Blog Image

Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

med mitt konstruktivistiska och postmodernistiska perspektiv

Du får gärna kommentera mina texter. Kommentarerna blir dock inte  publika.

I am now translating some of my old posts into English in my ongoing project to improve my ability to write in English.

Three articles on the climate issue

In English, Miljöpolitik Posted on 15 Nov, 2021 15:33

The major climate summit in Glasgow has ended today (November 2021). As expected, the result was very weak. The conditions for politicians to be able to implement the measures that would need to be taken do not exist because there is no genuine will on the part of us citizens to make the sacrifices that would be needed. We revert to the fact that it is someone else’s fault and someone else who is going to fix the problems. Below I have added three articles I have previously written on this topic and which try to explain why we do not do what almost everyone agrees should be done. The articles have previously been published in Swedish on this webbsite (2017, 2018, 2019).

Climate and fear

(13 Dec, 2017)

In today’s Aftonbladet (a Swedish news magazine) can we read that almost nine out of ten Swedes think climate change is serious problem and that 59 percent are concerned about how climate change will affect us in Sweden. The fact that we’re so worried is seen as a positive. We’re beginning to understand the threat and we’re taking it seriously. But what does this really mean? It is easy to say in a study that we are concerned about the consequences of climate change, and we may be are, but we are hardly so worried that we have actually changed our behaviour in a way that leads to an improvement in the climate. The concern must lead to change, which in this case means sacrifices things we value highly today, which means drastic changes in the way we live. We need to drastically reduce our car travel and no more holidays to Thailand, for example. We must also drastically reduce our consumption of goods and products. In order to influence the climate, we have to live in a completely different way. It is not enough to sort garbage or to buy an environmentally friendly car. Until the day we have found a completely non-environmental impact type of energy, we, especially those of the Western world, must change the way we live. However, this is basically not what anyone wants. For most people, environmental impact is something that lies in the future and will probably be solved by the scientists. We as individual individuals can then always find ways to ignore our own influence – “my small emissions do not matter”, “we have to get to the big environmental villains”, “the plane to Thailand would have left regardless of whether I had gone with or not” and “I do my part by sorting and driving an environmentally friendly car, using environmentally friendly detergent” and so on.

I think we as individuals will only consider changing our behaviour if something happens personally in the present. For example, we or our children get sick from emissions, as in China. Then maybe we can imagine changing our lives. But just maybe. If we have money, I think we will continue to excuse ourselves by saying that our part in it is so small that we may as well continue to live as before. I think it must go a long way before the 90 percent of the people of Sweden who are worried about climate change will actually change their lives in accordance with this said fear.

The climate threat and the individual

(22 Dec, 2018)

The major climate summit in Katowice, Poland, is now over (december 2018). With some success according to some, wasted time according to others. My question is whether this type of climate meeting with its watered-down agreements on something diffuse that should be achieved well into the future matters to the climate. Almost everyone agrees that action needs to be taken to reduce our climate impact and that if we do nothing, the consequences will be great and serious for virtually all people on earth in the future, that is to say for our children, grandchildren, etc. Nevertheless, the actual incentive to act in a way that really affects the problem is very small. I believe that depends on two things; it is about a distant future and that the impact cannot be directly linked to our personal actions. The environmental impact of each individual is negligible. This should be weighed against the fact that we all live here and now. It is now me and my children need food, it is now I want to enjoy life and maybe go to Thailand when I have the money to do this.

