Kategori: Om Kevin Coyne

  • Talking to no-one

    Kevin Coyne, artisten jag skrev om för några dagar sedan, skrev en mängd bra
    låtar, både ur ett musikaliskt och ur ett textperspektiv. Många av hans texter är små
    pärlor, ofta rätt svarta och tunga men även ibland satiriska och komiska. En
    text som jag gillar lite extra är ”Talking to no-one” från skivan ”Marjory
    Razorblade”. För mig handlar denna text om längtan efter att vara ensam och
    slippa alla krav från andra (kanske en längtan tillbaka till moderlivet?) men hur tråkigt och meningslöst ett sådant liv
    blir. Här är texten:

    ”Talking to no-one is strange,
    talking to someone is stranger.
    You might be in danger yeah,
    if you say too much in this world.

    Being on your own is hard,
    being with someone is harder.
    All the confusion inside you,
    and there’s no-one to guide you.

    I once found a friend,
    someone I could care for.
    Now that friend has gone,
    I might find a friend in the end.

    You know I want to,
    go back,
    somewhere,
    where the,
    warmth is,
    anywhere.
    Oh I don’t care.”

  • Kevin Coyne

    Nu är det tio år sedan
    universalgeniet Kevin Coynes röst tystnade. Han dog den 2 december
    2004. För er som inte känner till honom var han framförallt en
    musiker och kompositör med en fantastisk sångröst och en originell
    gitarrteknik, men även en bra författare, målare och filmskapare.
    I allt han gjorde gick han sin egen väg och tog alltid ställning för de svaga och udda i samhället. Därför slog han aldrig
    igenom kommersiellt.

    Jag såg honom live vid ett tillfälle,
    1979 i Uppsala. En fantastisk konsert. Han uppträdde med ett
    fantastiskt tight kompband med en suverän gitarrist som jag tyvärr
    inte kommer ihåg namnet på. Han uppträdde annars ofta själv med
    en bandspelare eller med en kompgitarrist. Jag kände till honom rätt
    väl innan denna konsert, hade några skivor, men blev överraskad
    över den energi och den kraft han hade live. Jag och den övriga
    publiken, fullsatt såklart (han hade en stor publik i Uppsala på 70-talet) var i
    extas. Denna konsert är en av mina absoluta höjdpunkter när det gäller
    konsertupplevelser.

    Men trots att han inte finns i livet
    längre så finns han fortfarande att lyssna och se på. Det finns en
    del liveklipp med honom på youtube och många av hans skivor på
    spotify. Hans 70-talsplattor från ”Marjory Razorblade” (1973)
    till ”Millionaires and Teddy Bears” (1979) är kanske de bästa
    och mest lyssnarvänliga, även om mycket av hans senare produktioner
    också är mycket bra, men kanske lite svårare att ta till sig. En
    av mina favoritlåtar där han sjunger fantastiskt bra är ”Sunday
    Morning Sunrise” från skivan ”Matching Head and Feet” (1975).
    Ge honom en chans.