Det stundande extravalet kommer att kosta oss skattebetalare stora
summor men det finns åtminstone tre branscher som nu vädrar morgonluft (finns säkert fler).
Opinionsinstituten är en av dessa. Företagen som sysslar med dessa
undersökningar är många och får alltid kraftiga uppsving i samband med val och
nu får de, kanske lite överraskande, ett extraval att arbeta med. Nyhetsmedia
är den andra branschen. Tidningar och nyhetsprogrammen på TV får i och med
extravalet en i det närmaste obegränsad källa att ösa enkla och billiga artiklar
och inslag ur. En typ av inslag är just opinionsundersökningar som de beställer
från opinionsinstituten. Dessa inslag “analyseras” sedan av de så
kallade politiska “experterna” som utgör den tredje branschen. Även
denna bransch får ett uppsving inför val.

För att bli politisk “expert” behöver man inte kunna något
särskilt om området som man uttalar dig om. Ofta finns det heller inget
specifikt eller konkret att prata om och det brukar räcka med att
“experten” upprepar problemformuleringen eller säga att frågan eller
resultatet är svårtolkat och/eller svårt att bedöma. För att kunna titulera sig
som politisk ”expert” behöver man bara ha en någorlunda relevant titel och på
något sätt tidigare varit med i media och gjort något uttalande. Sedan är det
ju självklart en fördel om man kan uttrycka sig med pondus oavsett vad man än
svamlar om. Dessa tre branscher arbetar med andra ord ofta i symbios med
varandra. Media beställer undersökningar som leder till ett nyhetsmaterial som
räcker till ett antal artiklar eller inslag. “Experterna” får
kommentera och analysera resultaten för att ge legitimitet åt undersökningarna.

Redan nu har detta triumvirat skapat ”nyheter” som visar på bland annat förändringar
i förtroende för partiledare, prognoser för valdeltagande i det kommande extravalet
och hur stor andel av väljarna som kan tänka sig byta parti inför extravalet.
Detta förutom de vanliga opinionsundersökningarna som ska visa väljarsympatier.
Ofta inleds analysen med brasklappen att resultatet är osäkert och kanske inte
säger så mycket egentligen (till exempel att förändringarna ligger inom
felmarginalen) men sedan fortsätter man med att behandla resultatet som faktiskt
och viktigt.

Det som förenar de tre aktörerna på “fältet” är att man aldrig
ifrågasätter själva opinionsundersökningars värde. Varje tänkande människa
inser ju att dessa är resultatet av hypotetiska frågor som de tillfrågande kan
svara lite vad som helst på. Att rösta i val är alltid något helt annat. Resultaten
går heller aldrig att kontrollera eller värdera. Man måste även fundera över
vilket värdet dessa ”prognoser” har för oss medborgare. Även om resultaten
verkligen skulle visa något korrekt och faktisk om den kommande händelsen, på
vilket sätt är vi betjänta av att veta detta i förväg? Mer om min syn på
opinionsundersökningar kan du läsa i tidigare inlägg.