Kategori: Om opinion och spekulation

  • Brexit och opinionen

    Val
    och opinionsundersökningar, en favorit i repris. Inför den kommande
    folkomröstningen i Storbritannien om fortsatt medlemsskap i EU så
    haglar opinionsundersökningarna tätt. I går (12 juni) kunde man
    läsa om två som bedömde opinionen i landet totalt olika. En
    undersökning som publicerades i tidningen The Independent visade att
    55 procent av britterna kommer att rösta för att landet ska lämna
    EU, de övriga 45 procenten kommer att rösta för att landet ska
    stanna kvar. Samtidigt visade dock resultatet från en
    opinionsundersökning som publicerades i tidningen The Observer att
    44 procent av britterna kommer att rösta för att vara kvar och 42
    procent för att gå ur.

    Dessa
    motsägelsefulla resultat tas på största allvar, inte minst i
    svensk media. Olika tidningar och tv-nyhetsprogram har dock valt att
    fokusera på bara den ena av opinionsundersökningarna. Bland annat
    Aftonbladet fokuserade på den förstnämnda medan Svt fokuserade på
    den andra. Ingen diskuterar dock värdet av dessa
    opinionsundersökningar rent generellt eller det problem som ändå
    måste sägas föreligga när två undersökningar som publiceras
    samma dag visar på så olika resultat. Opinionsundersökningar i
    Storbritannien är även sedan tidigare kända för att vara
    notoriskt opålitliga.

    Spelbolagen
    däremot tror att medborgarna kommer att rösta på
    stannakvar-alternativet. I dag lämnar spelbolaget Ladbrock oddset
    1,44 för ett stannakvar-resultat medans man får oddset 2,75 om man
    spelar på ett lämna-resultat. För någon vecka sedan bedömde
    spelbolagen att chansen för ett stannakvar-resultat var 70 procent.

    Även
    om jag inte sympatiserar med spelbolagens verskamhet rent generellt
    så tror jag att de är bättre på att predicera resultat än vad
    opinionsinstituten är eftersom spelbolagen har mest att förlora på
    att ha fel. För opinionsinstituten spelar slutresultatet ingen
    större roll. De kan alltid hävda att opinionen svängde på slutet
    om deras resultat inte stämmer överens med det faktiska
    valresultatet. Det går ju aldrig att utvärdera hur pass ”rätt”
    man haft eftersom det inte finns något facit för hur opinionen
    faktiskt såg ut under perioden som opinionsundersökningen
    genomfördes. Detta ämne har jag berört i flera inlägg under
    rubriken ”Om opinion och spekulation” och som jag skrivit
    om i flera av inläggen så tror jag att den uppsjö av
    opinionsundersökningar som görs och publiceras, framförallt i
    samband med olika val, främst kan förklaras utifrån två aspekter.

    Dels
    den rent ekonomisk aspekten, media vill ha enkla och billiga
    ”nyheter” vilket opinionsundersökningar kan sägas vara
    och opinionsinstituten har hittat en mycket lönsam kassako. Eftersom det sedan inte spelar så stor roll hur resultaten ser ut så satsar opinionsinstituten lite resurser på undersökningarna och får då resultat därefter. Den
    andra aspekten handlar om manipulation av opinionen. Olika intressen
    är med och beställer och skräddarsyr opinionsundersökningar för
    att få fram vissa resultat för att försöker styra opinionen.

    Spelbolagen
    däremot har bara ett enkelt intresse, att göra så korrekta
    bedömningar av opinionen som möjligt för att tjänsa så mycket
    pengar som möjligt. Misslyckas de så kan det bli mycket kostsamt.
    Därför tror jag att de anstränger sig för att göra de bästa
    bedömningarna, de har ingen ”hidden agenda”, och kanske
    har de även de bästa verktygen för att göra detta. Utifrån deras
    prognoser tror jag därför att Storbritannien kommer att stanna kvar
    inom EU.

