Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Den senaste veckan har utvecklingen i USA varit dramatisk. Från att under de senaste månaderna varit fokus på Coronapandemin och de dödstal och den nedstängningen av landet som följd i dess spår har nu fokus flyttats till de demonstrationer och kravaller som utlösts av ett, på film dokumenterat, mord på en svart man begånget av en polisman i Minneapolis. Under veckan har demonstrationerna och kravallerna både eskalerat och spridit sig över kontinenten och framstår för närvarande som ostoppbara. Är detta möjligen början på slutet för USA som en demokratisk och sammanhållen nation som vi nu bevittnar?

För att förstå allvaret i situationen måste vi dock sätta in dessa kravaller i en större kontext där det enskilda mordet begånget av polismannen, rasismen inom poliskåren och den rasism som fortfarande finns allmänt spridd i USA bara är delar av.

En mycket viktig orsak bakom kravallerna är Coronapandemin genom den ökande fattigdomen som följt i dess spår och som så tydligt illustrerar den institutionaliserade ojämlikheten som finns i USA. Det är de fattiga som till största delen dör och blir allvarligt sjuka av Covid-19, det är de fattigare som till största delen blir arbetslösa i pandemins spår, det är de fattiga som nu blir ännu fattigare. Det är de fattiga som inte har sjukförsäkring och som därför drar sig från att söka sjukvård för de vet att de kommer att dra på sig skulder som kommer att göra dem ännu fattigare. Det är denna grupp som uppfattar president Trumps vilja att öppna upp samhället efter nedstängningen i pandemins spår, oavsett konsekvenser, som att han menar att det inte spelar någon roll om antalet döda ökar eftersom det till största är bland de fattiga som dödsfallen på grund av covid-19 finns. Bland dessa fattiga finns en oproportionerligt stor andel ur olika etniska minoritetsgrupper. Bland dessa finns sedan tidigare en oerhörd ilska och frustration framförallt bland svarta på grund av den rasism som alltid varit en del av det amerikanska samhället.

Men i pandemins spår har nu även ojämlikheten mellan fattiga och rika i landet tydligt illustrerats för en ny grupp människor som tidigare levt i en föreställning av att man tillhörde medelklassen men som nu blivit arbetslösa och har fått uppleva att det skyddsnät man tidigare tagit för givet visat sig vara ett betonggolv.

I pandemins spår försvinner även en mycket viktig tillbakahållande faktorerna som hållit tillbaka amerikanerna från att sätta sig upp mot systemet även när de haft det knapert, anammandet av den amerikanska drömmen om att alla kan bli vad som helst bara man själv anstränger sig. En dröm som har understötts av bland annat media, filmer och tv serier om framgång, lyx och glamour och där den fattigdom och misär som illustreras genom till exempel rapmusiken behandlas som avvikelser och delar av en kriminell kultur. Utvecklingen har nu nått en punkt där denna ”dröm” tydligt visat sig bara vara en dröm för de allra flesta.

Nu har den fattiga delen av den amerikanska befolkningen som upplever sig sakna hopp och drömmar om framtiden blivit för stor och för desperat på grund av Coronapandemin och utgör nu en krutdurk som har tänts på av den gnista som det bestialiska mordet begånget av en representant för staten visade sig bli. Krutdurken blir även allt större på grund av att allt fler av amerikanerna saknar arbete och därmed har tid att protestera och även har mindre att förlora på att försöka förändra.

Lägger man sedan till en president som så tydligt visar att han inte står på de fattiga och utsattas sida och som till och med hotar att sätta in armen, den instans i samhället som ska skydda alla medborgare mot en yttre fiende, blir det tydligt att de fattiga och desperata i landet av staten inte betraktas som en del av landet utan som ett främmande hot mot det ”riktiga” USA. I förlängningen på detta finns en uppenbar risk att denna stora ”utanförskapsgrupp” tar fram sina vapen och att vi får se en konfrontation mellan olika beväpnade grupperingar å den ena sidan och staten i form av armén, polisen och nationalgarden å den andra. USA riskerar att hamna i ett inbördeskrigslikande tillstånd.

