroristbrott. I lagen om
straff för terroristbrott (2003:148) är ett av rekvisiten för att
ett brott ska definieras som terroristbrott att brottet ska ”injaga
allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp”
(2§). Framförallt väcktes denna debatt i samband med att en
åklagare inte valde att åtala för terroristbrott för ett
sprängattentat som genomfördes av anhängare till vit makt-miljön
mot en flyktingförläggning i Göteborg 2016. Detta på grund av att
ovanstående rekvisit inte ansågs vara uppfyllt.

Frågan om definition av begreppet
folkgrupp tycker jag är intressant. Att definiera invandrare som en
folkgrupp blir lätt absurt då detta i princip skulle innebära att
vi delar upp världens befolkning i två kategorier, svenskar och
icke svenskar. Men om vi tänker vidare på begreppet folkgrupp ur
ett lite vidare perspektiv så borde de två könen kunna utgöra
folkgrupper. Män och kvinnor skiljer sig åt på ett betydligt mer
objektivt och påtagligt sätt än kategoriseringen av svenskar och
icke svenskar. Även om det finns personer som kan vara svåra att
definiera utifrån denna indelning så är det i de allra flesta
fallen enkelt att dela in människor efter denna indelning.

Varför skulle då detta vara
intressant? Jo, för detta skulle kunna öppna upp möjligheten att
definiera våld mot kvinnor av partners och före detta partners som
terroristbrott. I Sverige mördas i genomsnitt 13 kvinnor varje år
av partners eller före detta partners och många kvinnor blir
misshandlade av dessa män. Brås nationella trygghetsundersökning
visar att drygt var fjärde kvinna någon gång i livet varit utsatt
för våld av detta slag. Denna typ av våld skulle då kunna
definieras som terroristbrott utifrån ett resonemang att detta våld
är strukturellt, ideologiskt och kanske till och med kan betraktas
som rasistiskt (dessa män betraktar kvinnor som en lägre stående
ras vilket berättigar användande av våld i ”uppfostrande
syfte”). De enskilda brottens motiv är att skrämma och
kontrollera det kvinnliga offret vilket leder till en strukturell
rädsla bland kvinnor generellt, bland annat genom att samhället
visar att detta våld i princip är tillåtet genom att våldet
tillåts fortgå år ut och år in. Visserligen pratas det och skrivs
i media om denna typ av brottslighet, visserligen dras det med jämna
mellanrum igång olika projekt inom polisen som ska arbeta med
problemet och visserligen lagförs en dela av förövarna men detta
hjälper knappast de kvinnor som kommer att bli utsatta för detta
våld, däribland de 13 kvinnor som kommer att bli mördade, under
nästa år, och nästa, osv…

Detta borde kunna ligga inom ramen för
terrorlagstiftningens intentioner, eller? Dessutom är antalet offer
för denna typ av brottslighet betydligt högre än offren för det
som vi vanligtvis brukar definiera som terroristbrott, både om vi
ser till Sverige och till den övriga världen. När Sveriges siffror
översätts till övriga Västeuropa så kan man dra slutsatsen att
cirka 520 kvinnor mördas varje år av sin partner eller före detta
partner, beräknat på att 13 procent av de svenska morden är av
detta slag och att det begås cirka 4000 mord i Västeuropa varje år.
Detta är lågt räknat. Sedan får man lägga till alla som
misshandlas. Tittar vi sedan utanför Västeuropa stiger dessa
siffror dramatiskt. Hotbilden mot denna folkgrupp måste betecknas
som mycket hög…

Under den senaste tiden har våldtäkter
och sexuella trakasserier mot kvinnor varit i fokus genom kampanjen
#metoo. Även dessa brott bör ses som en del i den manliga
folkgruppens strukturella förtryck, att genom hot och trakasserier
dominera den andra folkgruppen. Även dessa brott borde kunna därmed
kunna betecknas som terrorrelaterade.

