Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Mycket har skrivits och sagts om att bränna koranen den sista tiden med
anledning av att några personer har utfört eller försökt utföra sådana
handlingar utanför ambassader eller moskéer i Sverige som protest mot lite
olika saker. Man har gjort detta för att man vet att detta retar upp personer. Länder
som Turkiet och Irak använder detta som påtryckning för att få oss i Sverige att
bli lite mer som dom, det vill säga lite mer auktoritära och lite mindre
demokratiska, men även debattörer här i Sverige vill att vi ska inskränka vår yttrandefrihet
för att tillfredsställa dessa antidemokratiska krafter och, så att säga, under
hot ändra vår lagstiftning.

De flesta förstår dock att om vi börjar lagstifta mot att bränna koranen så
kommer krav på  att ändrad lagstiftning
mot andra handlingar som ett brev på posten. Om man förbjuder att bränna
koranen så kommer någon att ställa sig offentligt och riva sönder och urinera
på koranen vilket garanterat kommer uppröra några som kommer att demonstrera
med krav på förbud mot även denna handling. Hur ställer vi oss sedan till om
någon bränner koranen hemma och berättar om detta på Facebook eller om någon
använder pappret i boken till att tända eld i öppna spisen? Om vi har ett
förbud mot att bränna koraner, kommer vi att kunna anmäla om grannen bränner en
koran? Ska vi börja ange varandra för koranbränning? Och som sagt, om man hädar
koranen på andra sätt och folk blir upprörda, hur hanterar vi detta? Om jag till
exempel målar en tavla och skriver att motivet är Muhammed, på samma sätt som
Lars Vilks gjorde med sina rondellhundar, eller om jag skriver en roman om
Mohammed och framställer honom som homosexuell och detta väcker våldsamma
reaktioner, vad gör vi då? Ska även detta förbjudas? Och vad kommer sedan?
Förbud att kritisera länder för deras behandling av homosexuella eller av
kvinnor? Förbud att tala illa om andra religiösa skrifter och symboler, förbud
att beskriva religioner på negativa sätt, förbud att undervisa om religioners
baksidor i skolan, förbud mot att kritisera sharialagar eller kanske det till
och med kommer krav att vi ska acceptera sharialagar i Sverige?  Om vi inför en lag mot att bränna denna skrift
så kommer detta att visa att våld är en gångbar väg för att ändra lagstiftning
i Sverige vilket kommer leda till att dessa auktoritära och antidemokratiska krafter
får bränsle till att fortsätt föröka ändra Sverige bort från att vara en
demokrati.

För övrigt, vad är det för gud man tror på om denne inte kan förlåta de som
inte har “förnuft” att ha den “rätta” tron? Hävdar man inte
att Islam är en förlåtande och fredlig religion? Blir inte dessa våldsamma
yttringar i religionens namn handlingar som är tvärt emot vad man säger att
religionen står för? En stark tro bör väl innefatta att man accepterar andra
som inte har denna starka tro? Vill man inte i stället försöka frälsa dessa
vilsna själar genom att visa upp en god sida av religionen?

Ytterligare en aspekt här är även äganderätt. Om jag köper en produkt, i detta
fall en bok, så bör jag själv ha rätt att göra vad jag vill med den. Det blir
ju ett problem om jag vill göra mig av med en koran. Måste jag lämna in den för
destruktion på ”rätt” ställe för att förstöra den på ett acceptabelt sätt? En koran-container
på återvinningscentralen? Kommer det finnas andra föremål jag kan köpa men som
jag sedan inte själv får bestämma hur jag ska hantera?  

Julhelgen är viktig för mig. Julhelgen är, precis som
semestern, något att se fram emot och något för oss alla att samlas kring, en viktig
milstolpe under året. Att vi får vara ledig under en lite längre period och att
vi efter julen går mot ljuset är självfallet viktigt. Men även att vi har
något att samlas kring, något för oss alla gemensamt, tror jag är viktigt med
denna helg.

