Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

För en tid sedan skrev jag ett inlägg
(finns under rubriken ”om arbetsmarknadsfrågor”) om
svårigheterna med att ”skapa” nya jobb i ett mer eller mindre
konstant ekonomiskt system. Pengarna som cirkulerar är desamma, de
enda sätten att expandera ekonomin är genom export eller genom att
låna. Det sistnämnda är dock bara tillfälligt eftersom vi måste
betala tillbaka det vi lånat. Andra sätt, som att skapa inflation,
är detsamma som att låna från framtiden. Principerna för det
ekonomiska systemet är i grund och botten mycket enkla. Vi lever av
och delar på de resurser som finns. Vill vi ha mer måste vi ta
eller låna från någon annan. Det som fördelningspolitik sedan
handlar om är hur och utifrån vilka principer de resurser som finns
ska fördelas.

Den senaste tiden har många ekonomer
diskuterat hur de stora migrationsströmmar som vi idag ser kommer
att påverka den svenska ekonomin. En del ekonomer menar att ekonomin
kommer att påverkas positivt genom att ökade offentliga utgifter
stimulerar ekonomin och stärker konjungturen, särskillt om detta
finansieras med lån. Detta handlar dock bara om en omfördelning av
befintliga resurser eller lån från framtida generationer. Och även
om alla nytillkomna får jobb och börjar arbeta så är detta ingen
garanti för att vi kan behålla vårt välstånd. Den springande
punkten är vad de kommer att arbeta med. Är det till stor del
arbeten som är finansierade med skattemedel eller är det arbete som
på något sätt konkurerar ut redan befintliga varor eller tjänster
i samhället så kommer inte ekonomin att öka proportionerligt med
den ökande folkmängden. En avgörande aspekt är bytesbalansen med
omvärlden. Sjunker bytesbalansen, kanske bland annat genom att många
i Sverige kommera att skickar pengar till släktingar i sina före
detta hemländer eller genom att det uppkommer en ny marknad med
produkter från andra länder, kommer vårt genomsnittliga välstånd
att sjunka, åtminstone det som vi värderar i konsumtion.

Jag tycker dock att detta är en
ickefråga när vi diskuterar flyktingkrisen. Att vi som redan bor i
Sverige kommer att bli något mindre rika i jämförelse med några
år tillbaka i tiden och i jämförelse med stora delar av vår
omvärld, tror jag är oundvikligt. Detta har vi dock råd med! Det
som det handlar om är en nödvändig global omfördelning av
välstånd. Det handlar inte om att hjälpa andra utan om att betala
tillbaka till dem som till stor del tvingats finansierat västvärldens
välstånd och att ställa tillrätta några av de problem som
västvärlden historiskt orsakat i dessa länder. Att ta emot
människor i nöd är även en moralisk skyldighet för oss i den
rika delen av världen. Vad är vi annars för människor, om vi
låter våra medmänniskor mördas eller svälta ihjäl när vi har
möjlighet att göra något åt detta? Detta kommer att öka vårt
moraliska välstånd, något som vi borde värdesätta mycket högre
än vad vi gör idag.

Jag tycker att
Åsa Romsons engagerade inlägg i partiledardebatten i Svt söndags om flyktingar
och flyktingströmmar över Medelhavet var bra. Att hon råkade jämföra det som
händer där med Auschwitz, vilket upprört många, får vi inte låta ta bort fokus
från det hon vill belysa. Det finns grader i helvetet på en aggregerad nivå,
men det handlar i båda fallen om individer; män, kvinnor och barn, som lidit/lider
och dog/dör och där omvärlden stod/står och såg på/ser på. Skillnaden är att
det som idag sker på Medelhavet kan vi fortfarande göra något åt.

Den kraftiga
negativa reaktionen mot Åsa Romson uttalande om Auschwitz fått tror jag beror
på att många vill förminska flyktingproblematiken. Man vill inte se att människor
flyr för sina liv. För att man ska kunna sova med gott samvete samtidigt som människor
dö på Medelhavet eller i Libyen där de åker ifrån, försöker man omstöpa
problemet till att handla om ”lyx”-flyktingar som betalar stora summor till
människosmugglare för att ta sig till Europa för att där försörja sig på bidrag
från oss stackars ”fattiga” Européer. Fokus läggs på människosmugglarna, inte
på orsaken till att dessa finns.

