Min svenska favoritfilm alla kategorier är Ulf Malmros komedi
”Smala Sussie” från 2003. Filmen finns numera på Netflix vilket gjort att jag
kunnat titta på den många gånger. Ibland bara på några av alla mina favoritscener.
Förutom en bra berättad historia utspelad i en värmländsk småort, ett snyggt
hantverk i form av bra foto, klippning och casting och mycket bra musik, så är
det de väl utmejslade karaktärerna, i princip samtliga och den dialog dessa
försetts med som är filmens största behållning. Karaktären ”Pölsa”, suveränt spelad
av Björn Skarin, och hans dialog är huvudnumret. Pölsa är ortens lokale knarkande
streetsmarte och filmälskande smågangster som bland annat försörjer sig på att
anordna filmkvällar i sitt ruckliga hus för andra lokala knarkare och förse
dessa med tabletter och hemmagjord mäsk. För Pölsa är rökheroin medicin för
alla ledsna och han själv ser sig som den som har varit ”ledsnast i hela
kommunen” på grund av att han är 27 år och flintis och ser ut som en gammal
gymnastiklärare. Pölsa lever efter devisen ”spela dum så är det ingen som bryr
sig om dig” och har som högsta mål här i livet att skaffa sig ett bidrag. Han
beskrivs av huvudkaraktären Erik, en gammal barndomskompis, som ”en sån där
bajskorv som inte går att spola ner”. Jag tycker att utvecklingen av karaktären
Pölsa hör till ett av de snyggaste personporträtten någonsin i en svensk film.
Han är rolig och har ett antal odödliga ”onliners” som inte låter sig återges i
text utan måste höras sägas av Pöls på värmländska i filmen. Men skratten
fastnar i halsen då man förstår en nattsvart tragik i bakgrunden.

Även den korrupte småortspolisen Davidson, tvångskommenderad
från Stockholm, är värd att nämna. Rollen spelas av Kjell Bergkvist. En av hans
allra bästa rolltolkningar någonsin, enligt undertecknad i alla fall.

Vill ni ha en kul och intressant kväll, titta på Smala Sussie.
Har ni sett den, se den igen, ni kommer att upptäcka nya saker.