Det spelar absolut ingen roll för mig som ateist varför vi egentligen
firar jul. Jag har inget problem med att gå i kyrkan och lyssna på
julevangeliet men blir vid varje sådant tillfälle påmind om varför jag själv
inte är troende. Jag blir helt enkelt inte övertygad om att det är en helig
ande som gjort jungfrun Maria gravid med utgångspunkt i det som predikas i
kyrkan utifrån bibeln. Varför göra det så svårt att vara troende, varför ska vi
behöva tro på något så absurt och något som endast bekräftas av några enstaka personer
som säger sig ha fått budskapet i sina drömmar? Varför ska vi fortsätta att tro
på denna saga nu på 2000-talet? För 2000 år sedan kanske detta inte framstod
som så konstigt, men idag? Bibelns berättelser om Jesus är full av
underligheter som hade berättats muntlig i många led innan de tillslut nedtecknades.
Vad som ursprungligen låg till grund för dessa berättelser är omöjligt att
säga.

Min tolkning av händelsen med Marias graviditet är att hon
blev gravid på det traditionella sättet. Kanske hade hon blivit våldtagen,
kanske hade hon blivit förälskad, vem vet, men att bli gravid utom äktenskapet vid
denna tidpunkt var, precis som under större delen av historien, oacceptabelt
för en kvinna. Maria lyckades dock övertyga omgivningen om att hon blivit
gravid med en helig ande. Hon, och kanske personer i hennes omgivning som ville
rädda henne, var helt enkelt mycket smart och övertygande och lyckades förmodligen
även inordna sin berättelse i några gamla traditioner och sägner för att öka
sin trovärdighet. På denna lögn bygger vi enligt mitt sätt att se det hela vår
kristna tradition och allt denna betytt, i gott och ont, för historien. Själva
födelsen av detta oäkta barn är grunden till att vi firar vår största högtid
under året, julen. Denna Maria måste vara en av de mest inflytelserika
personerna genom historien. Jag blir nyfiken och skulle vilja veta mer om denna
kvinna.

I Evangeliet enligt Matteus står det att läsa följande om
Jesus tillkomst:

Kap 1:18 – Jesu Kristi födelse gick så till: Sedan Maria,
hans moder, hade blifvit trolofvad med Josef, befans hon, förr än de kommo
tillsamman, vara hafvande af den Helige Ande.

Om
det finns en gud (en metafysisk existens) som skapat oss och universum eller förutsättningarna
för vår existens tycker jag i sig är en intressant fråga men i praktiken oviktig. Den viktiga frågan som vi bör
diskutera i samband med religion är om vi tror att det finns en gud
som på något sätt påverkar oss. Finns det en gud som dömer oss
efter en moralisk måttstock och som på något sätt kan påverka
oss i våra liv eller i ett liv efter detta och kan jag genom mitt
beteende påverka hens dom? Detta tycker jag är den intressanta
frågan inom religion, inte frågan om huruvida gud existerar eller ej.
Jag personligen tror inte på någon metafysisk existens som
påverkar mig eller att mina handlingar bedöms eller värderas av
någon “högre” makt. Jag tror inte heller att det finns en
mening med livet och universum. Det sistnämnda är jag dock inte
lika säker på som det förstnämnda. Se även mitt tidigare inlägg
“Finns gud?”.

Under
de senaste åren har jag frekvent gått i kyrkan. Både på högmässor
och på olika konserter. Detta beror på att jag har två barn som
sjunger i kyrkokörer. Ibland deltar även det ena av barnen som
musiker vi gudstjänster. Det senaste halvåret har detta
gudstjänstdeltagande slagit alla rekord. Men jag tycker faktiskt att
det är ganska avkopplande och trevligt att gå i kyrkan. Det är
ofta bra musik och jag får själv sjunga, vilket jag tycker är
trevligt. Dessutom berör ofta själva predikotexterna någon
intressant aspekt av livet för mig att reflektera över. Ofta är
det bara att ta bort Gud ur texterna så kan det bli mycket
intressant. Det paradoxala med att jag börjar se kyrkobesöken som
något trevligt är att jag inte tror på gud. Jag är inte ens
agnostiker, jag är ateist. Detta tror jag är själva grunden till
att jag inte känner mig upprörd över att kyrkan sprider
villfarelser och lögner. Jag ser i stället kyrkan som
tillhandahållare av en förklaring som ger hopp inför livets
inbyggda trauma, livets ändlighet, döden. Att omslutas av en tro om
evigt liv och få denna tro bekräftad varje söndag inom ramen av en
standardiserad ritual tillsammans med en, oftast av staten (i
princip), sanktionerad auktoritet tillsammans med andra likasinnade
är ett mycket mäktigt försvar mot dödsångest. Att sedan själva
storyn haltar betänkligt är själva gudstjänstens och prästens
uppgift att inordna i en egen logik.