Men ibland fokuserar vi på fel saker.
Varför lägga ner energi på en diskussion om vad som ska betraktas
som terroristbrott? Det viktiga bör vara att vi i första hand
förhindrar att brotten överhuvudtaget begås och i andra hand, när
vi misslyckas med detta, lagföra de som begått brotten. Detta
oavsett vem som är gärningsman, vem som är offer eller vilket
motivet till brottet är.

Den
1 oktober 2017 mördade Stephen Paddock minst 59 och skadade över
500 oskyldiga människor på en contrymusikfestival i Las Vegas.

Av
vad som framkommit i media verkar Paddock varit en relativt vanlig
och normal person. Han verkar dessutom ha varit framgångsrik med
gott om pengar på banken, innehavare av flera fastigheter och ägare
till flera flygplan som han hade flygcertifikat att framföra. Han
var dessutom helt utan kriminellt förflutet, aldrig ens fått någon
fortkörningsböter och det finns heller inget som visar på att han
haft några som helst våldstendenser tidigare i sitt liv. Att han
var en vapensamlare och spelare kan nog inte heller anses vara något
som direkt rubbar denna normalbilden när det handlar om en man som
bor i den amerikanska delstaten Nevada.

Ännu
så länge har det inte framkommit någon förklaring till varför
denne 64-åring bestämde sig för att, efter en lång
planeringsprocess, bli en av Amerikas genom tiderna värsta
massmördare.

Kan
död och förintelse varit något som han gått och burit på och
fantiserat om genom hela livet och som han lyckats hålla tillbaka
ända fram tills nu? Att han varit lite av en enstöring kan ju ha
berott på att han varit försiktig med att släppa in människor i
sitt liv på grund av risken att hans inre skruvade och otäcka värld
skulle sippra och bli sedd av andra.

Ett
annat exempel på en person som verkar ha lyckats dölja sina inre
impulser någorlunda fram till nu är dansken Peter Madsen som den 10
augusti 2017 misstänks ha mördat journalisten Kim Wall på sin
egenhändigt byggda u-båt. Madsen verkar dock ha varit en relativt
kontroversiell person, känd för sitt hetsiga humör och sina många
originella och lite galna uppfinningar och idéer. Nu framkommer det
dock, om uppgifterna i media stämmer, att han innehaft filmer med
kvinnor som torterats och mördats. Kan även han under lång tid
gått och burit på en skruvad och hemsk fantasivärld som han
lyckats undanhålla omvärlden?

Kan
dessa två personer fungera som illustration av att det finns många
till synes normala människor som går och bär på hemska fantasier
och tankar? Hemskheter som de flesta tar med sig i graven, men som
några realiserar, ibland kanske utan att bli avslöjade eftersom de
tillhör en lite smartare kategori gärningsmän och på grund av att
de inte tillhör den kategori individer som polisen söker
våldsgärningsmän inom. Idag läste jag att Madsen ska undersökas
även för andra mord. Han kanske är en seriemördare…

Vad
som rör sig i våra medmänniskors tankevärldar får vi aldrig
veta, men det kanske är de tysta, kontrollerade, icke spontana som
väger varje ord på ”guldvåg” och som hellre är ensamma
än tillsammans med andra som vi ska se upp med (även om Madsen
kanske inte helt tillhör denna grupp). Dessa kanske har de mest
skruvade fantasierna och måste anstränga sig för att inte avslöja
dessa för omvärlden. De som är spontana och ”pratar innan de
tänker” har kanske mindre att dölja och är inte är lika rädd
för det ”tokiga” de bär på ska sippra ut.

Men
rent generellt så bär vi alla på tankar och idéer som vi vill
hålla för oss själva. För de flesta av oss handlar det dock inte
om att mörda.