It is about us as individuals wanting to maximise our ‘benefit’ with the money we have and this trumps environmental considerations. If environmental considerations and economics go hand in hand or if sacrifice is small, it is not difficult to be environmentally conscious. Sorting garbage, pawning bottles, driving the car on a more environmentally friendly option when this is even cheaper than petrol is not so difficult, but as soon as it starts to cost something or affect our lives in some significant way, our environmental awareness tends to disappear. And we often get away with this in front of ourselves and others by putting our individual share of environmental impact in relation to a larger whole. My share is vanishingly small, it does not matter if I contribute to a negative environmental impact through my behaviour, this in itself affects the environment so marginally that it is not even noticeable and vice versa, if I make a great sacrifice, this will not be noticed either. We can then also rationalise our environmentally damaging behaviour on a more aggregated level through various reasoning, such as that Sweden’s share of the emissions is marginal in relation to, for example, China and the US, or that the costs of fixing our emissions become unreasonably expensive in relation to the benefits this results in or that the competitiveness of Swedish companies would be affected because other countries do not implement equivalent environmental measures which would eventually be unreasonably expensive in relation to the benefits this results in or that the competitiveness of Swedish companies would be affected because other countries do not implement equivalent environmental measures which would eventually be  negatively impact the Swedish economy and unemployment.

This way of looking at emissions and environmental impacts, that we and everyone else on earth puts our individual share of impact in relation to a much larger whole makes me pessimistic that it is possible to do something that drastically reduces the environmental impact. Any attempt to implement political changes that could have a radical effect but which have a dramatic and negative impact on the individual’s life will lead to that politicians representing this type of policy quickly are voted out in countries with democratic systems or cause riots and revolts. Such measures are therefore unlikely to be proposed.

The only way to save the world, temporarily, I think is if we can develop technology that allows us to continue our lives as today with consumption, travel and more but with drastically reduced environmental impact. Then I think we can postpone the disaster. It will probably come anyway, sooner or later, because we are consuming the earth’s resources at an ever-increasing rate. We will drive the world to the bottom end sooner or later, and from this humanity will then have to build a new world out of the ashes.

Environmental policy

(13 Oct, 2019)

In the debate on what measures should be taken to reduce the climate impact of man and who is responsible for taking these measures, we individuals often shift responsibility to politicians, states, authorities and companies.

We do this because we as individuals do not want to change the way we live. We do not want to take the measures that would drastically affect our lives in a negative way, according to most people. Instead, to deafen a nagging conscience, we take a number of pseudo-measures such as sorting rubbish, eating a little less meat, riding a little less with the car, buying an environmentally friendly car if we can afford it, perhaps flying a little less, etc. What is common to these measures is that they do not really cost us anything but can give us a good conscience so that we can continue to live our lives basically unchanged. Instead, these measures cement our way of life and therefore our emissions. Even if we reduce our flying, we still keep flying when we think we need it, we keep driving and complain about petrol prices, we continue to eat ourselves stuffed – often with meat and vegetables from other countries.

We citizens have no desire to change and therefore we vote for the parties that represent a moderately restrictive environmental policy and who have priority on issues that are seen more  important and is about our welfare today – the economy and the labour market. The party in Sweden that wants to change this order of priority – the Green Party –got few votes.

But we still blame politicians. They’re the ones who are going to solve the problem. This is a convenient setting. But the politicians in a democracy represent their citizens and cannot and should not have a policy that does not represent the will of the citizens. If they come up with something else, they will also be voted out at the next election or otherwise deposed.

It is about us individual citizens and changes in our lives it´s all about. It´s through being prepared to sacrifice something for us valuablely and by instructing our politicians to make extremely uncomfortable decisions for us that will affect the climate change in afundamental way.


Miljöpolitik Posted on 13 Oct, 2019 01:05

I debatten om vilka åtgärder som bör vidtas för att minska människans klimatpåverkan och vem som bär ansvaret för att dessa åtgärder vidtas, skjuter vi individer ofta ifrån oss ansvaret till politiker, stater, myndigheter och företag.    

Detta gör vi för att vi som individer inte vill förändra våra sätt att leva. Vi vill inte vidta de åtgärder som drastiskt skulle komma att påverka våra liv på ett, enligt de flesta, negativt sätt. För att döva ett gnagande dåligt samvete så vidtar vi i stället ett antal pseudoåtgärder som att sopsortera, äta lite mindre med kött, åka lite mindre med bilen, köper en miljövänlig bil om vi har råd, kanske flyger lite mindre mm. Det som är gemensamt för dessa åtgärder är att de egentligen inte kostar oss något men kan skänka oss ett gott samvete så att vi kan fortsätta att leva våra liv i princip oförändrat. Dessa åtgärder cementerar i stället vårt sätt att leva och därmed våra utsläpp. Även om vi minskar vårt flygande så fortsätter vi ända att flyga när vi tycker vi behöver det, vi fortsätter att åka bil och klagar på bensinpriserna, vi fortsätter att äta oss proppmätta – ofta med kött och grönsaker från andra länder.  