I Åsa Romsons inlägg jämför hon i stället problemet
med något hemskt som vi alla kan relatera till, nazitysklands dödsläger, och detta
vill man ju inte höra. Om flyktingproblematiken ses utifrån ett sådant perspektiv
blir det svårare att vara passiva. Därför tror jag Åsas inlägg väckt så starka
reaktioner. Hon beskriver problemet på ett sätt som det inte går att blunda
för. Man försöker därför misskreditera
Åsa på olika sätt och därmed flytta fokus från frågan till något annat. Jag
hoppas verkligen att Åsa Romson inte avgår på grund av detta mediadrev, vi
behöver politiker som hon som vågar ta ställning för utsatta.

“Vi
måste våga diskutera problemen som finns med integrationen av
flyktingar som kommer till Sverige.” Detta mantra har vi hört
många gånger den senaste tiden. Men när man säger detta så menar
man inte att man vill diskutera lösningar som verkligen löser
problemen, till exempel att avsätta mer resurser till
problemområdet, utan man vill diskutera lösningar som innebär
begränsningar av antalet flyktingar som ska få komma till vårt
land eller få uppehållstillstånd. Problemet man ser och vill komma
åt är egentligen kostnaderna för att hjälpa våra medmänniskor i
nöd. Med att “diskutera problemen” menar man på ett lite
mer diskret sätt att man vill skära i kostnaderna för flyktingar
och integration, inte att vi ska hjälpa de människor som flyr krig
och svält. Inte ens KD, som rimligen borde sträva efter en
humanistisk och kristen människosyn där alla har samma värde, kan
låta bli denna typ av resonemang. “Vi måste våga diskutera
problemen med integration” säger företrädare för KD och
lägger fram förslag som försämrer för flyktingar som kommer till
Sverige och som ska begränsa hur många som ska få komma hit. Man
försöker gömma sig bakom resonemang att då vi inte kan ta emot
flyktingar på ett bra och humant sätt så är det bättre för
flyktingarna att inte komma hit överhuvudtaget. Detta resonemang är
rätt ihåligt då vi själva skulle kunna lösa problemen om vi
anstränger oss och då flyktingarna oavsett integrationens kvalitet
får det betydligt bättre i Sverige än där de kommer ifrån.

Det är märkligt vad
vi människor hitta på för att försöka göra livet meningsfullt. Varje ögonblick
är en kamp mot meningslösheten. Hur betydelselöst arbete vi än har så hittar vi
sätt att få detta att bli något särskilt när vi berättar om det för andra. Tänk
alla ”tuppfäktningar” med kollegor på jobbet eller med partners omkring helt triviala
frågor som helt plötsligt blir livsavgörande. Tänk alla ”småpåvar” man stöter
på i livet. Dessa som alltid måste känna, och få omgivningen att tycka, att de
är fantastiska för att hålla ångesten och meningslösheten på avstånd. Tänk alla
prylar, accessoarer, dyra kläder och fina bilar vi skaffar oss (ofta med lånade pengar) för att kunna uppleva
oss vara speciella genom att få eller tro oss få uppmärksamhet och erkännande av
vår omgivning.

Men livet är och
kommer alltid att vara meningslöst. Det kan inte finnas någon särskild mening
med att vi lever utifrån perspektivet att allt en dag kommer att ta slut, både
våra liv och universums ”liv”. Men jag menar att denna insikt är en befrielse. Vi
kan vända denna meningslöshet till något positivt om vi kan bortse från allt
som vi idag gör för att hålla meningslösheten på avstånd och försöka hitta nya
mål som vi kan uppleva som verkligt meningsfulla. Att hjälpa andra är en sådan
sak. Ett konkret sådant projekt där vi skulle kunna uppleva oss som
meningsfulla är att hjälpa människor som idag flyr från terrorister i Syrien och
Irak. Våra liv skulle kunna kännas meningsfulla för oss genom att våra
handlingar bidrar till andras välbefinnande. Vi skulle även kunna försöka skapa en bättre
värld genom att som jag föreslog i ett tidigare inlägg, på längre sikt bidra till
en fredligare värld. Genom att kanalisera exempelvis våra drömmar efter
välstånd genom spel och dobbel till något annat hjälper vi oss själva till ett
mer upplevt meningsfullt liv samtidigt som vi hjälper andra. Att skapa, som jag
tidigare föreslagit, humana flyktingläger i Sverige för att rädda liv skulle kunna
bli ett sätt för oss svenskar att kunna uppleva våra meningslösa liv som meningsfulla.