Ibland
får man bekräftat att inget är nytt under solen. När jag
häromdagen rensade ut gamla böcker och artiklar jag sparat på
under många år men nu av utrymmesskäl måste göra mig av med så
hittade jag två artikelserier från 1997 publicerade i Expressen om
krisen i rättssamhället. Den första artikelserien hade rubriken
”Rättssamhället vittrar sönder”. Under en vecka i maj
för 20 år sedan så publicerade tidningen ett flertal artiklar som
handlade om att polisen inte hinner utreda och att åklagarna och
domstolarna inte har tid att åtala och döma brottslingar. I
artiklarna beskrivs att det inte är någon idé att göra
polisanmälningar även om man har namnet på gärningsmannen och
åklagarna har så fullt upp att de inte ens har tid att meddela
målsägarna att ärenden har avskrivits. En riksdagsman beskriver
det som att ”Rättssäkerheten är hotad för alla och envar”
och dåvarande riksåklagaren Klas Bergenstrand uttrycker att ”Jag
känner en allvarlig oro inför framtiden” trots att han själv
till viss del låg bakom krisen genom att ha initierat en stor
omorganisation där målen var att spara 50 miljoner kronor per år,
bland annat genom att säga upp 200 kanslister. Även
domstolsväsendet beskrivs befinna sig i en kris där en lagman ser
besparingar som ett hot mot hela samhället. Till detta beskrivs även
rättsväsendet åtnjuta ett mycket lågt förtroende bland
allmänheten.

Under
hösten samma år följde Expressen upp med en artikelserie om en
polismakt som inte fungerar, ”Polisen – ur funktion” där
poliserna beskrivs arbeta med annat än att lösa brott och pengar
slösas på datorer som inte fungerar. Detta kontrasteras slutligen
med polisen i New Orleans som lyckats minska brottsligheten i denna
stad.

Dessa
båda artikelserier skulle i princip kunnat vara publicerade idag.
Det som beskrivs i artiklarna är detsamma som diskuteras idag, 20 år
senare. Är det så enkelt att det som beskrevs för 20 år sedan och
idag är universella problem som vi alltid har levt med och att
problemet i grund och botten är att vi får det rättsväsende som
vi är villiga att betala för men att trots denna kris funkar
rättsväsendet tillräckligt bra för de flesta, det vill säga
majoriteten av befolkningen som aldrig kommer i kontakt med
rättsväsendet. Dessa känner sig tillräckligt nöjda och vill
därför inte betala mer för denna tjänst än vad de betalar idag.
De tror på rättsväsenden och tycker alla som klagar överdriver.

Många
som har kontakt med rättsväsendet blir dock inte nöjda och det är
dessa som beskriver rättsväsendet i kris. De flesta av dessa kommer
dock inte i kontakt med rättsväsendet speciellt ofta och de dåliga
erfarenheterna ebbar därför sakta bort. Sen måste man ju alltid ta
med i beaktande att polis, åklagare och domstol uttalar sig i ett
egenintresse för att på sikt få mer resurser och högre löner.

Hur
stor krisen egentligen är ska man inte försöka avgöra utifrån
åsikter som framförs i tidningsartiklar eller av involverade
myndigheter eller fackförbund. Hur stor krisen är måste sättas i
relation till vad vi förväntar oss att dessa myndigheter ska
prestera och vad vi är beredda att betala.

Diskussioner
om invandrare och brott är en het potatis. Att invandrare generellt
sett är överreptresenterade i brottsstatistiken råder det inget
tvivel om. Detta förklaras på olika sätt. Inom vissa kretsar vill
man se det som att personer från vissa kulturer är mer benägna att
begå brott, andra pratar om olika genetiska dispositioner. Dessa
resonemang är relativt lägg att punktera med teori och emperi. Det
mesta av invandrarnas överrepresentationen i brottsstatistiken kan
förklaras av socioekonomiska faktorer, invandrare är helt enkelt
fattigare vilket i sig förklarar en stor del av
överreptresentationen i brottslighet. I DN debatt den 27 april
(2016) resonerar kriminologen Jerzy Sarnetski om detta. Oavsett
förklaring till invandrarnas högre brottstal så påverkar dock detta
inte den totala brottsligheten i Sverige speciellt mycket.

