Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Jag
har tidigare i detta forum skrivit om nationalekonomi och
arbetsmarknadsfrågor och menar att mekanismen bakom områden
egentligen är ganska enkel att förstå. Arbetsmarknaden i ett land
förändrar man knappast med några enkla beslut i ett system som kan
ses som slutet. Detsamma gäller Sveriges ekonomin, det finns en
bestämd mängd pengar för den totala konsumtionen i riket, vill vi
ha mer så måste vi få in kapital från andra länder genom att
exportera varor eller låna av framtida generationer. Politiska
beslut har en mycket liten påverkan på ekonomin och arbetsmarknaden
i stort. Det politiker sysslar med är att fördela arbete och pengar
på olika sätt mellan medborgarna.

Men
om politikers möjlighet att påverka ekonomin och arbetsmarknaden är
begränsad, vad är det då som påverkar? Först och främst tycker
jag att det är viktigt att förstå att ekonomin och arbetsmarknaden
består av enskilda individers produktion och konsumtion. Nästa steg
är att fundera över varför vi arbetar och konsumerar. Ja, till att
börja med är det väl för att fördriva hunger, törst, kyla och
allmänt se till att man kan överleva. Men när detta är
tillgodosett, vilket det är för de flesta i västvärlden idag, vad
driver oss att fortsätta konsumera och producera? Som en
bakomliggande drivkraft ser jag vår inneboende dåliga självkänsla
som en viktig. Denna dåliga självkänsla försöker vi kompensera
med att söka efter erkännande från våra medmänniskor. Detta
leder oss bland annat till att konsumera en massa prylar som vi
egentligen inte behöver för att därigenom försöka imponera på
omgivningen. Vi försöker bli något i våra medmänniskors ögon,
vi försöker skapa oss en identitet som vi inte upplever att vi har
i oss själva, genom yttre attribut. Vi köper dyra kläder bara för
att de har ett visst märke, accessoarer som vi inte behöver, dyra
bilar som i sig inte förbättrar vårt behov av att transportera
oss, byter till dyra och exklusiva kök i våra bostäder som vi
sedan knappast använder, köper dyra möbler vars syfte främst är
att de är just dyra, visa vår “klass” genom att gå på
dyra restauranger, konsumera dyra vin för att visa att vi har
“smak”. Allt detta, tillsammans med att vi har “viktiga”
jobb och gör karriär är sätt att visa upp oss för omvärlden,
för att bli sedda genom att vi är lite annorlunda, speciella och
unika. Vi bygger upp våra “varumärken”. Ekonomin i
västvärlden (och därmed även arbetsmarknaden) bygger på att vi
har detta behov. Utan att fylla på vår självkänsla utifrån blir
livet tomt för de flesta av oss.

Vad
skulle då hända om vi alla helt plötsligt skulle var nöjda med
oss själva, vilka effekt skulle detta få på samhället? Stora
troligen. Vår konsumtion skulle minska drastiskt och arbete skulle
minska i vikt både för att vi inte längre behöver lika mycket
kapital men även för att vi inte behöver arbetet i vårt byggande
av identitet.

Men
det är långt dit, om vi ens är på väg åt detta håll. Vi matas
hela tiden med intryck av hur vi borde vara. Reklamen spelar här en
viktig roll, men även film och på TV visas hur vi egentligen bör
vara. Där ser vi de “perfekta” människorna som som gör och
säger “rätt” saker och som har “rätt”
utseende. Kändiskulturen som genomsyrar landet visa även vad “att
vara lyckad” är för något. Dessa “perfekta”
karaktärer jämför vi oss med, medvetet eller omedvetet, och känner
oss för det mesta misslyckade.

Men
det kanske finns ytterligare en dimension under denna nivå som är
än mer grundläggande än bristen på självkänsla? Jag ska
återkomma om detta längre fram.

Jag
undrar hur facket inom försvaret skulle resonera om Sverige hamnar i
en konfliktsituation. Eftersom vi idag har en yrkesarmé, det vill
säga att vi bara har soldater som har vanliga anställningsavtal, är
en stor del av dessa soldater medlemmar av facket (utgår jag ifrån,
har inte kollat detta dock). Min fråga blir då hur facket skulle
reagera om dess medlemmar riskerar att skickas ut på arbete där det
finns en uppenbar risk att de blir skadade eller dödade. Kommer
facket att protestera eller ta ut sina medlemmar i strejk? Inom andra
områden skulle detta vara en självklarhet, det vill säga att
facket skulle värna om medlemmarnas liv och hälsa. Inom försvaret
blir det lite mer komplicerat. Att vara anställd här innebär att
man riskerar att bli dödad i sitt arbete. Egentligen inte så svårt
att förstå varför försvaret har problem att rekrytera personal.

Jag är ingen ekonom men det behöver
man knappast vara för att få funderingar kring regeringens
beskrivning av Sveriges ekonomiska situation. I budgetpropositionen
som lades fram för ett par veckor sedan beskrev regeringen Sveriges
ekonomi som mycket god med utgångspunkt i att tillväxten är god.
Den lilla brasklapp man dock lade till var att staten behöver låna
pengar. Detta spelar dock, menar man, en mindre roll eftersom den
utgiftsökning som lånen ska täcka bara är tillfällig.

Att den ekonomiska tillväxten ur ett
BNP-perspektiv (storleken på ekonomin) är god beror på två saker.
Dels den stora befolkningsökningen som beror på den stora
flyktinginvandringen och dels på att vi i Sverige har en ambition
att all medborgare och andra som har skäl att vara i landet ska ha
en dräglig levnadsnivå.

