Mina reflektioner om samhälle, kultur och livsfrågor

Läste i media
under söndagen att man ska se över användandet av farliga psykoterapiformer inom psykiatrin.
Tydligen används fortfarande terapiformer som kan ge skadliga biverkningar trots
debatten i kölvattnet efter Qvick-skandalen. Sture Bergwall, eller Tomas Qvick som han
tidigare hette, genomgick under många år psykoterapi på Säters mentalsjukhus som
ledde till både självmordsförsök och erkännande av ett större antal mord, varav
några han först blev dömd för, sedan frikänd från. Denna terapi handlade om att hitta bortträngda
minnen. Terapiformen har även legat till grund för flera fällande domar i
sexualmål som i efterhand har fått rivas upp.

Själv stötte jag
för några år sedan på en person som gick i denna typ av terapi. Detta var långt
före Jan Josefssons bok om terapin som Bergwall genomgick (Mannen som slutade
ljuga). Denna person, som är en bekant till en bekant, berättade för mig under en
fest om hur han blivit utsatt för de mest hemska och otroliga övergrepp i sin
barndom som han tidigare förträngt men nu genom terapi fått tillbaka minnena
av. Jag kommer ihåg att jag blev smått chockad men tyckte samtidigt att det han
berättade kanske lät lite väl otroligt. Men hans nya minnen var ju svåra att
ifrågasätta. Hur hemska och otroliga de än var så kunde de ju ha hänt och minnena var ju återskapade tillsammans med en legitimerad psykoterapeut. Jag har träffat honom några gånger efter detta
tillfälle men övergreppen har aldrig kommit på tal igen, men jag vet att han
fortfarande går i terapi. Hos samma terapeut. Med utgångspunkt i det man idag
vet om återskapande av förträngda minnen så drar jag idag slutsatsen att min spontana “magkänsla” stämde. Men terapin har fått som konsekvens att han efter grova
anklagelser mot sin familj brutit kontakten med dem. Terapin har definitivt skadat
både honom och hans familj.

Jag tycker det är
bra att man åter tittar på denna fråga. Terapeuter som använder metoder som inte är testade och godkända ska fråntas sin legitimation. Dessa oseriösa terapiformer kan både vara skadliga för patientens hälsa och bli mycket kostsamma då behandlingstiden för dessa “metoder” tenderar att bli mycket långa

Jag har ägnat en del av julhelgen till att läsa en av mina
julklappsböcker, Dan Josefssons “Mannen som slutade ljuga”. Mycket
intressant och spännande läsning. Jag har tidigare läst Hannes Råstams bok om
fallet Bergwall/Quick och förstår efter att ha läst Josefssons bok varför det
gick så snett. Boken rätade ut det stora frågetecken som Råstams bok lämnade
efter sig; hur kunde så många personer, både åklagare, advokater, poliser och psykologer, kollektivt gå på en lögn som var så uppenbar. Jag ska
här inte närmare gå in på bokens innehåll utan jag ska här fortsätta att
diskutera den tungt vägande förklaringen till att det gick så snett,
sektbildning och varför vårt kritiska tänkande ibland fallerar. Förklaringen är
nämligen att personerna runt utredningen hade en så stark tro på bortträngda minnen
att deras kritiska tänkande sattes ur spel. Till detta, och som var en
förutsättning för detta, fanns en karismatisk ledare som predikade om
bortträngda minnen och som samtliga i utredningsgruppen dyrkade. Det är lätt
att förfasa sig över detta och moralisera över dem som gick vilse men man bör
även se in i sig själv; har jag själv trott på något så starka att mitt
kritiska tänkande påverkats?

Jag har alltid ansett mig vara en kritisk och objektiv betraktare av världen.
Jag trodde till exempel inte på Christer Pettersson som Palmes mördare, och
argumenterade ofta om detta, efter att förundersökningen blev offentlig. Jag
trodde inte heller på ubåtarna på 80-talet. Men vad gäller Bergwall/Quick som
seriemördare gick jag i fällan. Jag trodde på det som åklagare, poliser och
advokater sa, att han hade trängt bort minnet av morden och att förklaringen
till detta var en hemsk uppväxt. Så här i efterhand inser jag att även jag var
troende trots att det fanns kritiska röster i media. Jag har ställt mig själv frågan
varför och har kommit fram till två förklaringar. För det första så var det så
många personer inblandade. Förutom en åklagare så var även Claes Borgström
inblandad som försvarsadvokat. Denne var en person som jag hade stort
företroende för. Sedan var även en forskare från psykologiska institutionen vid
Stockholms universitet inblandad som expert. Samma institution som jag själv
studerat vid och hade positiva erfarenheter från på 1980-talet. Jag hyste även
en mycket stark tro på rättsväsendet i Sverige och i och med att flera olika
domstolar var inblandade så utgick jag ifrån att dessa granskat fallen på ett
ingående och kritiskt sätt. Den andra förklaringen till att jag trodde på det
som anfördes mot Bergwall/Quick var att det stämde överens med det jag redan
trodde på, att sådant som hänt i barndomen påverkar oss resten av livet och att
extrema händelser tidigt livet kan leda till extrema psykiska problem och
beteenden senare i livet. Att barndomen är grunden för våra liv tror jag
fortfarande på, men man måste vara extremt försiktig med att tolka tidiga
minnen. De flesta har normalt sina första minnen från ca 5-6 års ålder och det
är svårt att skilja dessa från sådant som man har fått berättat för sig. Tidigare
minnen är forskningen mycket tveksam till. Att barndomens betydelse för oss
längre fram i livet har blivit en så integrerad del i mitt sätt att tolka beteende
beror till största delen på mina studier vid psykologiska institutionen vid
Stockholms universitet, som åtminstone på 80-talet hade en uttalad
psykodynamisk och psykoanalytisk profil. Från detta var det inte så långt till att även tro på att vi kan tränga bort traumatiska händelse, även som vuxna.