Det
finns dock en folkgrupp vars överrepresentation i brottsstatistiken
påverkar den totala brottsnivån väsentligt. Detta är män. Män,
oavsett vilka länder eller kulturer de kommer från är kraftigt
överrepresenterade i brottsstatistiken, när man jämför med
kvinnor. Män står för ca 80 procent av alla brott och vid de lite
grövre brotten är männens andel ännu högre. Denna
överrepresentation är betydligt mer intressant och relevant än
invandrarnas överrepresentation.

Våld
mot kvinnor i så kallade ”nära relationer” är ett stort
problem i samhället. Något som jag skrev om i mitt förra inlägg
och som jag även skrivit om tidigare. Denna typ av våld leder bland
annat till döden för cirka 13 kvinnor varje år i Sverige.

Vi
pratar mer om detta problem idag än tidigare men mycket lite görs
rent konkret för att avvärja brotten. Trots att det i många fall
finns tydliga indikationer på att något hemskt är på väg att
hända så görs mycket lite för att förhindra brotten. För nästan
hälften av de kvinnor som mördas i samband med denna typ av våld
har det funnits en känd hotbild hos polisen utan att dessa kunnat
förhindra brottet.

Jag
tror att vi måste tänka och agera utifrån två tidsperspektiv för
att minska detta våld (och även våld rent generellt i samhället).
I det korta perspektivet handlar det om att samhället måste bli
bättre på att skydda de hotade och bli bättre på att förhindra
de potentiella gärningsmännen från att kunna begå brotten. Det
andra perspektivet handlar om åtgärder som vi kan genomföra idag
som kan bidra till att minska våldet på sikt. Det är detta
perspektiv jag här vidare ska fokusera på.

Min
hypotes är att dagens gärningsmän är gårdagens offer, det vill
säga att dagens gärningsmän är de barn som vuxit upp i familjer
där våld förekommit och med föräldrar som missbrukat och/eller
varit pykiskt sjuka och att det är detta som sedan ligger bakom en
stor del av missbruk, psykiska problem och våldsbrott. Jag tror inte
på genetiska förklaringar, normlöshet eller brister i den
moraliska fostran som förklaringar till våldsbrott. Att förhindra
att barn växer upp under dåliga förhållanden, vilket bland annat
innefattar att förhindra misshandel av kvinnor i nära relationer,
blir härmed en samhällsfråga, inte enbart en individfråga.

Detta
är en hypotes som borde vara intressant att granska för någon av
de kriminologiska forskningsmiljöerna i Sverige. Ett sätt att göra
detta på skulle vara genom en djupstudie av ett tjugotal personer i
Sverige som blivit dömda för många och grova våldsbrott som
resulterat i minst ett mord. Fokus för studien skulle vara dessa
inividers uppväxtförhållande från födsel fram till cirka tio års
ålder och handla om att söka efter olika typer av missförhållanden
i individernas familjer. Detta kan ofta spåras till
föräldrarnas/vårdnadshavarnas brottslighet, missbruk, psykisk
ohälsa, utsatthet för våld eller hot och vanvård av barnen.
Uppgifter om dessa faktorer borde kunna belysas genom olika register
som finns.

Det
skulle exempelvis vara intressant att granska vilka
uppväxtförhållanden som mördaren Martin Jonssons och hans bror,
den så kallade ”järnrörsmannen” som begick ett omtalat
mord för några år sedan, växt upp under. Läs även gärna mitt inlägg om Anders Behring Breivik (Barnet Anders) under rubriken ”Om Anders Behring Breivik”.

Resultatet
av en dylik studie skulle jag vara mycket intresserad av att ta del
av. Om man kan visa att hypotesen stämmer borde detta få
konsekvenser för synen på brott, brottslingar och åtgärder mot
brott.

Åter
igen har det hänt. Ännu ett mord på en kvinna utfört av en man
som anser sig ha rätt att bestämma över och kontrollera henne på
grund av att mannen har, har haft eller anser sig ha eller ha haft en
relation till kvinnan. Jag tänker här på mordet på Lotta som
begicks för ett par veckor sedan av Martin Jonsson. Genom de
detaljer som framkommit i media om mordet framstår detta som ett
särskilt vidrigt brott och ett mord som rimligtvis borde gått att
förhindra.