Men
även vi som inte tror på något gudaväsen använder strategier för
att förtränga döden. Det vanligaste sättet är att ockupera vår
tid med handlingar och tankar som gör att tankar om döden inte
kommer upp till ytan (även gudstro och gudstjänster kan fungera på
detta sätt). Vi fantiserar, vi lyssnar på musik, vi planerar, vi
konsumerar, vi tävlar, vi läser, vi lär oss, vi söker
uppmärksamhet av kärlekspartners, vi missbrukar droger eller spel .
Det mesta vi gör i våra liv gör vi för att hålla vetskapen om
vår egen död på avstånd. En annan typ av strategi är att dyrka
någon eller någon mer konkret. En slags religion kan man säga där
det metafysiska elementet inte är lika påtagligt. Var och en har
sin egen strategi. Utan en effektiv strategi kan vi inte leva. Tar
man bort en strategi så måste denna ersättas av en ny, annars
återfaller man i den gamla invanda strategin eller också så blir
man tokig.

Fundera
på vad du har för strategi, ofta är detta det du fokuserar på
eller gör när du inte har något speciellt att fokusera på.

Jag är inte religiös,
jag tror inte på gud eller på något annat metafysiskt för den
delen. Men jag går i kyrkan, på sista tiden i princip varje söndag,
och jag tycker om det. Att jag nu råkar hamna i någon kyrka klockan
11 på söndagar beror dock på att jag främst är där för att
lyssna på mina båda döttrar när de sjunger i kyrkokörer eller
spelar instrument vid högmässor. Men jag gillar även själva
ceremonin och jag gillar att sjunga psalmer. Vad ceremonin beträffar
så innehåller den en genomtänkt och förutsägbar ritual som
skänker trygghet och i predikan så finns det oftast någon viktig
aspekt av livet att reflektera över. Ofta är det bara att tänka
bort gud så kan man hitta guldkorn i berättelserna. När det gäller
psalmerna gillar jag dem då de oftast är så lättsjungna, har man
hört en vers så är det bara att hänga på i nästa, även om man
aldrig hört psalmen tidigare. Och i kyrkan kan jag klämma i, där
sjunger så många andra falskt (om det är en någorlunda välbesökt
gudstjänst) så min egen falsksång märks inte så mycket och många
av psalmerna är både vackra och välskrivna med bra texter (det är
även här oftast bara att ta bort gud så framträder budskap om
kärlek, livet och förlåtelse mellan oss människor). Så det som
från början bara var något tråkigt att sitta av (förutom mina
barns insatser såklart) har nu blivit ett trevligt, rogivande och
intressant inslag i ”vardagen”.

Sverige
har vunnit ett nytt helgon! Fantastiskt, nu kan vi äntligen lägga
ett nytt helgon till det enda vi tidigare hade. Och det var verkligen
på tiden, det tidigare var från 1300-talet (heliga Birgitta).

Sverige
har varit missgynnat genom historien vad gäller utnämningar, kanoniseringar, av
helgon. Påven utser mängder av helgon varje år. Exempelvis
Johannes Paulus, som var påve mellan 1978 och 2005, kanoniserade
bara han 500. Inte ett enda av dessa var svenskt.

Men
nu ska vi inte sura över detta, det behöver ju inte ta 624 år till
nästa kanonisering. Vi ska i stället glädjas åt vårt nya helgon Elisabeth
Hesselblad. Och nu kanske en dammlucka med nya helgonaspiranter från
Sverige öppnats. Prestationen som krävs för att bli kanoniserad
till helgon verkar inte vara övermäktig precis. För att få
tituleras med denna titel ska det finnas ett mirakel kopplat till
personen. Ett mirakel är i detta sammanhang ett helande genom
förbön som inte kan bortförklaras med medicinska argument. Vårt nya helgons
mirakel var att en pojke med hjärntumör blivit i det
närmaste helt normal efter förbön och att han rört vid en relik
av Elisabeth. Det borde inte vara omöjligt att hitta fler liknande
exempel i Sveriges historia. Det gäller dock att marknadsföra miraklen på ett sätt så påven får upp ögonen för
prestationerna.

