Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

I västvärlden har
läsandet av deckare ökat dramatiskt under de senaste 20 åren. Deckare har visserligen
varit en populär typ av litteratur mycket längre än så men något har hänt under
de senaste decennierna. Det kan ju verka rätt trivialt vad folk läser på sin
fritid men detta kan även ses som en spegel att belysa 2000-talets
välfärdsbubbla genom.

Deckare som opium
för folket? Ja, vad får man ut av att läsa en deckare? Jo precis som opium
skänker den tillfällig verklighetsflykt och är beroendeframkallande – när man
läst ut en bok så infinner sig en tomhetskänsla som leder till ett sug att konsumera
en till. Faktiskt rätt slående likheter med ett drogberoende. Båda handlar
om och/eller leder till verklighetsflykt. Man tar sin tillflykt till en inre
drömvärld där man är någon annan, där man är respektera, omtyckt, smart och
vacker på ett sätt som man inte upplever sig vara i det verkliga livet. Där
lever man ett annat mer spännande och innehållsrikt liv än man gör utanför
sin fantasivärld.

Identifikationsobjekten,
huvudkarraktärerna, är, med få undantag, smarta men komplicerade,
självständiga, kompetenta och har någon form av spännande kärleksliv. Detta
gäller även de som vid en första anblick bara verkar vara skitstövlar. I denna
värld hittar vi personer att leva genom och ju mer vi befinner oss i denna
pseudovärld, desto mindre tid har vi för att tänka och reflektera kring våra ”riktiga”
liv.

Det ökande
deckarläsandet skulle kunna tolkas som att vi i all vår trygga välfärd har det
rätt tråkigt och inte upplever oss ha kontroll över våra liv, men att bryta upp och
prova något annat vågar vi inte. Att läsa deckare fungerar här som en ångestdämpande
och pacificerande drog. Ju mer vi läser och lever i en inre fantasivärld, desto
mindre utrymme finns att fundera över det verkliga livet och de verkliga bekymren
vi har, och som vi borde ta itu med.

Ur ett samhällsperspektiv
är det ju förövrigt en rätt bra drog. Den pacificerar oss och håller oss kvar i
produktionsledet och får oss att fortsätta vara goda konsumenter. Drogen bryter
ju inte heller ner oss kroppsligt och är ju även betydligt mindre farlig än andra
liknande droger såsom spel och dobbel.

För två hundra år
sedan var det inget konstigt att vara full på jobbet. Det till och med
sanktionerades av arbetsgivaren genom att arbetarna ibland fick ut en del av
sin lön i brännvin, ibland som supar på arbetstid. Brännvin betraktades på den
tiden inte som en rusdryck utan tillhörde den dagliga kosten för de flesta
svenskar. 200 år senare förfasas vi över
detta. Den som idag dricker eller är berusad på arbetet blir omedelbart
inkallad till chefen och blir i bästa fall skickad på behandlingshem. Alkohol
på arbetet är lika illa som att köra bil med alkohol i blodet.

Men även dagen
svenska arbetare får ofta ut en del av sin lön i form av en drog, kaffe. Nu tycker säkert
vän av ordning att det inte går att jämföra alkohol med kaffe, självklart med all
rätt. Men även kaffe är en drog, nog så stark att ge en uppiggande effekt och
abstinens när man inte får sin dagliga dos.

Jag undrar vad man kommer att säga om detta kaffedrickande
om 100 år. Kanske kommer man att förfasas över detta på samma sätt
som vi i dag förfasas över alkoholanvändningen för 200 år sedan. Kanske kommer man att säga:
“… och på den tiden köpte arbetsgivarna till och med in dyr utrustning för tillagning av drogen och uppmuntrade dessutom arbetarna till missbruk på arbetstid genom att sanktionera särskilda “kafferaster”… man använde kaffe för att hålla sig vakna när man körde bil… det fanns till och
med en särskild missbrukarkultur bland småbarnsmammor, så kallade ”lattemammor”… i städerna var det fullt med små kaféer
som även minderåriga fick besöka och kaffet såldes i vanliga mataffärer utan
åldersgräns… och för att locka in fler i missbruket så skapade producenterna olika sorters kaffe och särskilt smaksatt kaffet, framförallt för att locka in
ungdomar i missbruk… en majoritet av samhällsmedborgarna levde varje dag i ett
kafferus och blir desperata om de inte fick sin morgondos.”

Skillnaden mellan
kaffe och alkohol är stor, framförallt vad gäller skadlighet, men det finns även
klara likheter. Båda är beroendeframkallande droger. Brännvin betraktades på
1800-talet mer som mat än rusmedel, detsamma gäller kaffet idag. Kaffet
kanske är för integrerat i dagens samhället för att vi ska kunna se att denna
drog är jämförbar med illegala droger som finns i samhället. Att tugga KAT
beskrivs exempelvis ha en liknande effekt som kaffe men är förbjudet.

Men som sagts, om
100 år kanske vi omvärderat kaffet på samma sätt som vi omvärderat sprit, eller
så har vi omvärderat andra drogers farlighet. De som lever då får se.