Genom att vi blir fler i landet som
konsumerar mat, prylar och andra förnögenheter och nyttjar
offentliga tjänster i form av bland annat service och sjukvård ökar
antalet arbetstillfällen och statens skatteintäkter. Detta är
positivt och enkelt att förstå men det som ställer till problem i
ekvationen är att detta i sig inte skapar några nya pengar.

För att ekonomin ska kunna växa, att
de som exempelvis får nya arbeten i samband med
flyktintillströmningen ska kunna få betalt för sitt arbete (och
därigenom kunna öka sin konsumtion och betala skatt) måste nya
pengar in i systemet. Dessa pengar kan bara uppkomma på två sätt.
Antingen ökas exporten vilket innebär att vi får pengar från
andra länder för varor som vi tillverkar här i landet eller också
lånar vi pengar som nästa generation får betala tillbaka (med
ränta). Det sätt vi idag löser ekvationen på är att låna,
exporten har vi svårt att öka eftersom vi har ett relativt högt
kostnadsläge i Sverige i jämförelse med andra delar av världen.

Att Sveriges ekonomi ser bra ut är med
andra ord bara en följd av lånade pengar. Sveriges ekonomi borde
beskrivas som besvärlig på grund av våra ökade kostnader men att
den inte kan vara på annat sätt idag eftersom vi har som princip
att försöka hålla uppe välståndet för våra medborgare och
andra som finns i landet och det är då inte orimligt att vi delar
denna kostnad med nästa generation. Förhoppningsvis kommer vi i
framtiden kunna få in fler i arbete varav en del i arbete som leder
till en ökad export. Men varför förklarar inte politikerna detta?
Är det bara så enkelt att man slirar lite på sanningen för att
öka möjligheten att bli omvalda vid nästa val?

Detta inlägg ska läsas tillsammans
med övriga inlägg i denna kategori.

En ständigt återkommande
diskussionsfråga inom arbetslöshetsområdet är ungdomsarbetslösheten. Den ligger
konstant högre än den totala arbetslösheten i landet. Detta anses som oroande.
Men om detta stämmer, det finns många osäkerheter i denna statistik, är detta
så allvarligt? Egentligen inte tycker jag. Siffrorna tyder på att ungdomen har
vissa svårigheter att initialt komma in på arbetsmarknaden, men de flesta kommer
in tillslut. Om de inte gjorde det så skulle arbetslösheten ständigt öka, men
det gör den inte. Min slutsats är att problemet i sig inte är så stort. Det många
nog egentligen är oroliga för är att ungdomen ska välja ett annat sätt att leva
på som inte stämmer överens med vårt konsumtionssamhälles ideal om vi inte
direkt kan fasa in dem i arbetslivet. Detta skulle på sikt kunna förändra
samhället in i något okänt och nytt vilket i sig kan uppfattas som farligt.

Men om vi följer den svenske journalisten och aforistikern Carl Hammaréns kloka insikt “Det enda sättet att lösa ungdomsproblemet är att åldras”, så löser sig de ungdomsrelaterade problemen med tiden. Problemen kanske inte försvinner – men de är inte längre ungdomsproblem eftersom individerna inte längre är ungdomar.

I de stundande valrörelserna så kommer garanterat sysselsättnings- och
arbetslöshetspolitik bli en av de stora frågorna. Alla partier har sina idéer
om hur vi ska minska arbetslösheten och öka sysselsättningen i
landet. Jag är ingen ekonom men jag blir ofta förundrad över den övertro på hur
enkla politiska förändringar ska kunna påverka det komplexa system som
arbetsmarknaden är en del av. Ibland undrar jag om politikerna är medvetna om
hur lite deras förslag egentligen kan påverka arbetslöshetssiffrorna. Förstår
de detta och hoppas att väljarna inte ska förstå eller tror de verkligen på
sina förslag?

Tänker de på att när vi ska satsa på små och medelstora företag för att
skapa jobb så konkurerar dessa med redan etablerade företag. Antingen direkt
genom att man konkurerar om specifika segment inom en marknad, eller indirekt
genom att man konkurerar om samma pengar i ett slutet system. Vi medborgare har
ju bara en viss begränsad summa att handla för. Vi kan kanske öka exporten eller konkurera med import men
ofta blir våra varor och tjänster för dyra för att konkurera i eller med utlandet och för
att minska på kostnader så förlägger vi även ofta produktionen utomlands i
länder med lägre kostnader.

Tänker politikerna på att om vi ökar eller minskar skatter och
arbetsgivaravgifter så får detta många olika konsekvenser. Sänker vi skatterna
och arbetsgivaravgifter så får färre personer arbete inom den offentliga
sektorn, eller också så får de som arbetar inom den offentliga sektorn lägre
löner. Bådadera leder till en minskad konsumtion för denna grupp. Eller också
så får vi betala mer direkt genom avgifter för offentliga tjänster vilket
innebär att vi får mindre med pengar för konsumtion av andra varor och tjänster,
eller också utnyttjar vi de offentliga tjänsterna i mindre utsträckning när de
upplevs som dyrare vilket kan leda till att färre får arbete inom den
offentliga sektorn (vilket leder till en minskad konsumtion).

En annan fråga är om det finns en optimal sysselsättningsnivå i
samhället där det produceras en optimal mängd varor och tjänster till
medborgarna? Om vi har nått denna nivå är det då meningsfullt att till varje pris
skapa sysselsättning för de medborgare som inte har arbete? Vi bör ju skapa
meningsfulla arbeten, inte arbete för arbetets egen skull. Här kanske vi måste
tänka om.

Hur man än resonerar så finns det alltid en baksida med alla förslag och
jag undrar om det verkligen finns några förslag som påverkar sysselsättningen i
någon betydande omfattning. Vad de olika förslagen däremot gör är att omfördela
resurserna i detta slutna system på olika sätt. Detta kanske är det egentliga målet med arbetsmarknadspolitiken.