Allt bara är, inget kan vara annorlunda. Framtiden finns redan där, det är bara att åka med på turnén. Allt efter livet är precis som det var före, ett stort ingenting, omöjligt att föreställa sig. Men ändå finns den där ångesten över det oskyddade och osäkra i tillvaron, att det inte finns något skyddsnät att falla i om man tappar balansen. Eller är det detta som egentligen är det demokratiska skyddsnätet?

Ibland tycker jag mig förstå den verkliga innebörden i att min värld är unik och att ingen annan kan förstå den och att jag inte kan förstå någon annans värld. Denna förståelse är flyktig och övergår snabbt till att bli en intellektuell tanke att dissekera.

Så mycket att göra, men så lite tid. Jag kommer aldrig att hinna bli klar. Varje sekund är en förbrukad sekund som jag aldrig kan få tillbaka. Men hur gör jag för att utnyttja varje ögonblick, för att suga ut så mycket som möjligt av den? Detta är en av de frågor som vi alla ställer oss då och då när vi inte flyr in i någon meningslös aktivitet för att slippa ifrån sådana tankar, till exempel genom att låta oss fångas av en Netflix-serie.  Men i det stora hela spelar detta ingen roll. Tavlan kommer alltid att suddas ren oavsett vad som finns på den när dagen är slut. Inget sparas. Nya bilder kommer att fylla tavlan, lika viktig som mina var för mig men nu av en ny konstnär.