Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Val
och opinionsundersökningar, en favorit i repris. Inför den kommande
folkomröstningen i Storbritannien om fortsatt medlemsskap i EU så
haglar opinionsundersökningarna tätt. I går (12 juni) kunde man
läsa om två som bedömde opinionen i landet totalt olika. En
undersökning som publicerades i tidningen The Independent visade att
55 procent av britterna kommer att rösta för att landet ska lämna
EU, de övriga 45 procenten kommer att rösta för att landet ska
stanna kvar. Samtidigt visade dock resultatet från en
opinionsundersökning som publicerades i tidningen The Observer att
44 procent av britterna kommer att rösta för att vara kvar och 42
procent för att gå ur.

Dessa
motsägelsefulla resultat tas på största allvar, inte minst i
svensk media. Olika tidningar och tv-nyhetsprogram har dock valt att
fokusera på bara den ena av opinionsundersökningarna. Bland annat
Aftonbladet fokuserade på den förstnämnda medan Svt fokuserade på
den andra. Ingen diskuterar dock värdet av dessa
opinionsundersökningar rent generellt eller det problem som ändå
måste sägas föreligga när två undersökningar som publiceras
samma dag visar på så olika resultat. Opinionsundersökningar i
Storbritannien är även sedan tidigare kända för att vara
notoriskt opålitliga.

Spelbolagen
däremot tror att medborgarna kommer att rösta på
stannakvar-alternativet. I dag lämnar spelbolaget Ladbrock oddset
1,44 för ett stannakvar-resultat medans man får oddset 2,75 om man
spelar på ett lämna-resultat. För någon vecka sedan bedömde
spelbolagen att chansen för ett stannakvar-resultat var 70 procent.

Även
om jag inte sympatiserar med spelbolagens verskamhet rent generellt
så tror jag att de är bättre på att predicera resultat än vad
opinionsinstituten är eftersom spelbolagen har mest att förlora på
att ha fel. För opinionsinstituten spelar slutresultatet ingen
större roll. De kan alltid hävda att opinionen svängde på slutet
om deras resultat inte stämmer överens med det faktiska
valresultatet. Det går ju aldrig att utvärdera hur pass “rätt”
man haft eftersom det inte finns något facit för hur opinionen
faktiskt såg ut under perioden som opinionsundersökningen
genomfördes. Detta ämne har jag berört i flera inlägg under
rubriken “Om opinion och spekulation” och som jag skrivit
om i flera av inläggen så tror jag att den uppsjö av
opinionsundersökningar som görs och publiceras, framförallt i
samband med olika val, främst kan förklaras utifrån två aspekter.

Dels
den rent ekonomisk aspekten, media vill ha enkla och billiga
“nyheter” vilket opinionsundersökningar kan sägas vara
och opinionsinstituten har hittat en mycket lönsam kassako. Eftersom det sedan inte spelar så stor roll hur resultaten ser ut så satsar opinionsinstituten lite resurser på undersökningarna och får då resultat därefter. Den
andra aspekten handlar om manipulation av opinionen. Olika intressen
är med och beställer och skräddarsyr opinionsundersökningar för
att få fram vissa resultat för att försöker styra opinionen.

Spelbolagen
däremot har bara ett enkelt intresse, att göra så korrekta
bedömningar av opinionen som möjligt för att tjänsa så mycket
pengar som möjligt. Misslyckas de så kan det bli mycket kostsamt.
Därför tror jag att de anstränger sig för att göra de bästa
bedömningarna, de har ingen “hidden agenda”, och kanske
har de även de bästa verktygen för att göra detta. Utifrån deras
prognoser tror jag därför att Storbritannien kommer att stanna kvar
inom EU.