  • Icke signifikanta ”sanningar”

    I går lördag den 18 oktober var det
    åter dags för braskande rubriker och djuplodande analyser med
    utgångspunkt i en Sifo-mätning om väljaropinionen. Denna gång låg
    fokus på Socialdemokraternas kraftiga tillbakagång. Tidningarna och
    TV-nyheterna analyserade och drog slutsatser om varför det går så
    dåligt för Sossarna. Men samtliga förändringar som undersökningen
    visar låg inom felmarginalen, det vill säga att förändringarna
    mycket väl kan handla om slumpmässiga variationer. Detta nämner
    man i samtliga artiklar och nyhetsprogram som jag sett rapportera om
    undersökningen men bara i bisatser, sedan fortsätter man att
    diskutera och analysera som om det handlade om faktiska förändringar.
    Detta blir ju lite smått komiskt för det är ju en påhittad nyhet
    och man vet ju om det i och med att man faktiskt säger att
    förändringarna inte är signifikana. Detta tycker jag är ett
    tydligt exempel som illustrerar sammarbete mellan de tre av
    aktörsgrupperna (media, opinionsinstitut och ”politiska experter”)
    som jag skrivit tidigare om i denna blogg (Extravalets vinnare).

  • Varför opinionsundersökningar mellan valen?

    Jag är förundrad över att det, drygt
    sex månader efter senaste valet och med nästan tre och ett halvt år
    till nästa, finns ett så stort intresse för opinionsläget enligt
    opinionsundersökningar. Det kommer att svänga fram och tillbaka ett
    antal gånger fram till nästa val och regeringen ska väl knappast
    styra sitt handlande utifrån vad opinionsundersökningarna säger,
    eller? Regeringen ska väl försöka genomföra det som den anser är
    viktigt med utgångspunkt i den politik som partierna i regeringen
    gått till val på. Utvärderingen av deras arbete sker vid nästa
    val. Då ska alla deras beslut, som idag var för sig kanske är
    impopulära, utvärderas av oss väljare som en helhet. Då ska vi
    kunna se resultatet av deras arbete. Men att dessa
    opinionsundersökningar får så stort utrymme i media redan nu är
    kanske inte så konstigt. Det handlar om tror jag, och som jag
    skrivit om tidigare i detta forum, att skapa enkla och billiga
    nyheter för nyhetsmedia och om att det finns en hel industri av
    opinionsinstitut som behöver ha något att göra mellan valen.
    Tillsammans lyckas de göra dessa i sig helt ointressanta mätningar
    till nyheter. Opinionsinstituten presenterar ett underlag som media
    alltid kan hitta något som går att göra om till en nyhet (ofta med
    en gardering att förändringarna inte är statistiskt säkerställda)
    och genom att ”låtsas” att detta är viktiga nyheter genom att
    behandla dessa som sådana med rubriker och uttalanden av
    kommentatorer och ”experter”, uppfattar vi mediakonsumenter det
    som skrivs och sägs som viktigt. Jag hoppas att regeringen inte
    lägger någon vikt vid de senaste dagarnas dåliga opinionssiffror,
    det är inte utifrån dessa de ska styra landet.

  • Opinionsundersökningarna i Storbritannien i samband med parlamentsvalet 2015

    Storbritanniens opinionsundersökningar
    inför veckans parlamentsval verkar inte ha haft någon som helst koppling till vad
    medborgarna i landet tycker och tänker om politik. Samtliga
    opinionsundersökningar har inför valet visade att det skulle bli mycket jämt
    mellan partierna Tory och Labor men på valdagen vann Tory valet överlägset. Varför
    det gick så snett ska nu utredas av en paraplyorganisation för
    opinionsinstituten.

    Jag ska nu inte
    här gå in på den intressanta frågan om varför vi har opinionsundersökningar
    överhuvudtaget, detta har jag skrivit om i tidigare inlägg, utan jag ska diskutera
    tre olika förklaringar till varför opinionsinstituten hade så fel.

    Den första
    förklaringen är att de genomfört dåliga undersökningar. Detta kan bero på att man
    har sparat in ekonomiskt på undersökningarna vilket lett till mindre och icke
    representativa underlag att göra prognoser av. Detta vet man i så fall säkert
    om och försöker då kompensera och vikta detta med andra källor, som exempelvis hur
    mycket folk som är på valmöten, vad om skrivs i media och resultaten från andra
    opinionsinstitut. Alla instituten sneglar på varandra och tror att alla andras
    undersökningar är bättre än ens egna. Detta leder till att allas
    opinionsundersökningar tenderar att visa liknande resultat. Ska man sedan
    chansa på ett resultat så ska man ju chansa på att det blir jämnt, det blir det
    ju oftast. Den här gången blev det dock oväntat ojämnt.