Vid
utnämningen den 5 juni 2016 närvarade Sveriges kulturminister Alice
Bah Kuhnke. På Sankt Petersplatsen fanns även nedresta svenskar för
att närvara, beskåda och fira utnämningen.

Jag
tycker såklart att denna händelse väcker flera frågor. Den första
är varför vi svenskar i vårt sekulariserade land lägger så stor
vikt vid denna händelse. I den mån vi är religiösa i Sverige
tillhör de absolut flesta av oss den protestantiska delen av
kristendomen, den del som inte tror på eller åtminstone är djupt
skeptisk till helgondyrkandet. Varför slår nyhetsmedia upp
kanoniseringen som en stor nyhet och varför sänder regeringen en
representant till evenamnget? Den förklaring jag kan se hänger
samman med nationalism. Intresset för utnämningar av svenska helgon
är ett uttryck för samma fenomen som exempelvis intresset kring svenska lag
eller enskilda utövare som är framgångsrika i internationella
sammanhang handlar om. Oavsett om ingen varit intresserad av tävlingsgrenen
innan så kan en svensk framgång helt plötsligt göra en
idrottsgren jättepopulär. Ett exempel är skidskytte… Vem brydde
sig om denna gren i Sverige innan Magdalena Forsbergs framgångar på
1990-talet? Att bli utnämnd till helgon blir här i det närmaste
som att ha vunnit en VM medalj.

Nationalism
ser jag, som jag skrivit om i tidigare inlägg, som viktigt när man
inte upplever sig ha ett värde i sig utan behöver hänga upp sitt
värde på något yttre, exempelvis som att vara svensk. Men för att
detta, till exempel att vara svensk, ska vara något att eftersträva,
så måste “egenskapen” ha ett värde. Att det finns
personer med samma egenska som på något sätt är framgångsrika
ökar då värdet hos andra med denna egenskap. Värdet i att vara
svensk ligger här i att vara “bättre” än personer
med andra nationaliteter. Kampen i VM och OS blir en symbolisk kamp
om värde.

Vi
svenskar verkar ha ett extremt stort behov av att blåsa upp värdet
i att vi är svenskar. Vi tar alla chanser att göra detta, allt från
att försöka blåsa upp värdet på Zlatan till nästan gudomliga
höjder till att fira att vi fått ett nytt helgon, något som vi
svenskar i normala fall bara tycker är trams. Vad speglar detta hos
oss egentligen?

I Sverige har vi
som mest 12 helgdagar om året som inte infaller på en lördag eller söndag.
Dessa dagar regleras enligt särskilda lagar och arbetsrättsliga regler. Detta
gäller även ett par helgdagsaftnar. De flesta som arbetar vardagar och dagtid
har ledigt dessa dagar, de som måste arbeta får särskild kompensation i pengar
eller ledighet.

Av Sveriges
samtliga helgdagar är det endast två som räknas som helt sekulära, första maj
och Sveriges nationaldag. Övriga
helgdagar är kyrkliga helgdagar som har sitt ursprung i kristendomen, med
undantag av midsommardagen (och midsommarafton) som levt kvar sedan forntiden.
Även julafton har ett ickekristet ursprung men har kommit att bli en kyrklig
helgdag.

År 2000 skiljdes
i praktiken den tidigare statskyrkan i Sverige, den evangelisk-luthersk
folkyrka, från staten. Fortfarande lagstadgas dock denna kyrka som en
rikstäckande folkkyrka, men i princip ska nu denna kyrka behandlas som vilken
trosinriktning eller religion som helst som finns representerad i Sverige.
Följden av detta borde bli ett omvärderande av statusen för Sveriges religiösa
helgdagar. Varför ska vi fortsätta att ge dessa helgdagar en särställning
gentemot övriga trosinriktningars och religioners helgdagar? Jag menar dock
inte att vi behöver avskaffa dessa helgdagar men dessa borde fråntas sin
arbetsrättsliga särställning som de har idag. Detta diskriminerar människor med
andra trosuppfattningar genom att dessa inte får samma möjlighet att utöva sina
religioner då de inte automatiskt är arbetsbefriade under sina högtider.

