Med utgångspunkt i mitt förra
inlägget ”Barnet Anders” (Om Anders Behring Breivik), där
Anders barndomsförhållande och det norska samhällets misslyckande
att hjälpa honom att få växa upp i en dräglig tillvaro, kan man
diskutera gärningsmänns motiv och drivkrafter i ett mer generellt
perspektiv. Idag är vi mycket benägna att hitta ”yttre motiv”
och drivkrafter till hemska gärningar. Hemska gärningar förklaras
gärna med att vridna idéologier och religiösa motiv fått
individen att begå dessa handlingar. Individen ses som verktyg för
dessa onda krafter. Orsaken till det hemska blir tydligt och förläggs
utanför oss själva och vårt samhälle. I Anders fall läggs fokus
på att han var nazist, inte att han var mentalt störd efter att ha
vuxit upp med en sjuk mamma. Man kan ju i stället resonera och
förklara massmordet med hans hemska barndom som gett honom en vriden
verklighetsuppfattning. Hans nazistiska intresse blir då ett sätt
för honom att ge utlopp och kanalisera sina extrema inre känslor.
Detta perspektiv kan vi använda för att förstå varför människor
väljer att ansluta sig till olika ideologier och religiösa
rörelser. Man kan till och med se det som att dessa rörelser skapas
för att det finns individer som har behov av dessa utifrån egna
inre behov som skapats under deras uppväxter. Rörelserna finns
sedan kvar så länge som det finns individer som handlar enligt
rörelsens principer och regler, något som Giddens diskuterade i sin
strukturationsteori.

I min studie om ungdomsgäng i början
av 2000-talet beskrev jag två olika sätt att se på ungdomsgäng
och ungdomsbrottslighet som även kan användas som perspektiv på
extrema idéologiska och religiösa rörelser.

I
det första perspektivet har individens historia liten betydelse.
Individen har ett fritt val att bete sig som denne vill och väljer i
varje situation sitt handlande. Brottslighet förklaras med kamrater
och gäng, eller för den delen de religiösa och ideologiska
rörelserna. Individen lär sig av sina kamrater, i gruppen, i gänget
hur och varför man skall begå brott. Här är det individen och
dennes kriminella omgivning som är problemet. Här uppstår inget
problem var man skall förlägga problemet; individen, gänget eller
ideologin.

I
det andra perspektivet ser vi en individuell historia som bestämmer
och/eller påverkar våra framtida val i likhet med resonemangen i
förra blogginlägget om Anders Behring Breivik. Brottsligt beteende
kan här inte skyllas på individen utan på sådant som hänt i
individens historia, till exempel uppfostran och problem i samband
med denna. Vidare kan dessa problem i sin tur ha påverkats av
samhällets fördelning av resurser som påverkar föräldrars
möjligheter att ta hand om sina barn. Med detta synsätt blir det
svårt att lägga skulden för brottslighet på individen själva.
Brottslighet beror på andra mer grundläggande faktorer.

Idag
väljer vi oftast det första perspektivet när vi talar om brott.
Med det andra perspektivet blir det svårt att inte peka på
samhället självt, det vill säga oss alla medborgare, när vi ska
förklara brott. Ett sådant perspektiv kan får stora konsekvenser
för samhället. Du kan läsa mer om hur jag resonerar på sidan 68 i
”Gäng i Stockholm” som finns under avsnittet med texter på min
hemsida.