Till denna tragedi måste sedan även läggas att Coronapandemin riskerar att spridas än snabbare över kontinenten genom demonstrationer, kraveller och konflikter och kan bli en faktor som fortsätter underblåsa krisen. Konfrontationer med döda och skadade samtidigt som många behöver vård och omsorg på grund av pandemin. Kan det bli värre?

Detta riskerar sedan att drabba övriga världen då den motor som USA har varit för världsekonomin riskerar att stanna helt och hållet.

Vad detta kommer att innebära på sikt för USA och världen går inte att förutsäga men utvecklingen är oroande och kommer troligen leda till negativa följder för världen under väldigt lång tid och kraftigt förvärra den i övrigt allvarliga krisen som drabbar världen i Coronapandemins spår.

Efter en skön sportlovsvecka i Idre med finns skidåkning och trevliga vänner kom vi hem till ett Stockholm i eskalerande kaos och panik. Vi hade levt i en egen semesterbubbla utan att bry oss om vår omvärld. Denna vecka var min sista normala vecka och höjdpunkten eller slutpunkten på en epok.

Snart började dödstalen stiga till följd av Coronaviruset stiga även i Sverige men vi hade hunnit förbereda oss relativt väl och med en regering som följde sina expertmyndigheters framtagna strategier för att lindra smittspridningen stängdes Sverige inte ner på samma sätt som vår omvärld.

Det vi nu får uppleva är något som vi inte i våra vildaste fantasier har kunnat drömma om. Att en katastrof med globala verkningar kunde inträffa har vi länge varit medvetna om, en pandemi har varit ett sådant scenario, men ingen har på allvar trott att någon sådan skulle inträffa nu. Möjligen i en obestämd framtiden men då hanterbar med ny teknik och kunskap.

Världen drabbas nu ekonomiskt på ett sätt som endast ett stort världskrig tidigare har kunnat åstadkomma. Människor över hela världen kommer nu att påverkas genom ökad arbetslöshet och fattigdom i flera generationer. Världen kommer kanske aldrig att återgå till ett pre-coronaläge, även om vi lyckas få kontroll över viruset. Vi vet idag inte vilka nya konfliktlinjer som öppnas upp i en värld präglad av arbetslösheten och ökad fattigdom, en tillverkningsindustri som flyttas närmare konsumenterna, en permanent minskning i det globala resandet, låga oljepriser, uppblossande av fascistiska regimer med enkla lösningar för trötta befolkningar, med mera. Kan vi i västvärlden upprätthålla ett relativt välstånd om vi inte längre kan utnyttja låga produktionskostnader i Asien och hur går det då för Asien utan produktion till väst? Kanske kartor får ritas om på grund av konflikter både inom och mellan länder?

Men krisen kan även leda till något positivt. Kan vi i förlängningen komma att inse att stora katastrofer kräver samarbete för att lösa med en fredligare och mer samarbetsinriktad världsordning som följd? Kan krisen vara den råa kapitalismens svanesång och den starka statens återkomst med en ökande jämlikhet som resultat? Kan pandemin ha räddat världen från en än värre katastrof genom att den drastiska minskning av skadlig miljöpåverkan som vi nu ser har förhindrat att vi överskridit något kritiskt tröskelvärde vars överskridande skulle ha resulterat i en ännu större och allvarligare konsekvens för mänskligheten?

Denna händelse visar inte minst på hur osäker den värld vi lever i är, att vi inte har kontroll över vad som väntar oss i morgon trots alla ansträngningar som vi gör för att skapa ett sken av att vi sitter i förarsätet och styr vår framtid. Ett litet virus visar med all övertydlighet vad känslig vår tillvaro är och hur snabbt och oväntat en förändring av existentiell dimension kan komma. Nästa gång kanske något mycket allvarligare inträffar, exempelvis ett virus med 50 procentig dödlighet, att en stor meteorit krockar med jorden, en solstorm, ett stort vulkanutbrott eller något orsakat av vår miljöpåverkan.

