Under några dagar har jag ägnat mig åt att läsa Lars Borgnäs senaste bok om mordet på Olof Palme, ”Olof Palmes sista steg”. Borgnäs arbetade under många år som journalist vid Sveriges television och har genom åren gjort många reportage och granskningar kring detta mord. Som journalist har jag alltid uppfattat honom som ambitiös, seriös och noggrann. När jag sprang på denna bok, som jag missat trots att den kom ut 2020, blev jag såklart nyfiken. Särskilt när Borgnäs påstår att han i boken, genom att tolka gammalt material, kommer fram till helt nya slutsatser om hur mordet gick till och vem som kan ligga bakom det.

Det nya i sak som han kommit fram till är att Olof Palme troligen sköts med den andra kulan, inte den första som tidigare tagits som utgångspunkt. Denna slutsats drar han utifrån att Olof fortfarande stod upp när den andra kulan avlossades, cirka en till tre sekunder efter att det första skottet avlossats. Hade han blivit träffad av det första skottet på det sätt som det träffade honom hade han sjunkit ihop före att det andra skottet avlossats.  Inget vittne och framför allt inte Lisbeth Palme, vittnar om detta. Alla här relevanta vittnen påstår att han sjönk ihop efter det andra skottet. Att man faller ihop omedelbart om man blir träffad i ryggraden, som Olof blev, har Borgnäs fått bekräftat av flera läkare.

Med utgångspunkt i detta påbörjar Borgnäs ett spekulativt hypotesbygge som blir allt ihåligare ju längre fram i boken man kommer. Det första steget på denna resa är slutsatsen han drar utifrån att Lisbeth blev skjuten med det första skottet. Han menar att detta var planerat. Gärningsmannen sköt först mot Lisbeth. Av detta drar han slutsatsen att han ville skrämma Lisbeth till tystnad, det vill säga att Lisbeth visste vem mördaren var eller att hon förstod vad motivet var för mordet. Att mördaren inte dödade Lisbeth beror på att denne visste att hon inte skulle komma att avslöja mördaren, att ett avslöjande skulle innebära något ännu allvarligare för landet eller för Olofs eftermäle än om mordet inte skulle bli uppklarat. Att skottet mot henne skulle vara ett misstag utesluter Borgnäs då han tolkar att skytten är för professionell för att göra ett sådant misstag. Hela detta resonemang faller dock på sin orimlighet. Ingen mördare eller organisation som genomför ett mord på en statsminister skulle låta ett vittne leva som skulle kunna identifiera och avslöja mördaren eller mördarna. Även om det fanns skäl att tro att Lisbeth inte skulle vilja avslöja mördaren så skulle mördaren inte kunna få sinnesfrid om han visste att hon visste… Hon kan ju försäga sig, få samvetskval, bli religiös, avslöja på sin dödsbädd osv. Mördaren skulle med andra ord se till att hon inte skulle kunna avslöja mördaren om hon visste vem denne var.  Det troliga är i stället att det hände något i skottögonblicket. Kanske vände sig Olof häftigt om när mördaren lade handen på hans axel och kom ur skottriktningen. Skottet rågade i stället träffa Lisbeth.   

Med bland annat detta som grund påstår sedan Borgnäs att Lisbeth Palme ljuger om hur mordet gått till och om bakgrunden till mordet. Han påstår att hon visste vem mördaren var, eller vilka som låg bakom mordet och att det var därför som hon obstruerade mordutredningen. Genom att omtolka vittnenas utsagor kommer Borgnäs fram till att mördaren gick tillsammans med paret Palme före mordet och att de troligen pratade med varandra.

Lisbeth beskriver dock inte detta och därför drar Borgnäs slutsatsen att hon ljuger. Men Borgnäs drar slutsatsen utifrån en sammanvägd tolkning av olika vittnesutsagor som i sig ofta är motstridiga. Med ett kritiskt perspektiv på hans tolkningar kan man komma till helt andra slutsatser. Borgnäs argumenterar övertygande, som den duktige journalist han är, men det blir efterhand allt tydligare att han söker en bekräftelse för sin huvudhypotes, att Lisbeth Palme ljuger. Olika delar av vittnesmålen fogas samman så att dessa passar med Borgnäs hypotes. Men vittnen kan till exempel ha missbedömt hur nära mördaren faktiskt gick paret innan mordet. Minne är inget man ”tar fram” utan minne skapas och omtolkas varje gång man tänker på något. Många studier finns som visar att vi kommer ihåg fel även när det gäller relativt tydliga detaljer.