Vi medborgare har ingen vilja att förändra och röstar därför på de partier som företräder en lagom inskränkande miljöpolitik där denna får sitta i baksätet för de frågor som ses som viktiga och som handlar om vår välfärd idag – ekonomin och arbetsmarknaden. Det parti i Sverige som vill ändra denna prioriteringsordningen – Miljöpartiet, får inga röster.

Men vi lägger ändå skulden på politikerna. Det är de som ska lösa problemet. Detta är en bekväm inställning. Men politikerna i en demokrati representerar sina medborgare och kan inte och ska inte föra en politik som inte representerar medborgarnas vilja. Om de hittar på något annat så blir de dessutom bortröstade vid nästa val eller avsatta på annat sätt.  

Det handlar om oss enskilda medborgare och förändring av våra liv om klimatet ska påverkas. Både genom våra aktiva och frivilliga val – som vi dock inte ska överdriva betydelsen av, men framförallt genom att vi är beredda att offra något för oss värdefullt och att vi ger våra politiker i uppdrag att fatta ytterst obekväma beslut för oss som kommer att påverka våra liv i grunden.

Klimathotet och den enskilde individen

Miljöpolitik Posted on 22 Dec, 2018 16:23

Nu är det stora klimatmötet i Katowice i Polen avslutat. Med
viss framgång enligt vissa, bortkastad tid enligt andra. Min fråga är om denna
typ av klimatmöten med dess urvattnade överenskommelser om något diffust som
ska vara uppnått långt fram i tiden spelar någon roll för klimatet. Nästan alla
är överens om att åtgärder behöver vidtas för att minska vår klimatpåverkan och
att om vi inte gör något så kommer konsekvenserna att bli stora och allvarliga
för i princip alla människor på jordklotet i framtiden, det vill säga för våra
barn, barnbarn osv. Men det faktiska incitamentet att agera på ett sätt som
verkligen påverkar problemet är trots detta mycket litet. Jag tror att detta
beror på två saker, konsekvenserna ligger i framtiden och är otydliga samt att påverkan
inte går att direkt koppla till vårt personliga handlande. Varje enskild
individs miljöpåverkan är försumbar. Detta ska vägas emot att vi alla lever här
och nu. Det är nu som jag och mina barn behöver mat, det är nu jag vill njuta
av livet och kanske åka till Thailand, nu när jag har pengar till att göra

Det handlar om att vi som individer vill maximera vår
”nytta” med de pengar vi har och detta övertrumfar miljöhänsyn. Om miljöhänsyn
och ekonomi går hand i hand eller om uppoffringen är ringa så är det inte svårt
att vara miljömedveten. Att sopsortera, panta flaskor, köra bilen på ett
miljövänligare alternativ när detta till och med är billigare än bensin (etanol
i stället för bensin) är inte så svårt, men så fort det börjar kosta något
eller påverka våra liv på något väsentligt sätt så tenderar vårt
miljömedvetande att försvinna. Och detta kommer vi ofta undan med inför oss
själva och andra genom att vi sätter vår enskilda andel av miljöpåverkan i
relation till en större helhet. Min andel är försvinnande liten, det spelar
ingen roll om just jag genom mitt beteende bidrar till en negativ
miljöpåverkan, detta i sig påverkar miljön så marginellt att det inte ens märks
och tvärt om, om jag gör en stor uppoffring så kommer inte heller detta att
märkas. Vi kan sedan även rationalisera vårt miljöskadliga beteende på ett mer
aggregerat plan genom olika resonemang, till exempel att Sveriges andel av de
skadliga utsläppen är marginella i förhållande till exempelvis Kina och USA,
eller att kostnaderna för att åtgärda våra utsläpp blir orimligt dyra i
förhållande till den nyttan detta resulterar i eller att konkurrenskraften för
svenska företag skulle påverkas eftersom andra länder inte genomför motsvarande
kostsamma miljöåtgärder vilket på sikt skulle påverka den svenska ekonomin och
arbetslösheten negativt.