Att det finns
människor på jorden som måste fly från sina hem på grund av krig, oroligheter
och svält är en realitet. Vilka länder dessa människor kommer ifrån skiftar
över tid. Idag är det människor från bland annat Irak och
Syrien som flyr för sina liv. Det är inte så svårt att som förälder leva sig in
i hur dessa människor tänker när de flyr undan IS för att rädda sina barn och att de hellre vill komma till Sverige än till ett tältläger i Libanon om de kan välja. Ur ett medmänskligt perspektiv borde det vara självklart
att vi, rika svenskar, ska ta emot dessa medmänniskor när de kommer till Sverige och ber
om hjälp. Någon gång i framtiden kanske det är vi som behöver hjälp av
andra. Perspektivet bör vara att alla människor på jorden har samma värde och samma
rätt att leva. Vissa delar av världens befolkning har det vid ett visst
ögonblick bättre än andra, dessa bör då ha en skyldighet att hjälpa de som är sämre
lottade. Vilka de hjälpbehövande är har skiftat under historien. Sverige har varit ett rikt
land i fred i mindre än 100 år och kommer sannolikt inte att fortsätta att vara
detta för evigt.

Att ta emot
hjälpbehövande borde vara en självklarhet för oss rika i världen. Men vi
borde även genom en generös flyktingpolitik ta tillvara den möjlighet detta innebär och försöka påverka världen på
längre sikt. Vi skulle kunna ha som mål att bidra till att skapa en bättre
värld. Vi kan ensamma inte göra allt men vi kan bidra med en del och denna del
kan göra skillnad i den värld som våra barn och barnbarn ska växa upp i.

Vad ska vi då
göra? Vi borde till att börja med ta fasta på det enkla faktumet att bara genom att låta
människor i nöd komma till Sverige så räddar vi mångas liv. Idag är det mycket
diskussion om att vi inte kan ta emot fler flyktingar eftersom vi inte kan integrera
dem i samhället. Detta är ett felaktigt perspektiv. Vi räddar liv oavsett
integrationsproblem! Det är bättre för flyktingar från Syrien att komma till Sverige, oavsett hur deras situation kommer att se ut här, än att bo i flyktingläger i Libanon. Det viktiga borde bli att skapa förutsättningar att ta emot så många av världens flyktingar som möjligt för att rädda liv. Varför kan vi inte skapa ”flyktingläger”
med bra standard här i Sverige. Detta skulle avlasta exempelvis Libanon som nu mer eller mindre är tvingade att ta emot en stor mängd flyktingar från sina grannländer. Varför inte bygga upp bostadsområden för flyktingar i några av
alla Sveriges glesbygder? Flyktingarna skulle till och med kunna vara med om
att bygga upp dessa områden och driva dem. Målet ska sedan inte vara att alla
ska stanna i Sverige för all framtid. Många kommer att vilja åka tillbaka till exempelvis
Irak och Syrien när IS krossats. En del kommer att vilja stanna i Sverige vilket
självklart ska vara OK.

Under tiden som
flyktingarna är i Sverige så ska vi passa på att utbilda alla inom området demokrati
och om alla människors lika värde. Kulturimperialism? Kanske det, men här kan
Sverige ge ett bidrag till uppbyggnaden av de krigshärjade länderna genom att
påverka de människor som sannolikt kommer att vara med om att bygga upp dessa länder igen.
Alla barn ska självklart gå i skola men kanske inte nödvändigtvis lära sig svenska.
Här är det viktigare att de får koncentrera sig på sina hemspråk och något av
världsspråken. Detta kommer de att ha mer nytta av att lära sig än det lilla
marginalspråket svenska.

Det handlar om
att tänka utanför de invanda tankemönstren. Men här kommer självklart vän av
ordning att hitta en massa motargument mot att detta skulle kunna fungera. Och
visst finns det problem, men det finns alltid lösningar på problem om man söker
sådana och i problem finns även alltid möjligheter. Tänk om vi svenskar, genom
att visa vänlighet och humanism mot hjälpsökande och genom att visa fördelarna
med demokrati och att alla människor, oavsett härkomst, religion, sexuell
läggning, kön eller ålder, har samma värde och därmed är okränkbara, på sikt skulle
kunna bidra till en bättre värld. En bättre värld för våra barn och barnbarn
att leva i. Detta kan inte kosta för mycket.