Men vad blir då
min slutats av detta. Jo min slutsats är att det är svårt, kanske omöjligt, att
själv bedöma sin egen objektivitet. Jag tror och tycker självklart att jag idag
betraktar min omvärld och mina medmänniskor på ett objektivt och kritiskt sätt.
Men jag kan själv aldrig bedöma huruvida den grund jag står på när jag tolkar,
bedömer och dömer är korrekt. Det kan mycket väl vara så att jag bygger detta
på något som jag tror på så starkt att jag inte tar in sådant som talar emot
detta. Detta kanske jag får reda på i framtiden eller också kanske jag aldrig
kommer att se detta. Kanske kommer jag att argumentera för något och efterhand
investera prestige i detta som gör det svårt att backa även om jag kommer till
insikt om att jag hade fel. Kanske kommer jag, eller har redan, hamnat där utan
att se detta eftersom det inte fått några allvarliga konsekvenser för någon
annan.

Jag kan inte
annat än tycka synd om de inblandade i Bergwall/Quickfallet för jag kan förstå
hur de hamnade där men detta gör dem inte mindre skyldiga. Det de skulle kunna
göra för att rätta till det de ställt till med litegrann är att erkänna sitt
misstag och be Sture Bergwall om ursäkt.

Vid få tillfällen har jag drabbats av så ambivalenta känslor som när jag
ser Göran Lambertz sprattla på kroken i Thomas Quick/Sture Bergwall-fallet.
Alla, inklusive han själv, vet att han kommer att bli uppdragen i båten, hur
mycket han än kämpar emot. Misstaget han gjorde var att han inte spottade ut
kroken innan han svalt den helt och hållet men framförallt att han
överhuvudtaget fångade betet. Han kan fortfarande spotta ut kroken men han är
nu så allvarligt skadad att han bedömer det som bättre att fortsätta streta
emot och försöka rycka av linan och riskera att dö än att leva allvarligt
skadad och handikappad resten av livet.

Min ambivalens ligger i att jag tycker det är modigt att våga gå emot
strömmen med livet som insats. Bara för att ett antal åklagare och rätt många domare
(förövrigt kollegor till Lambertz) anser att man har fel kan man ju faktiskt ha
rätt. Historien är full av personer som fått upprättelse i efterhand.
Det problematiska i Quick/Bergwall-fallet är att de som hävdar att Quick/Bergwall
är oskyldig har argument som inte bara är uppenbara utan även öppna och möjliga
att granska för var och en. Men det mest problematiska för Lambertz och de
andra som framhärdar att Quick/Bergwall är skyldig till de mord han tidigare erkänt
men sedan tagit tillbaka är att de inte kan presentera några bevis eller
argument för att han skulle vara skyldig. De hävdar hela tiden att det finns stark
bevisning som visar på Quick/Bergwalls skuld men de är dåliga på att presentera
dessa. Och när de visar några av sina bevis är dessa redan avfärdade som bevis
av åklagare och domare.

Lambertz gjorde misstaget att inte göra sitt jobb som Justitiekansler ordentligt, det
vill säga att ta det granskningsarbete han fick i uppdrag att genomföra omkring
Quick/Bergwall-rättegångarna på allvar. Detta får han nu sota för och i stället
för att göra en pudel och erkänna att han gjort fel så försöker han med diverse
juridiska termer och argumentation som knappast tål dagsljus hävda att han har
rätt. Det är rätt jobbigt att se på när Lambertz försöker blockera debatterna
han deltar i genom att aldrig sluta prata och därigenom hindra andra
att komma tilltals.

En annan sak är att vi nog alla, om vi rannsakar oss själva, någon gång
gjort en “Lambertz”, det vill säga hållit fast vid något med
eftertryck trots att vi vet att vi egentligen har fel. Själv känner jag i alla
fall igen mig i detta. Men mina “Lambertzar” har inte fått så stora
konsekvenser för mig som de fått för Göran Lambertz. Det händer något med oss när
vi försvarar vår heder. Då kan helt plötsligt varje slag, varje ordväxling ses
som avgörande trots att vi vet att vi har fel och kommer att förlora kriget i
slutändan.

Till slut så undrar jag när Claes Borgströms gärning som Sture Bergwalls/Tomas Quicks
försvarare ska börja granskas mer ingående. Han har nämnts förvånansvärt lite
under den senaste tidens debatt.