I går lördag den 18 oktober var det
åter dags för braskande rubriker och djuplodande analyser med
utgångspunkt i en Sifo-mätning om väljaropinionen. Denna gång låg
fokus på Socialdemokraternas kraftiga tillbakagång. Tidningarna och
TV-nyheterna analyserade och drog slutsatser om varför det går så
dåligt för Sossarna. Men samtliga förändringar som undersökningen
visar låg inom felmarginalen, det vill säga att förändringarna
mycket väl kan handla om slumpmässiga variationer. Detta nämner
man i samtliga artiklar och nyhetsprogram som jag sett rapportera om
undersökningen men bara i bisatser, sedan fortsätter man att
diskutera och analysera som om det handlade om faktiska förändringar.
Detta blir ju lite smått komiskt för det är ju en påhittad nyhet
och man vet ju om det i och med att man faktiskt säger att
förändringarna inte är signifikana. Detta tycker jag är ett
tydligt exempel som illustrerar sammarbete mellan de tre av
aktörsgrupperna (media, opinionsinstitut och ”politiska experter”)
som jag skrivit tidigare om i denna blogg (Extravalets vinnare).

Jag är förundrad över att det, drygt
sex månader efter senaste valet och med nästan tre och ett halvt år
till nästa, finns ett så stort intresse för opinionsläget enligt
opinionsundersökningar. Det kommer att svänga fram och tillbaka ett
antal gånger fram till nästa val och regeringen ska väl knappast
styra sitt handlande utifrån vad opinionsundersökningarna säger,
eller? Regeringen ska väl försöka genomföra det som den anser är
viktigt med utgångspunkt i den politik som partierna i regeringen
gått till val på. Utvärderingen av deras arbete sker vid nästa
val. Då ska alla deras beslut, som idag var för sig kanske är
impopulära, utvärderas av oss väljare som en helhet. Då ska vi
kunna se resultatet av deras arbete. Men att dessa
opinionsundersökningar får så stort utrymme i media redan nu är
kanske inte så konstigt. Det handlar om tror jag, och som jag
skrivit om tidigare i detta forum, att skapa enkla och billiga
nyheter för nyhetsmedia och om att det finns en hel industri av
opinionsinstitut som behöver ha något att göra mellan valen.
Tillsammans lyckas de göra dessa i sig helt ointressanta mätningar
till nyheter. Opinionsinstituten presenterar ett underlag som media
alltid kan hitta något som går att göra om till en nyhet (ofta med
en gardering att förändringarna inte är statistiskt säkerställda)
och genom att ”låtsas” att detta är viktiga nyheter genom att
behandla dessa som sådana med rubriker och uttalanden av
kommentatorer och ”experter”, uppfattar vi mediakonsumenter det
som skrivs och sägs som viktigt. Jag hoppas att regeringen inte
lägger någon vikt vid de senaste dagarnas dåliga opinionssiffror,
det är inte utifrån dessa de ska styra landet.

Storbritanniens opinionsundersökningar
inför veckans parlamentsval verkar inte ha haft någon som helst koppling till vad
medborgarna i landet tycker och tänker om politik. Samtliga
opinionsundersökningar har inför valet visade att det skulle bli mycket jämt
mellan partierna Tory och Labor men på valdagen vann Tory valet överlägset. Varför
det gick så snett ska nu utredas av en paraplyorganisation för
opinionsinstituten.

Jag ska nu inte
här gå in på den intressanta frågan om varför vi har opinionsundersökningar
överhuvudtaget, detta har jag skrivit om i tidigare inlägg, utan jag ska diskutera
tre olika förklaringar till varför opinionsinstituten hade så fel.

Den första
förklaringen är att de genomfört dåliga undersökningar. Detta kan bero på att man
har sparat in ekonomiskt på undersökningarna vilket lett till mindre och icke
representativa underlag att göra prognoser av. Detta vet man i så fall säkert
om och försöker då kompensera och vikta detta med andra källor, som exempelvis hur
mycket folk som är på valmöten, vad om skrivs i media och resultaten från andra
opinionsinstitut. Alla instituten sneglar på varandra och tror att alla andras
undersökningar är bättre än ens egna. Detta leder till att allas
opinionsundersökningar tenderar att visa liknande resultat. Ska man sedan
chansa på ett resultat så ska man ju chansa på att det blir jämnt, det blir det
ju oftast. Den här gången blev det dock oväntat ojämnt.

