Detta är tankar jag tar med mig in i det nya året, även om min slutsats är att vi egentligen inte kan förändras

Drömmar

“Time spent wishing is time wasted.”

Visdomsord hittat på oväntat ställe. Citatet är hämtat från den amerikanska TV-serien Scrubs, en komediserie som handlade om livet på ett amerikanskt sjukhus. Den som uttalar visdomsorden är den sadistiske vaktmästaren (The Janitor) och är svar på den kvinnliga läkaraspiranten Elliots fråga till honom om han, the Janitor, aldrig önskat att han vore annorlunda. Elliot, som är osäker och har dåligt självförtroende, känner sig misslyckad och söker tröst hos vaktmästaren. The Janitor svarar henne att han inte vill vara annorlunda, han är en vinnare, och att om Elliot vill vara annorlunda är det bara för henna att bli annorlunda. Detta blir en vändpunkt i Elliots liv och dagen efter kommer hon tillbaka till sjukhuset som en “ny” och självsäker person.

The Janitor pekar på att det är vi själv som bestämmer om vi ska känna oss som vinnare
och att det bara är vi själv som har makt att förändra våra liv om det är
detta vi vill. Att drömma om, eller önska, en förändring är bortkastad tid. Att drömma leder inte till en faktisk förändring. Att önska och drömma om hur livet borde vara är i stället det mest effektiva sättet att undvika förändring, men något som vi alla håller på med i större eller mindre omfattning. Detta drömmande och önskande slukar både tid och energi som vi i stället borde lägga på att antingen skapa en verklig förändrar i våra liv eller accepterar det vi har och göra det bästa av den situation vi lever i. Man är en förlorare om man är missnöjd med sin situation och inte gör något åt den utan drömmer och fantiserar om hur det borde vara.

The Janitor är en vinnare, det avgör han själv. Elliot försökte däremot bli en vinnare genom att få andras erkännande och ju mer hon försökte desto mer misslyckad kände hon sig, något
som nog flera av oss kan relatera till. Det svåra tricket är att själv avgöra vad det är att vara en vinnare och mäta sig i förhållande till detta, att man inte överlåta dessa bedömningar på andra.

Detta låter enkelt, och självklart. Bara att sätta i gång. Vill jag flyga, och det vill jag ju, så är det bara att flyga. Vi har nog alla någon gång försökt, och ur ett intellektuellt perspektiv borde det ju gå, men inte lyckats, trots att vi vet att vi borde ha förmågan. Det är ju bara att flaxa med armarna på rätt sätt.

Men något gör att vi inte lyckas förändra oss och om detta vore så enkelt så vore vi ju alla lyckade och lyckliga. Vill jag kunna prata inför folk är det bara att ställa sig och prata, jag har ju samma fysikaliska förutsättningar som alla de som är bra på detta. Om det var enkelt att förändra sig så skulle vi inte behöva alla de yttre attribut som vi använder som ersättning för att känna oss lyckade och därmed ha ett värde. Attribut som ska visa att vi är framgångsrika inför andra så att dessa kan bekräfta vårt värde. Vi visa upp en bild av detta genom våra dyra bilar, klockor och kläder, vårt jobb och karriär och så vidare. Nya ”lycko” accessoarer dyker upp hela tiden som vi kan använda till att köpa det vi ser som mest värdefullt, andra människors bekräftelse. Vi är alla tomma skal som är beroende av andra för att dessa inte ska skrumpna ihop. Vi behöver andra som blåser in luft och syre för att fylla ut skalen. Eftersom våra inre egenskaper oftast inte är synliga utåt blir den synliga ytan viktig och vår inre värld mindre viktig om den inte kan användas till att få bekräftelse från andra genom. Hela vår kapitalistiska värld bygger på att skapa accessoarer som kan användas för detta ändamål. Eftersom yttre bekräftelse aldrig kan skapa en inre tillfredsställelse måste den hela tiden fyllas på och detta kräver hela tiden nya accessoarer för dessa fungerar bara en gång. Men hela tiden handlar det om vid vi själva tror ger erkännande. Vi kan aldrig veta vad andra egentligen tycker, vi levar alla i våra egna bubblor och försöker hitta yttre bekräftelser som vi tror andra  beundrar. Vi är alla fast i våra egna bubblor och bryr oss egentligen inte om varandra. Att bryta sig ut från sin egen bubbla är svårt och det som förhindrar oss från verklig förändring eftersom det i princip är omöjligt att föreställa sig vad som finns utanför. Därute råder andra förhållanden och andra naturlagar som inte går att föreställa sig med hjälp av den förståelse som råder i den egna bubblan. Det finns dock två förhållanden som är generella i princip alla bubblor, strävan att vilja leva och därmed strävan att förtränga den ångest som vetskapen om sin egen dödlighet framkallar samt att vi alla tänker oavbrutet under vår vakna tid. Ju mindre vi behöver tänka på vår omedelbara överlevnad, desto mer tid att tänka på den egna dödligheten vilket det förstnämnda hjälper oss att förtränga.

Det ”lyxproblem” som uppstår när vi är relativt trygga och mätta och inte behöver fokusera på den omedelbara överlevnaden är paradoxalt nog en ökande ångest för vår egen dödlighet som vi och samhället måste ”uppfinna” räddning ifrån, dödsångesten måste ”trollas” bort, annars kan vi inte fungera som människor. Samhället och dess kultur är trollkarlen och han har många trolleritrix i sin låda. Ett av de viktigaste är att skapa en upplevelse av oss som viktiga och speciella, vi är inte som de andra ”dödliga”. Ett annat trick är att skapa en miljö där vi kan ”ockupera” tankeutrymmet med annat och mer kortsiktiga strävanden och mål. Den kultur och samhällsskikt vi skapar och upprätthåller (vilket kan innefatta alla våra olika sätt att putsa våra fjädrar på) är det system som tillhandahåller bäste trolleritrick för flesta medborgare. Samhällen där de flesta är fattiga och måste sträva efter att överleva dagen utvecklar ett system och kultur som skiljer sig från ett samhälle där de flesta inte behöver oroa sig för sin överlevnad. Jag upplever att historien, samhället, vår kultur och mitt och andras beteende blir mer förståeligt och begripligt när jag lägger till en grundläggande och universell rädsla för döden som den grundläggande parametern.