Här i Sverige ser
vi människor som flyr från krig och oroligheter i sina hemländer som ett
problem och då inte ur perspektivet att människorna som flyr har problem utan att
vi svenskar får problem med flyktingarna. Flyktingar kostar pengar för oss, och
vi har ju så dåligt med stålar… Till och med Kristdemokraternas ungdomsförbund
framförde åsikter i denna riktning i en debattartikel i DN häromveckan. Man skrev där om att vi måste börjar tala om behovet av att sätta en övre gräns för hur många flyktingar
vi kan ta emot i landet.

Men att ta emot
flyktingar är en moralisk skyldighet för oss som tillhör den rika delen av
världen. Vi är skyldiga att hjälpa medmänniskor som kommer till oss för att
söka hjälp eftersom deras liv är lika mycket värda som våra liv och Sverige är ett
rikt land. Vi har råd att ta emot flyktingar. Vi kanske i framtiden får sänka
vårt välstånd något på grund av att vi blir lite mer solidariska med mindre
lyckligt lottade människor men vi kommer fortfarande att vara mycket rikare än
de allra flesta på jorden. Ett argument för att inte ta emot fler flyktingar
(och även för att slippa ifrån att få dåligt samvete) är att vi inte kan ta
omhand de flyktingar som idag kommer till Sverige på ett bra sätt.
Integrationen fungerar inte. Men faktum
är att flyktingarna får det mycket bättre i Sverige oavsett hur integrationen
fungerar, om man jämför med förhållandena de kommer ifrån. Att komma till Sverige
innebär även ofta att de får möjlighet att fortsätta leva. Vi måste hela tiden
tänka på att det handlar om individer; män, kvinnor och barn – inte siffror i en
statistik. Det skulle kunna vara mina barn som behöver hjälp, det skulle kunna
varit jag som söker skydd för att rädda min familj undan svält och död.

Nu vill vissa
politiska partier skicka tillbaka de människor som kommer till Sverige och ber
om hjälp och skydd till de orosområden de kommer ifrån. Kanske inte till själva
krigsländerna men till de fattiga länderna i dess omgivning. Vi ska sedan, anser
man, skicka en liten allmosa till dessa områden som tack för att de tar omhand
problemet. Men vad man här ”glömmer” är att även dessa länder, i de så kallade närområdena,
är nationer som inte har större skyldighet att ta emot flyktingarna än vad
Sverige har. Vi kan inte sända människor till dessa länder enligt samma princip
att dessa länder inte kan skicka människor till Sverige.

Vi i Sverige
måste förändra vår syn på flyktingproblematiken i världen. Det är inte vi Svenskar
utan flyktingarna som har ett problem och vi är skyldiga att hjälpa våra
medmänniskor i världen som flyr för sina liv. Nästa gång kanske det är vi
svenskar som flyr från krig, fattigdom eller klimatförändringar till de länder
som i dag är fattiga. För bara 100 år sedan var Sverige ett extremt fattigt land
och det är inte mer än 100 till 150 år sedan en miljon svenskar flydde från
missären här i landet till USA. Hade inte detta varit möjligt hade förmodligen
inte Sverige kunnat utvecklas till det land i välstånd som vi idag lever i.

I nästa
blogginlägg ska jag försöka komma med några konkreta förslag om hur jag anser
att Sverige bör agera i flyktingfrågan.

Även om jag
försvarar Sverigedemokraternas rätt att framföra sina politiska åsikter tycker
jag att deras åsikter i sig är vidriga. I en intervju i TV-programmet Agenda i
söndags (17 augusti 2014) hävdade Jimmy Åkesson att det är bättre att alla
flyktingar från de krigsdrabbade länderna Syrien och Irak stannar i de fattiga
länderna i närområdet där nu nästan en tredjedel av befolkningen utgörs av flyktingar
som bor i primitiva läger. Dessa små länder, Libanon, Jordanien med flera ska
härbärgera miljontals flyktingar medans 60 000 flyktingar för det betydligt
större och rikare Sverige anses kosta på tok för mycket. Sverige bör enligt Sverigedemokraterna i
stället skicka en liten slant till flyktingarna i närområdet. Flyktingar som
letat sig till Sverige ska skickas tillbaka till något av länderna i
närområdet. Dessa länder är, enligt Åkesson, tydligen skyldiga att ta omhand
flyktingar från sina krigshärjade grannar, även om dessa varit i Sverige. Jag undrar vad Åkesson vill göra med
flyktingarna om samtliga länder i de krigshärjade länderna inte längre vill ta
emot fler flyktingar?