En andra
förklaring är att undersökningarna manipuleras medvetet. Antingen är det ägarna till media som vill ha
spänning för att öka lösnummersförsäljningen eller också så är det krafter i
samhället som vill ha ett visst resultat. Genom att få medborgarna i landet att
tro att deras parti kan förlora så hoppas de att få dessa medborgare att gå och
rösta.

Den tredje
förklaringen är att opinionen svängde kraftigt sista dagarna. Detta
är dock inte så sannolikt då inget specifikt hände under den sista veckan som
skulle göra detta troligt. Om opinionen helt oväntat skulle ha förändrats de
sista dagarna utan specifik förklaring skulle detta vara dödsstöten för alla
försök i framtiden att göra väljarprognoser.

Jag tror dock i
det här fallet att det är den första förklaringen som är den mest troliga. Opinionsinstituten
hade helt enkelt otur vilket ledde till att man blottade sin inkompetens. Ska
bli spännande att se vad granskningen kommer fram till.

Det stundande extravalet kommer att kosta oss skattebetalare stora
summor men det finns åtminstone tre branscher som nu vädrar morgonluft (finns säkert fler).
Opinionsinstituten är en av dessa. Företagen som sysslar med dessa
undersökningar är många och får alltid kraftiga uppsving i samband med val och
nu får de, kanske lite överraskande, ett extraval att arbeta med. Nyhetsmedia
är den andra branschen. Tidningar och nyhetsprogrammen på TV får i och med
extravalet en i det närmaste obegränsad källa att ösa enkla och billiga artiklar
och inslag ur. En typ av inslag är just opinionsundersökningar som de beställer
från opinionsinstituten. Dessa inslag “analyseras” sedan av de så
kallade politiska “experterna” som utgör den tredje branschen. Även
denna bransch får ett uppsving inför val.

För att bli politisk “expert” behöver man inte kunna något
särskilt om området som man uttalar dig om. Ofta finns det heller inget
specifikt eller konkret att prata om och det brukar räcka med att
“experten” upprepar problemformuleringen eller säga att frågan eller
resultatet är svårtolkat och/eller svårt att bedöma. För att kunna titulera sig
som politisk ”expert” behöver man bara ha en någorlunda relevant titel och på
något sätt tidigare varit med i media och gjort något uttalande. Sedan är det
ju självklart en fördel om man kan uttrycka sig med pondus oavsett vad man än
svamlar om. Dessa tre branscher arbetar med andra ord ofta i symbios med
varandra. Media beställer undersökningar som leder till ett nyhetsmaterial som
räcker till ett antal artiklar eller inslag. “Experterna” får
kommentera och analysera resultaten för att ge legitimitet åt undersökningarna.

Redan nu har detta triumvirat skapat ”nyheter” som visar på bland annat förändringar
i förtroende för partiledare, prognoser för valdeltagande i det kommande extravalet
och hur stor andel av väljarna som kan tänka sig byta parti inför extravalet.
Detta förutom de vanliga opinionsundersökningarna som ska visa väljarsympatier.
Ofta inleds analysen med brasklappen att resultatet är osäkert och kanske inte
säger så mycket egentligen (till exempel att förändringarna ligger inom
felmarginalen) men sedan fortsätter man med att behandla resultatet som faktiskt
och viktigt.

Det som förenar de tre aktörerna på “fältet” är att man aldrig
ifrågasätter själva opinionsundersökningars värde. Varje tänkande människa
inser ju att dessa är resultatet av hypotetiska frågor som de tillfrågande kan
svara lite vad som helst på. Att rösta i val är alltid något helt annat. Resultaten
går heller aldrig att kontrollera eller värdera. Man måste även fundera över
vilket värdet dessa ”prognoser” har för oss medborgare. Även om resultaten
verkligen skulle visa något korrekt och faktisk om den kommande händelsen, på
vilket sätt är vi betjänta av att veta detta i förväg? Mer om min syn på
opinionsundersökningar kan du läsa i tidigare inlägg.

