Ibland
får man bekräftat att inget är nytt under solen. När jag
häromdagen rensade ut gamla böcker och artiklar jag sparat på
under många år men nu av utrymmesskäl måste göra mig av med så
hittade jag två artikelserier från 1997 publicerade i Expressen om
krisen i rättssamhället. Den första artikelserien hade rubriken
“Rättssamhället vittrar sönder”. Under en vecka i maj
för 20 år sedan så publicerade tidningen ett flertal artiklar som
handlade om att polisen inte hinner utreda och att åklagarna och
domstolarna inte har tid att åtala och döma brottslingar. I
artiklarna beskrivs att det inte är någon idé att göra
polisanmälningar även om man har namnet på gärningsmannen och
åklagarna har så fullt upp att de inte ens har tid att meddela
målsägarna att ärenden har avskrivits. En riksdagsman beskriver
det som att “Rättssäkerheten är hotad för alla och envar”
och dåvarande riksåklagaren Klas Bergenstrand uttrycker att “Jag
känner en allvarlig oro inför framtiden” trots att han själv
till viss del låg bakom krisen genom att ha initierat en stor
omorganisation där målen var att spara 50 miljoner kronor per år,
bland annat genom att säga upp 200 kanslister. Även
domstolsväsendet beskrivs befinna sig i en kris där en lagman ser
besparingar som ett hot mot hela samhället. Till detta beskrivs även
rättsväsendet åtnjuta ett mycket lågt förtroende bland
allmänheten.

Under
hösten samma år följde Expressen upp med en artikelserie om en
polismakt som inte fungerar, “Polisen – ur funktion” där
poliserna beskrivs arbeta med annat än att lösa brott och pengar
slösas på datorer som inte fungerar. Detta kontrasteras slutligen
med polisen i New Orleans som lyckats minska brottsligheten i denna
stad.

Dessa
båda artikelserier skulle i princip kunnat vara publicerade idag.
Det som beskrivs i artiklarna är detsamma som diskuteras idag, 20 år
senare. Är det så enkelt att det som beskrevs för 20 år sedan och
idag är universella problem som vi alltid har levt med och att
problemet i grund och botten är att vi får det rättsväsende som
vi är villiga att betala för men att trots denna kris funkar
rättsväsendet tillräckligt bra för de flesta, det vill säga
majoriteten av befolkningen som aldrig kommer i kontakt med
rättsväsendet. Dessa känner sig tillräckligt nöjda och vill
därför inte betala mer för denna tjänst än vad de betalar idag.
De tror på rättsväsenden och tycker alla som klagar överdriver.

Många
som har kontakt med rättsväsendet blir dock inte nöjda och det är
dessa som beskriver rättsväsendet i kris. De flesta av dessa kommer
dock inte i kontakt med rättsväsendet speciellt ofta och de dåliga
erfarenheterna ebbar därför sakta bort. Sen måste man ju alltid ta
med i beaktande att polis, åklagare och domstol uttalar sig i ett
egenintresse för att på sikt få mer resurser och högre löner.

Hur
stor krisen egentligen är ska man inte försöka avgöra utifrån
åsikter som framförs i tidningsartiklar eller av involverade
myndigheter eller fackförbund. Hur stor krisen är måste sättas i
relation till vad vi förväntar oss att dessa myndigheter ska
prestera och vad vi är beredda att betala.