Åkesson framstod som
rätt korkad i intervjun när han på ett Ringholmskt maner upprepade ett inövat
mantra som svar på varje fråga som intervjuaren ställde; ”det är bättre att
skicka ner pengar till flyktingarna på plats än att de kommer till Sverige. Då
kan vi hjälpa fler.” Detta vidhöll han trots att det visade sig att
Sverigedemokraterna kraftigt vill skära ner på detta bistånd. Och visst kan man
resonera på detta sätt, men bara om man antingen ser dessa människor som mindre
värda än oss svenskar eller om man avskärmar sig från dessa människoöden och ser
dem som statistik och inte tänker sig in i att de svältande barnen man ser på
TV kunde vara våra egna barn och att deras föräldrar skulle kunna vara vi
själva som inte har mat att ge våra barn.

Sverigedemokraternas
politik leder även till konflikter inom landet och bidrar till konflikter
utomlands. Att ställa grupper i Sverige mot varandra kommer i förlängningen att
leda till motsättningar och att inte hjälpa flyktingar kan komma att leda till
en ökad terrorism i framtiden. Man får inte heller glömma att Sverige har en
relativt kort historia som rikt land och vi vet inte hur länge detta kommer att
bestå. I framtiden kanske det är våra efterkommande som får stå och knacka på
någons port och vädjar om hjälp. Hur de då kommer att bli behandlade kan vara
avhängigt av hur vi idag behandlar våra hjälpsökande medmänniskor.

Sverigedemokraterna
missar även att de själva kan komma att bli utrotade om deras egen politik blir
genomförd. I linje med det elitistiska tänkande som ligger bakom deras politik
kommer efterhand andra grupper som inte ”duger” att rensas bort.
Sverigedemokraterna, åtminstone det ledande skiktet, riskerar då att bli
bortrensade som mentalt defekta.

När statsvetare
och andra “siare” försöker sig på att spå om framtiden har de nästan alltid fel.
Få förutspådde exempelvis Sovjetunionens fall och de konsekvenser detta skulle få för länderna
i Östeuropa och den övriga världen. Ingen förutspådde heller den så kallade arabiska våren, och när
regimerna började falla i Nordafrika så sa de flesta experter att regimerna i
Egypten och Libyen aldrig skulle falla. Men det gjorde de. Detta visar vad svårt det är att spå om framtiden, men de så kallade experterna inom området ger inte upp.
De är ju ändå experter, även om de ständigt har fel (precis som “börsexperterna”).

Ett stort världsproblem
under uppsegling som få talar om är vad som kommer att hända när regimen i
Nordkorea faller. Precis som i exemplen ovan kan detta gå väldigt fort. Vad
händer då? Vad gör omvärlden med de cirka 24,5 miljoner invånare som bor där
och som levt hela sina liv i ohygglig svält och förtryck. Vad gör världen med
alla 100 000-tals, kanske miljontals, militärer, poliser, fångvaktare och
andra som tjänat regimen och i dess namn begått ohyggliga brott. Hur ska omvärlden ta omhand alla dessa
människor när de börjar söka sig ut i omvärlden? Detta kan komma att påverka hela världen under lång tid, inte bara Sydkorea och Kina. Dessa
människor är förmodligen betydligt mer ”skadade” än medborgarna i Sovjetunionen
och gamla Östeuropa var eftersom förhållandena i Nordkorea är så mycket hemskare än vad de
var i det gamla östblocket. I Nordkorea är förhållandena mer att likna med nazisternas koncentrationsläger. FN rapporten som kom för ett par dagar sedan beskriver dessa ohyggliga förhållanden. Vad händer när vi får en flyktingström av dessa människor till västvärlden?

Man kan fråga sig
vad omvärlden har för skyldighet att ingripa när vi känner till de hemska förhållandena. Kanske
kommer eftervärldens dom att bli hård för att vi av olika
anledningar ville hålla problemen innanför landets gränser så länge som möjligt.
Det är lätt att skylla på att landet har en stor armé, kärnvapen och stöd av Kina, men en
invasion skulle förmodligen kunna genomföras relativt enkelt. Den Nordkoreanska militärmakten kommer förmodligen att lägga ner sina gamla vapen och ansluta sig till motståndarsidan relativt snabbt och Kina skulle säkert kunna övertygas om nödvändigheten i att störta regimen om omvärlden garanterar att solidariskt dela på problemen som kommer att uppstå när regimen fallit.

Men trots de
problem som kommer att uppstå efter att regimen faller så är det primära att befria
medborgarna i Nordkorea från sina förtryckare. Och omvärlden är skyldig, ur ett
humanistiskt perspektiv, att hjälpa till.