Nu i regeringskrisens dagar kryper alla de vanliga politiska
“experterna” fram och försöker sia om framtiden. Men vilket värde har
det egentligen att i ett nyhetsprogram på tv höra spekulationer om att det är
“fifty – fifty” att SD kommer att fälla regeringens
budgetproposition? De så kallade experternas gissningar är lika mycket värda
som mina gissningar. De har ingen unik information eller kristallkula att falla
tillbaka på eller unika analysmetoder att tillgå. De sticker heller aldrig ut
hakan utan pratar försiktigt i sannolikheter för olika alternativ. De beslås därför
sällan med att ha helt fel. Men min viktigaste kritik mot denna typ av
spekulationer är att detta är helt meningslöst. Det är väl bättre att ägna den
tid som man lägger på att spekulera på att rapportera om något viktigare, det
händer ju faktiskt en hel del av vikt både inom landet och ute i vår omvärld. Svaret
på frågan hur SD verkligen röstade fick vi ju faktiskt i själva omröstningen.
En del ”experter” hade gissat rätt andra fel. När det sedan gällde statsministerns
reaktion på nederlaget hade i princip samtliga ”experter” fel trots att man
spekulerade ända fram till själva presskonferensen då Löfven skulle redogöra
för regeringens respons.

Ytterligare en opinionsundersökning publicerades i dag.
Aftonbladet/United minds visar att det ser mycket illa ut för Reinfeldt vad
gäller förtroende. De senaste dagarna har nu tre undersökningar publicerats om
partiledarnas förtroende. Dessa visar helt olika bilder. Johan Lyhagen, professor i statistik vid Uppsala
universitet beskriver i Aftonbladet att skillnaderna uppstår på grund av två
anledningar: urval och metod och säger att skillnaderna ofta är betydelselösa. Undersökningarna säger egentligen inte så
mycket. Vad han inte går in på är den viktiga frågan varför man ändå håller på
med dessa mätningar och diskuterar dessa som om de visade sanningen.

Lyhagen påpekar
däremot att resultat av opinionsmätningar i sig kan påverka opinionen. Han exemplifierar
detta med:

– Människan
är ju ett flockdjur. Är man exempelvis tveksam till om man ska rösta på Sverigedemokraterna men
ser att fler och fler gör det, att detta blivit mer politiskt korrekt, så kan
man tendera att bli mer benägen att rösta på partiet.

Han diskuterar
dock inte det som jag tidigare varit inne på, att mätningarna kanske är beställda och
skräddarsydda för att få fram ett visst resultat för att påverka opinionen. Kan
det vara så?

Kan inte låta
bli att skriva om opinionsundersökningar igen. I Dn/Ipsos undersökning, som publicerades
den 6 februari, kunde man visa att avståndet i förtroende
hos medborgarna mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven minskat och att Stefan Löfven
stärker sin ställning som statsministerkandidat. Här är Löfven nästan ikapp
Reinfeldt. I Sifos mätning
däremot, som publicerades i Expressen den 9 februari, har Reinfeldt överlägset störst förtroende bland medborgarna i jämförelse med Löfven. Här ökar även skillnaden till Reinfeldts
fördel. Det lustiga är att ”experterna” tar dessa båda undersökningarna på allvar
och analyserar och diskuterar dem som att de båda visar en sann bild av verkligheten trots att minst en av bilderna måste vara fel. Man nämner visserligen i några artiklar att undersökningarna
visar totalt olika bilder men man ifrågasätter inte att det de visar är intressanta och relevanta bilder av verkligheten. Diskussionen borde i stället
handla om värdet av att diskutera dessa undersökningars resultat överhuvudtaget och om varför de överhuvudtaget genomförs.