Mördaren
var sedan tidigare välkänd av polis och rättsväsende och har
blivit dömd vid ett flertal tillfällen för grova våldsbrott,
bland annat ett med dödlig utgång och ett flertal fall av
misshandel av kvinnor. Enligt pressen så har personal som nyligen
arbetat med honom på en anstalt bedömt han som mycket farlig och
att han troligen skulle fortsätta begå våldsbrott om han släptes
ut. Tyvärr fick de rätt… Och rättsväsendet har ingen möjlighet
att hålla dessa farliga personer inspärrade om de inte har fått en
vårdpåföljd, vilket få personer döms till idag. Det är bara att
vänta på att de begår ett mord för att få möjlighet att
inkapasitera dem fram tills de blivit ofarliga. Är verkligen detta
rimligt? Offren och anhöriga tycker nog inte det…

Denna
typ av mord utgör fortfarande, 2016, en relativt stor andel av
morden i Sverige, även om antalet sjunkit de senaste åren. Under de
senaste sex åren har enligt Brå i genomsnitt 13 kvinnor mördats
varje år av män de har eller har haft relation med. Detta är
nästan vart femte mord som begås i landet. Nära hälften av dessa
mord har föregåtts av en polisanmälan, oftast om misshandel eller
hot. Detta innebär att det kring en stor andel av de kvinnor som
blivit mördade funnits en känd hotbild hos polisen. De övriga
morden har förmodligen inte heller kommit som en blixt från klar
himmel för de sociala myndigheterna eller den övriga omgivningen.

Under
de senaste åren har våldet mot kvinnor uppmärksammats relativt
mycket, till stor del, tror jag, genom medias försorg. Men
fortfarande begås alla dessa mord, för att inte tala om allt övrigt
våld som begås mot denna samhällsgrupp (kvinnor).

Men
samhället och polisen borde kunna göra mycket mer för att minska
problemet. Det handlar ju till stor del om brott mot personer med en
känd hotbild och om gärningsmän som samhället känner till.

Och
det är ju inte bara den slagne som är offer utan ofta finns det
barn med i bilden. Barn som tvingas leva i en miljö präglad av våld
och missbruk och som kommer att växa upp och få olika typer av
problem, kanske till och med bli nästa generations våldsutövare.
Så att satsa pengar mot detta problem innebär att vi kan förhindra
våld och lidande idag och även troligtvis förhindra våld och
lidande i framtiden. Jag har skrivit om detta tidigare här på min
blogg under rubriken ”Om brott och kriminalpolitik”. Där
har jag bland annat föreslagit åtgärder för att föhindra denna
typ av brott, bland annat att samhället tar över ansvaret för
kvinnans säkerhet på ett tydligare sätt när de blivit hotade. Jag
återkommer med mer tankar i fråga längre fram.

Med utgångspunkt i mitt förra
inlägget ”Barnet Anders” (Om Anders Behring Breivik), där
Anders barndomsförhållande och det norska samhällets misslyckande
att hjälpa honom att få växa upp i en dräglig tillvaro, kan man
diskutera gärningsmänns motiv och drivkrafter i ett mer generellt
perspektiv. Idag är vi mycket benägna att hitta ”yttre motiv”
och drivkrafter till hemska gärningar. Hemska gärningar förklaras
gärna med att vridna idéologier och religiösa motiv fått
individen att begå dessa handlingar. Individen ses som verktyg för
dessa onda krafter. Orsaken till det hemska blir tydligt och förläggs
utanför oss själva och vårt samhälle. I Anders fall läggs fokus
på att han var nazist, inte att han var mentalt störd efter att ha
vuxit upp med en sjuk mamma. Man kan ju i stället resonera och
förklara massmordet med hans hemska barndom som gett honom en vriden
verklighetsuppfattning. Hans nazistiska intresse blir då ett sätt
för honom att ge utlopp och kanalisera sina extrema inre känslor.
Detta perspektiv kan vi använda för att förstå varför människor
väljer att ansluta sig till olika ideologier och religiösa
rörelser. Man kan till och med se det som att dessa rörelser skapas
för att det finns individer som har behov av dessa utifrån egna
inre behov som skapats under deras uppväxter. Rörelserna finns
sedan kvar så länge som det finns individer som handlar enligt
rörelsens principer och regler, något som Giddens diskuterade i sin
strukturationsteori.

