En kvinna i
Göteborg blev i förra veckan frikänd efter att ha dödad sin
pojkvän med elva knivhugg. Det finns ingen tvekan om att hon begått
handlingen men hon anses ha handlat i nödvärn. Ingen har dock
bevittnat händelsen utan rätten har helt gått på kvinnans
berättelse, vad grannarna hört och skador på kvinnan själv.

I veckan dömdes
även en man i HD, efter att tidigare blivit frikänd i hovrätten,
för att ha kastat ut en kvinna från en balkong. Kvinnan överlevde
men blev svårt skadad. Åklagaren valde att inte föra målet vidare
till HD utan målet drevs där vidare av anhöriga till kvinnan.
Mannen dömdes till 14 års fängelse.

Är dessa båda
fall tecken på att våld mot kvinnor börjar tas på ett större
allvar inom rättsväsendet? Kvinnor som slängts ut från balkonger
har tidigare ansetts ha ramlat eller hoppat själva om det inte
funnits ögonvittnen som vittnar om något annat. Här har alltid den
misstänkte mannens ord värderats högre än offrets. ”Det går
inte att utesluta att det gått till så som mannen påstår.” Att
HD överhuvudtaget tog upp fallet och därtill gör denna bedömning
kan nu komma att leda till att domstolarnas bevisvärdering i denna
typ av händelser förändras. Att kvinnan i det första fallet
frikänns helt från ansvar för den grova handlingen måste även
det anses som anmärkningsvärd, på ett positivt sätt. Utsatta
kvinnor ges med detta domslut rätt att försvara sig med dödligt
våld och deras egna vittnesmål om utsatthet kanske nu kommer att
tas på ett större allvar. Bevittnar vi här en ”Game Changer”
inom området våld mot kvinnor i nära relationer?