I
”Enhörningens hemlighet” finns ett helt fantastiskt avsnitt där
kapten Haddock livfullt återberättar sin förfaders, riddaren
Francois af Hadoques, kamp med sjörövaren Rackham den röde år
1698 för Tintin. På tolv sidor tas vi med i Haddocks inlevelsefulla
berättande där Hergé på ett mycket snyggt sätt mixar ihop
Haddocks ”nutida” berättandet kryddat med hans inre bilder om
förfaderns bravader. Haddock har precis hittat sin förfaders
memoarer och suttit uppe under natten och läst och druckit sprit.
Här finns några av Hergés allra vackraste bilder. En intressant
sak som jag kom att tänka på när jag nu åter läste berättelsen
var att det inte förekommer något blod i de dramatiska
stridsscenerna. I den stora stridsbilden på sidan 19 har flera
personer uppenbart blivit döda och några ser döende ut, men ingen
av dem har några synliga skador. Detta kan tyckas lite märkligt då
man strider med yxor, svärd och skjutvapen. Till exempel ligger det
en kluven hatt på durken. Personen som haft den på sig borde ha
tappats på blod och hjärnsubstans som rimligtvis borde finnas
utsmetat på däcket. Även när antikvitetshandlaren Bartold,
bröderna Vogels samarbetspartner, blir skjuten utanför Tintis
bostad (av den ene av bröderna Vogel, Maxim, enligt den andre
brodern ”G”) finns inga synliga skador på honom. Inget blod,
inget kulhål. Denne överlever dock. Ett sympatiskt drag hos Hergé
tycker jag; att han inte frossa i blod trots att döden finns
närvarande.