I min studie om ungdomsgäng i början
av 2000-talet beskrev jag två olika sätt att se på ungdomsgäng
och ungdomsbrottslighet som även kan användas som perspektiv på
extrema idéologiska och religiösa rörelser.

I
det första perspektivet har individens historia liten betydelse.
Individen har ett fritt val att bete sig som denne vill och väljer i
varje situation sitt handlande. Brottslighet förklaras med kamrater
och gäng, eller för den delen de religiösa och ideologiska
rörelserna. Individen lär sig av sina kamrater, i gruppen, i gänget
hur och varför man skall begå brott. Här är det individen och
dennes kriminella omgivning som är problemet. Här uppstår inget
problem var man skall förlägga problemet; individen, gänget eller
ideologin.

I
det andra perspektivet ser vi en individuell historia som bestämmer
och/eller påverkar våra framtida val i likhet med resonemangen i
förra blogginlägget om Anders Behring Breivik. Brottsligt beteende
kan här inte skyllas på individen utan på sådant som hänt i
individens historia, till exempel uppfostran och problem i samband
med denna. Vidare kan dessa problem i sin tur ha påverkats av
samhällets fördelning av resurser som påverkar föräldrars
möjligheter att ta hand om sina barn. Med detta synsätt blir det
svårt att lägga skulden för brottslighet på individen själva.
Brottslighet beror på andra mer grundläggande faktorer.

Idag
väljer vi oftast det första perspektivet när vi talar om brott.
Med det andra perspektivet blir det svårt att inte peka på
samhället självt, det vill säga oss alla medborgare, när vi ska
förklara brott. Ett sådant perspektiv kan får stora konsekvenser
för samhället. Du kan läsa mer om hur jag resonerar på sidan 68 i
”Gäng i Stockholm” som finns under avsnittet med texter på min
hemsida.

En kvinna i
Göteborg blev i förra veckan frikänd efter att ha dödad sin
pojkvän med elva knivhugg. Det finns ingen tvekan om att hon begått
handlingen men hon anses ha handlat i nödvärn. Ingen har dock
bevittnat händelsen utan rätten har helt gått på kvinnans
berättelse, vad grannarna hört och skador på kvinnan själv.

I veckan dömdes
även en man i HD, efter att tidigare blivit frikänd i hovrätten,
för att ha kastat ut en kvinna från en balkong. Kvinnan överlevde
men blev svårt skadad. Åklagaren valde att inte föra målet vidare
till HD utan målet drevs där vidare av anhöriga till kvinnan.
Mannen dömdes till 14 års fängelse.

Är dessa båda
fall tecken på att våld mot kvinnor börjar tas på ett större
allvar inom rättsväsendet? Kvinnor som slängts ut från balkonger
har tidigare ansetts ha ramlat eller hoppat själva om det inte
funnits ögonvittnen som vittnar om något annat. Här har alltid den
misstänkte mannens ord värderats högre än offrets. ”Det går
inte att utesluta att det gått till så som mannen påstår.” Att
HD överhuvudtaget tog upp fallet och därtill gör denna bedömning
kan nu komma att leda till att domstolarnas bevisvärdering i denna
typ av händelser förändras. Att kvinnan i det första fallet
frikänns helt från ansvar för den grova handlingen måste även
det anses som anmärkningsvärd, på ett positivt sätt. Utsatta
kvinnor ges med detta domslut rätt att försvara sig med dödligt
våld och deras egna vittnesmål om utsatthet kanske nu kommer att
tas på ett större allvar. Bevittnar vi här en ”Game Changer”
inom området våld mot kvinnor i nära relationer?