Kategori: Om trafikpolitik

Såg ett inslag på
TV4 nyheterna om att motorcyklister lever farligt i trafiken. Som om nu detta
vore en nyhet… Dödstalen bland motorcyklister har inte minskat under de sista årtiondena
samtidigt som dödstalen för bilister minskat drastiskt. En förklaring
som framfördes var att motorcyklisterna sitter oskyddade på sina fordon medans
bilisterna sitter inneslutna i ett allt bättre plåtskal och har blivit allt mer
skyddade med hjälp av säkerhetsbälten, krockkuddar och krockgardiner. En annan förklaring var att bilister inte ser
motorcyklisterna och därför inte tar hänsyn till dessa. En förklaring till det
sistnämnda (som dock inte nämndes i inslaget) är att motorcyklister ofta kör
väldigt fort vilket inte är förvånande då många har fordon som är gjorda för
att köra i över 200 km/h. Den största anledning
till att köra motorcykel, som ju egentligen är ett mycket opraktiskt fordon, är
upplevelsen av fart…

Om nu detta
färdsätt klassas som så farligt och man hittills misslyckats med att göra det
mindre farligt, hur kan vi försvara att det får finnas kvar? Problemet skulle ju
enkelt kunna lösas genom att vi förbjuder motorcyklar! Motorcyklar har en
ytterst liten praktisk betydelse för transport av människor i Sverige i dag.
Motorcykel åker man för nöjes skull. När vi nu vet att vi skulle spara ett
relativt stort antal människoliv genom ett sådant förbud och därmed även göra
en samhällsekonomisk vinst, är det då försvarligt att inte fatta ett sådant beslut?

Satt i morse när jag sakta rullade fram i bilkön på Essingeleden på väg
till jobbet, hann tyvärr inte cykla idag, och funderade på hur extremt många
människor som förflyttar sig på våra vägnät varje dag. Vi åker till och från
arbetet, affären, fritidsaktiviteter och så vidare och oavsett hur vi mäter
dessa resor – i antal meter vi förflyttar oss, antal resor eller antal minuter
vi är på väg någonstans, så blir det imponerande stora siffror.

Det som fascinerar mig mest med detta gigantiska trafiksystem är att det fungerar så bra! Visst, det uppstår köer vid rusningstid och vi blir ibland
upprörda över andras beteende i trafiken och ibland sker det olyckor, men i det
stora hela så funkar det extremt bra. Framförallt med tanke på den mix av
fordon och gångtrafikanter som befolkar trafiksystemet och att alla som
befinner sig i systemet inte har någon egentlig utbildning för att vistas där.

Tänk vad få olyckor som sker på exempelvis Essingeleden om man betänker att
10 000-tals fordon färdas där varje dag, ofta med trötta förare, fast i köer
och stressade på väg till arbetet eller för att hämta på dagis. Eller på
landsvägen där bilar i en relativ hastighet av ofta över 200 kilometer i timmen
möts med ett avstånd av bara några meter. Eller för den delen i städerna där
mixen av bilar och motorcyklar kryddas av gångtrafikanter, cyklister, mopedister
och bussar.

I detta gigantiska system har det under de sista åren dött under 300
personer per år i olyckor i Sverige. Detta blir cirka tre döda per 100 000
invånare vilket kan jämföras med Thailand där över 38 personer per 100 000
invånare dör i trafiken varje år. Som dödsorsak i Sverige utgör döda i
trafikolyckor en relativt liten andel, en halv procent av alla som avlider
under ett år. I Sverige har även dessa siffror kontinuerligt sjunkit sedan
1970-talet, trots en ökad folkmängd och fler motorfordon. Detta är tvärtemot
stora delar av den övriga världen.

Det jag tycker är intressant är att detta enorma system fungerar så extremt
bra i Sverige. Att vi har allt bättre fordon, skapat säkrare och bättre trafikmiljöer
och fått bättre förarutbildningar är självklart en viktig anledning till att
systemet fungerar bättre och dödstalen sjunker. Men det handlar även om ett långsiktigt
arbete med att skapa en kultur omkring trafiken som gynnat denna utveckling. Vi
lär ut trafikkunskap i skolan, Anita och Televinken i TV och vi har en
långsiktig nollvision mot dödsfall i trafiken.

Men vad kan vi lära av detta? Kan vi använda denna modell och den strategi
som ligger bakom denna på andra samhällsproblem, exempelvis våld i nära
relationer eller för att minska antalet självmord? Vi har från 1970-talet och
framåt lyckats med att genom ett långsiktigt strategiskt arbete minska antalet
döda i trafiken från 1300 till 300 på 45 år och lyckats omstrukturera ett kaotiskt
system till något som fungerar alldeles utmärkt. Erfarenheterna från detta
borde gå att användas inom andra områden.