Erfarenheten från dagens pandemi som påminnelse av framtidens osäkerhet kan även komma att leda till att en eller flera generationer omprövar centrala världen i livet, kanske av nödvändighet. Behov av att konstruera statusmarkörer och konstgjorda värden kanske minskar till förmån för sådant som har överlevnadsvärde. Konsumtionen blir mer inriktad på faktisk användning och funktion. En bil blir ett transportmedel…

De mail som jag skickat till myndigheter och media och som jag redovisar under “Tankar och idéer jag skickat till myndigheter med mera” skrev jag i ett tillstånd av panik och rädsla under bland annat en period när jag var hemma med sjukt barn och hade tillfälle att följa media och tänka på framtiden. Min största rädsla var att regeringen skulle stänga ner samhället på samma sätt som många andra länder valde att göra med kostnader som i mångt och mycket kommer att överträffa de kostnader som själva viruset genererar. Nu blev det inte på detta sätt som tur var men även Sverige kommer att drabbas oerhört hårt av den kommande depressionen. Det jag tänkt mest på är hur detta kommer att påverka våra barns framtid.

Idag är vi troligen bara i början av pandemin och den kommande ekonomiska krisen. Vid de flesta större händelser så kommer man oftast igenom krisen relativt snabbt och kan börja blicka framåt. Denna kris är pågående och vi har idag ingen aning om när vi ska kunna påbörja en återstart av världen.

Hej
Till att börja med vill jag uttrycka att jag tycker ni på Folkhälsomyndigheten gör ett mycket bra arbete och att jag är glad att jag lever i ett land där politikerna väljer att lyssna på sina expertmyndigheter när de fattar beslut i stället för att själv ”leka” experter. Jag har dock några frågor och funderingar jag vill skriva om till er. Jag utgår ifrån att ni i och för sig redan tänkt på dessa frågor och kanske jobbar med frågorna redan men som medborgare (och som verksam analytiker vid en statlig myndighet – skriver dock som privatperson) vill jag ändå skriva om detta till er.
Frågan handlar om Corona och rökning. Vad som framkommer, ofta lite indirekt i media, är att de som blir allvarligt sjuka till följd av Coronaviruset är rökare. Denna slutsats drar jag utifrån olika indikationer som framkommer i media så jag kan ju ha fel. Men jag utgår här vidare att detta samband finns. Detta leder till fyra slutsatser:

1- I Sverige finns relativt få rökare, vi är ett av de länder som har minst antal rökare i världen. Detta skulle kunna leda till att den stora tillströmningen av allvarligt sjuka inte blir så stor i Sverige som i andra länder.

2- Vi, och alla andra länder, borde omdefiniera riskgrupper som kan bli allvarligt sjuka. Det är inte äldre per se som är en särskild riskgrupp utan äldre som rökt hela sina liv som utgör den stora riskgruppen. Sedan tillkommer ju rökare generellt som en riskgrupp, samt personer med andra lungsjukdomar som inte har med rökning att göra och sedan personer med andra allvarliga sjukdomar. Detta skulle innebära att för oss andra borde Corona kunna ses som en influensa som man dock kan bli allvarligt sjuk av men oftast inte behöver sjukhusvård för att bli botad ifrån. Vi måste ju ha perspektivet att rund 500 000 personer per år dör i influensa i världen utan att vi för den delen stänger ner samhällen för (och hur många miljoner dör inte av rökning rent generellt i världen varje år?).

3- Om sambandet mellan Corona och rökning stämmer så är det väl tveksamt rent moraliskt att inte informera de som röker om detta samband och ge dem möjlighet att skydda sig genom att sätta sig i karantän själva och framförallt sluta att röka.

4- Om denna slutsats stämmer så borde varje lands regeringar dra slutsatsen att den viktigaste åtgärden nu och i framtiden är att helt förbjuda rökning. Rökningens kostnader i samband med Corona blir ju även astronomisk. Detta är ju även en relativt mild åtgärd i jämförelse med de åtgärder man idag tar till som i princip endast diktaturer historiskt har använt sig av men som nu används för att stänga igen våra demokratier. Och även om vi inte kan vara 100 procent säkra på sambandet så finns det nog tillräckligt starka indikationer på ett sådant samband och det finns ju inte en 100 procentigt säkerhet att andra, mycket mer inskränkande, åtgärder fungerar och dessa genomföra man ju med lätthet trots att man vet att dessa kommer att få oerhörda konsekvenser för hela västerlandet med dödstal som vida kommer att överskrida den eventuella nytta åtgärderna kan ha.

Men jag undrar i vilken mån ni på er myndighet studerar detta samband och hur ni tänker i dessa frågor.

Med vänliga hälsningar