Hur löser vi då
detta på bästa sätt? Ett rimligt förslag är att alla som arbetar får tio
arbetsbefriade dagar per år att ta ut för firande av religiösa högtider eller
för firande av annat. Även de sekulära helgdagarnas särställning måste
avskaffas. Varför ska exempelvis invandrare i Sverige behöva fira vår
nationaldag? Irländare borde i stället få fira sin Saint Patrick’s Day den 17
mars om de hellre vill det och amerikaner USA:s självständighetsdagen den 4 juli.
Muslimer skulle med detta förslag kunna fira sin Eid al-Fitr i samband med
fastan och Hinduisterna sina olika gudars helgdagar och vi svenskar skulle även
fortsättningsvis, om vi vill det, kunna fira både kristihimmelsfärdsdag och
midsommar. Rättvist för alla!

I ett
vetenskapsprogram på Svt häromdagen diskuterades denna fråga ur ett mer
vetenskapligt perspektiv. Det kan tyckas enkelt att avfärda gud med
vetenskapliga argument, men i själva verket kommer man till slut, inom både
religion och vetenskap, fram till några grundläggande frågor. Vad är universum
och varför ser det ut som det gör.

Det finns ett stort
antal universella fysikaliska naturlagar eller naturkrafter som avgör hur
universum kan se ut. Om någon av dessa skulle se lite annorlunda ut så skulle
inte vi kunna existera. Ett exempel som vi alla känner till är gravitationskraften.
Den har en styrka som är precis lagom stark för att stjärnor och planeter ska
kunna bildas. På elementärpartikelnivå är krafterna precis lagom starka för att
atomer ska bildas och hållas ihop och under vissa omständigheter slås samman
till tyngre atomer. Hade dessa krafter sett lite annorlunda ut hade atomer inte
kunnat bildas och därmed hade universum bara varit en soppa utan möjlighet att
“klimpa ihop sig”. Det verkar från början bara ha funnits någon slags ”ursoppa”
som av någon anledning fått eller givits exakt rätt förutsättningar för att
klumpa ihop sig till det universum vi känner. Att så blivit fallet borde vara
en mikroskopisk chans med tanke på alla alternativa scenarier.

Det är här som vetenskap
och religion har olika förklaringar. De med en religiös förklaringsmodell menar
att det är gud som skapat förutsättningarna för vårt universum, han har
designat detta åt oss. De som inte tror att universum är skapat för oss hittar andra
förklaringar. En som många vetenskapsmän ansluter sig till idag är att det hela
tiden skapas nya universum med olika förutsättningar och att vi lever i det där
förutsättningarna för vår typ av liv är möjligt. Alla andra alternativ finns
eller har funnits eller kommer att finnas.

Båda typerna av
förklaringar väcker dock nya frågor. Om det är gud som ligger bakom, varför har
han skapat alltihop? Och vad fanns före gud fanns, vem skapade gud och vad kommer
att hända när gud dör? De vetenskapliga förklaringarna är inte mycket bättre.
Varför har universum uppstått? Är det en slump eller följer det någon form av
logik. Med det sistnämnda närmar vi oss en religiös förklaring.

En annan
intressant fråga om gud är vad han, om han finns, har för nytta av oss människor.
Om gud är god, har skapat människan och universum och är klok och allsmäktig
och har en plan med allt så undrar jag varför han är så petig med att vi ska
tillbedja honom och att vi inte får tro på några andra gudar. Detta
tillbedjande och fjäskande för gud tyder mer på att gud skapat människan för
att själv bli sedd. Om ingen finns som tillber honom så tappar gud meningen med
sin existens. Han framstår som högst mänsklig. Eller också är all tillbedjan
ett sätt för troende att övertyga sig själva att den ohållbara och ologiska
storyn de vill tro på är sann.

Min inställning är
att gud inte finns, men om han nu skulle finnas så tror jag inte han bryr sig
om ifall jag tror på honom eller ej. Bryr han sig om mig överhuvudtaget så tror
jag han bedömer mig utifrån andra parametrar än om jag tror på honom eller hur
mycket jag tillbett honom.