    En andra
    förklaring är att undersökningarna manipuleras medvetet. Antingen är det ägarna till media som vill ha
    spänning för att öka lösnummersförsäljningen eller också så är det krafter i
    samhället som vill ha ett visst resultat. Genom att få medborgarna i landet att
    tro att deras parti kan förlora så hoppas de att få dessa medborgare att gå och
    rösta.

    Den tredje
    förklaringen är att opinionen svängde kraftigt sista dagarna. Detta
    är dock inte så sannolikt då inget specifikt hände under den sista veckan som
    skulle göra detta troligt. Om opinionen helt oväntat skulle ha förändrats de
    sista dagarna utan specifik förklaring skulle detta vara dödsstöten för alla
    försök i framtiden att göra väljarprognoser.

    Jag tror dock i
    det här fallet att det är den första förklaringen som är den mest troliga. Opinionsinstituten
    hade helt enkelt otur vilket ledde till att man blottade sin inkompetens. Ska
    bli spännande att se vad granskningen kommer fram till.

  • Extravalets vinnare

    Det stundande extravalet kommer att kosta oss skattebetalare stora
    summor men det finns åtminstone tre branscher som nu vädrar morgonluft (finns säkert fler).
    Opinionsinstituten är en av dessa. Företagen som sysslar med dessa
    undersökningar är många och får alltid kraftiga uppsving i samband med val och
    nu får de, kanske lite överraskande, ett extraval att arbeta med. Nyhetsmedia
    är den andra branschen. Tidningar och nyhetsprogrammen på TV får i och med
    extravalet en i det närmaste obegränsad källa att ösa enkla och billiga artiklar
    och inslag ur. En typ av inslag är just opinionsundersökningar som de beställer
    från opinionsinstituten. Dessa inslag ”analyseras” sedan av de så
    kallade politiska ”experterna” som utgör den tredje branschen. Även
    denna bransch får ett uppsving inför val.

    För att bli politisk ”expert” behöver man inte kunna något
    särskilt om området som man uttalar dig om. Ofta finns det heller inget
    specifikt eller konkret att prata om och det brukar räcka med att
    ”experten” upprepar problemformuleringen eller säga att frågan eller
    resultatet är svårtolkat och/eller svårt att bedöma. För att kunna titulera sig
    som politisk ”expert” behöver man bara ha en någorlunda relevant titel och på
    något sätt tidigare varit med i media och gjort något uttalande. Sedan är det
    ju självklart en fördel om man kan uttrycka sig med pondus oavsett vad man än
    svamlar om. Dessa tre branscher arbetar med andra ord ofta i symbios med
    varandra. Media beställer undersökningar som leder till ett nyhetsmaterial som
    räcker till ett antal artiklar eller inslag. ”Experterna” får
    kommentera och analysera resultaten för att ge legitimitet åt undersökningarna.

    Redan nu har detta triumvirat skapat ”nyheter” som visar på bland annat förändringar
    i förtroende för partiledare, prognoser för valdeltagande i det kommande extravalet
    och hur stor andel av väljarna som kan tänka sig byta parti inför extravalet.
    Detta förutom de vanliga opinionsundersökningarna som ska visa väljarsympatier.
    Ofta inleds analysen med brasklappen att resultatet är osäkert och kanske inte
    säger så mycket egentligen (till exempel att förändringarna ligger inom
    felmarginalen) men sedan fortsätter man med att behandla resultatet som faktiskt
    och viktigt.

    Det som förenar de tre aktörerna på ”fältet” är att man aldrig
    ifrågasätter själva opinionsundersökningars värde. Varje tänkande människa
    inser ju att dessa är resultatet av hypotetiska frågor som de tillfrågande kan
    svara lite vad som helst på. Att rösta i val är alltid något helt annat. Resultaten
    går heller aldrig att kontrollera eller värdera. Man måste även fundera över
    vilket värdet dessa ”prognoser” har för oss medborgare. Även om resultaten
    verkligen skulle visa något korrekt och faktisk om den kommande händelsen, på
    vilket sätt är vi betjänta av att veta detta i förväg? Mer om min syn på
    opinionsundersökningar kan du läsa i tidigare inlägg.