Detta sätt att se på utsläpp och miljöpåverkan, att vi och
alla andra på jorden sätter vår enskilda andel av påverkan i relation till en
mycket större helhet gör att jag blir pessimistisk till att det går att göra
något som minskar miljöpåverkan på ett drastiskt sätt. Varje försök att
genomföra politiska förändringar som skulle kunna få en radikal effekt men som
påverkar den enskildes liv dramatiskt och negativt kommer att leda till att
dessa politiker snabbt röstas bort (i demokratier) eller orsaka kravaller och
revolter. Sådana åtgärder kommer därför knappast att föreslås.

Det enda sättet att rädda världen, tillfälligt, tror jag är
om vi kan utveckla teknik som gör att vi kan fortsätta våra liv som idag med
konsumtion, resor med mera men med drastiskt minskad miljöpåverkan. Då tror jag
vi kan skjuta upp katastrofen. Den kommer troligen ändå, förr eller senare,
eftersom vi konsumerar upp jordens resurser i ett allt högre tempo. Vi kommer
att köra världen i botten förr eller senare och utifrån detta kommer mänskligheten
sedan att få bygga upp en ny värld ur askan.


Miljöpolitik Posted on 13 Dec, 2017 00:13

I dagens Aftonbladet (20171212) kan man
läsa att nästan 9 av 10 svenskar tycker att klimatförändringarna
är allvarliga och att 59 procent känner oro för hur
klimatförändringarna kommer att påverka oss i Sverige. Att vi är
så oroliga ses som något positivt. Vi har börjat förstå hotet
och tar det på allvar. Men vad betyder detta egentligen? Det är
lätt att i en undersökning säga att man är orolig för
konsekvenserna av klimatförändringarna, och vi kanske är det, men
vi är knappast så orolig att vi faktiskt ändrat våra beteende på
ett sätt som leder till en förbättring av klimatet. Oron måste
leda till förändring som i detta fall innebär uppoffringar av
sådant som vi idag värdesätter högt, sådant som innebär
drastiska förändringar i våra sätt att leva. Vi måste minska
vårt bilåkande drastiskt och inga fler semestrar till Thailand till
exempel. Vi måste även minska vår konsumtion av varor och
produkter drastiskt. För att påverka klimatet så måste vi leva på
ett helt annat sätt. Det räcker inte att sopsortera eller att köpa
en miljövänlig bil. Fram tills den dag vi hittat ett helt icke
miljöpåverkande energislag så måste vi, framförallt vi i
Västvärlden förändra vårt sätt att leva. Detta vill dock i
princip ingen. För de flesta är miljöpåverkan något som ligger i
framtiden och som nog kommer att lösas av forskarna. Vi som enskilda
individer kan sedan alltid hitta sätt att bortse från vår egen
påverkan – mitt lilla utsläpp spelar ingen roll, vi måste komma åt
de stora miljöbovarna, planet till Thailand skulle ha åkt oavsett
om jag åkt med eller inte och jag drar ju mitt strå till stacken
genom att sopsortera och kör en miljövänlig bil, använda
miljövänligt tvättmedel och så vidare.

Jag tror att vi som individer bara
kommer att överväga att ändra våra beteenden om något drabbar
oss personligen i nutid. Att vi eller våra barn blir sjuka av
utsläppen till exempel, som i Kina. Då kanske vi kan tänka oss att
förändra våra liv. Men bara kanske. Har vi pengar så tror jag att
vi fortsätter att urskulda oss med att vår del i det hela är så
liten att vi lika gärna kan fortsätta leva som tidigare. Jag tror
tyvärr att det måste gå mycket långt innan de 90 procent av
Sveriges befolkning som är orolig för klimatförändringen
verkligen kommer att förändra sina liv i enlighet med denna sagda