Det är nog i det närmaste omöjligt att i efterhand försöka omtolka vittnesmål och försöka få ut något nytt av dessa. Slutsatsen Borgnäs drar är att paret Palme pratade med mördaren före mordet och att de på något sätt skulle känt honom eller på något annat sätt haft en relation till honom och att Lisbeth sedan undanhållit detta.

Slutsatsen att Lisbeth har ljugit dra Borgnäs från dels att hon inte berättat att de pratade med gärningsmannen före mordet och att hon inte nämner att första kulan gick mot henne. Det sistnämnda kan mycket väl bero på att hon uppfattade skeendet på ett annat sätt. Att vara utsatt för denna typ av extrem händelse kan mycket väl leda till att man blandar ihop tidsperspektiv. Borgnäs är i sin tolkning av hennes reaktion och perception mycket oinsatt i hur vi människor reagerar vid extrema situationer. Allt tolkas utifrån perspektivet att hon vet vem mördaren är.

Därefter tolkar han hennes uppfattade ovilja att samarbeta i utredningen som att hon vill dölja något. Detta skulle i stället kunna tolka som överlägsenhet mot ”enkla” poliser på grund av sin adliga bakgrund och sin utbildning som psykolog. Hon var kanske även rädd att beslås med att inte var den gode observatören som hon själv utgett sig vara. Eller hon kanske bara inte ville att någon annan skulle tala om för henne vad hon skulle göra. Det skulle även kunna ligga skuldkänslor bakom. Kanske bråkade paret om något just när mördaren kom fram vilket skulle kunna ha format hennes reaktioner efter mordet. Så här i efterhand är det inte möjligt att få reda på vad som rörde sig i Lisbeth Palmes hjärna efter mordet men man kan nog utgå ifrån att om hon var smart och hade något att dölja så skulle hon nog ha agerat på ett annat sätt för att inte väcka misstankar.

Det finns oerhört många svagheter och tveksamheter i Borgnäs redogörelse. Han diskuterar bland annat det underliga i att de valde att promenera hem efter biobesöket i stället för att ta en taxi. Detta skulle kunna förklaras med att de suttit stilla i två timmar och tyckte det skulle vara skönt med en promenad. De hade ju trots allt bara en och en halv kilometer hem. Borgnäs gör även en stor sak av en eventuell tidslucka på 40 sekunder under promenaden före mordet. Detta skulle kunna förklaras med att någon av dem knöt sina skosnören, att de tittade i ett skyltfönster eller att de bråkade eller argumenterade och därför stannade eller gick lite saktare. Han gör även stor sak av var de blev skjutna och varför de inte gick den snabbaste vägen mot sitt hem. Detta menar han kan förklaras med att de var på väg mot ett hemligt möte… Men detta skulle kunna förklaras med att man inte hade någon större brådska hem. Om man tog en väg som var ett par hundra meter längre kanske inte uppfattades spela någon större roll… Borgnäs tar inte hänsyn till att vi människor inte alltid agerar på det till synes mest logiska sättet. Vi går inte alltid den rakaste vägen mellan punkt A och punkt B. Vi kan ”vingla” fram av tusentals olika anledningar som vi tänker på eller observerar. Vi som människor agerar ofta inte enligt en betraktares logik tolkad i efterhand. För den enskilde individen finns dock alltid en logik med beteende men denna logik kommer en utomstående troligen aldrig att förstå eller få kunskap om. Det är vanskligt att i efterhand bygga en hypotes utifrån hur man själv skulle ha agerat om man varit helt rationell i stunden. Det är lätt att bygga en logisk kedja utifrån sina tolkningar av information om man redan från början har ett ”facit”.

Som motiv har Borgnäs valt ut Olof Palmes av många uppfattade ryssvänlighet eller att han varit otrogen. De som genomfört mordet var Säpo. Här har han inget nytt att komma med utan här lutar han sig mot rykten och spekulationer, samhällsklimatet och att det borde ha varit Säpo då man där kan ha haft tillgång till unik och komprometterande information.    

Han använder även tankar som en tidigare mordspanare skrivit ner om mordet. Denna har inte haft någon roll i utredningen av mordet. Detta blir mycket spekulativt och tillför inget substantiellt till berättelsen förutom att Borgnäs försöker använda resonemang härifrån till stöd för sin hypotes.

Borgnäs blir alltmer konspirativ ju längre fram man kommer i boken. Att mordutredningen sköttes oerhört illa från första stund berodde inte på inkompetens utan var en del i mörkläggningen kring mordet.      

Borgnäs nämner i efterordet att de etablerade bokförlagen refuserat hans bok och tolkar detta som att de inte vågar ge ut något som antyder att Lisbeth Palme har ljugit och att Säpo ligger bakom mordet. Det kan dock mycket väl finnas andra anledningar till att de flesta bokförlag inte har velat ge ut denna bok…