  • Medias meningslösa spekulationer

    Nu i regeringskrisens dagar kryper alla de vanliga politiska
    ”experterna” fram och försöker sia om framtiden. Men vilket värde har
    det egentligen att i ett nyhetsprogram på tv höra spekulationer om att det är
    ”fifty – fifty” att SD kommer att fälla regeringens
    budgetproposition? De så kallade experternas gissningar är lika mycket värda
    som mina gissningar. De har ingen unik information eller kristallkula att falla
    tillbaka på eller unika analysmetoder att tillgå. De sticker heller aldrig ut
    hakan utan pratar försiktigt i sannolikheter för olika alternativ. De beslås därför
    sällan med att ha helt fel. Men min viktigaste kritik mot denna typ av
    spekulationer är att detta är helt meningslöst. Det är väl bättre att ägna den
    tid som man lägger på att spekulera på att rapportera om något viktigare, det
    händer ju faktiskt en hel del av vikt både inom landet och ute i vår omvärld. Svaret
    på frågan hur SD verkligen röstade fick vi ju faktiskt i själva omröstningen.
    En del ”experter” hade gissat rätt andra fel. När det sedan gällde statsministerns
    reaktion på nederlaget hade i princip samtliga ”experter” fel trots att man
    spekulerade ända fram till själva presskonferensen då Löfven skulle redogöra
    för regeringens respons.

  • Fortsättning om opinionsundersökningar och förtroendemätningar

    Ytterligare en opinionsundersökning publicerades i dag.
    Aftonbladet/United minds visar att det ser mycket illa ut för Reinfeldt vad
    gäller förtroende. De senaste dagarna har nu tre undersökningar publicerats om
    partiledarnas förtroende. Dessa visar helt olika bilder. Johan Lyhagen, professor i statistik vid Uppsala
    universitet beskriver i Aftonbladet att skillnaderna uppstår på grund av två
    anledningar: urval och metod och säger att skillnaderna ofta är betydelselösa. Undersökningarna säger egentligen inte så
    mycket. Vad han inte går in på är den viktiga frågan varför man ändå håller på
    med dessa mätningar och diskuterar dessa som om de visade sanningen.

    Lyhagen påpekar
    däremot att resultat av opinionsmätningar i sig kan påverka opinionen. Han exemplifierar
    detta med:

    – Människan
    är ju ett flockdjur. Är man exempelvis tveksam till om man ska rösta på Sverigedemokraterna men
    ser att fler och fler gör det, att detta blivit mer politiskt korrekt, så kan
    man tendera att bli mer benägen att rösta på partiet.

    Han diskuterar
    dock inte det som jag tidigare varit inne på, att mätningarna kanske är beställda och
    skräddarsydda för att få fram ett visst resultat för att påverka opinionen. Kan
    det vara så?

  • Förtroendemätningar

    Kan inte låta
    bli att skriva om opinionsundersökningar igen. I Dn/Ipsos undersökning, som publicerades
    den 6 februari, kunde man visa att avståndet i förtroende
    hos medborgarna mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven minskat och att Stefan Löfven
    stärker sin ställning som statsministerkandidat. Här är Löfven nästan ikapp
    Reinfeldt. I Sifos mätning
    däremot, som publicerades i Expressen den 9 februari, har Reinfeldt överlägset störst förtroende bland medborgarna i jämförelse med Löfven. Här ökar även skillnaden till Reinfeldts
    fördel. Det lustiga är att ”experterna” tar dessa båda undersökningarna på allvar
    och analyserar och diskuterar dem som att de båda visar en sann bild av verkligheten trots att minst en av bilderna måste vara fel. Man nämner visserligen i några artiklar att undersökningarna
    visar totalt olika bilder men man ifrågasätter inte att det de visar är intressanta och relevanta bilder av verkligheten. Diskussionen borde i stället
    handla om värdet av att diskutera dessa undersökningars resultat överhuvudtaget och om varför de överhuvudtaget genomförs.