Att massmördaren
Anders Behring Breivik hade en personlighetsstörning redan som barn
har varit känt sedan tidigare. Men i samband med den rättegången
mellan massmördaren och den norska staten som nu pågår kommer nu
mer uppgifter fram från de utredningar som Statens Center för Barn-
och Ungdomspsykiatri (SSBU) gjorde av Anders som litet barn.

Anders mamma blev
gravid med honom som 17 åring och ska redan under graviditeten
klagat på barnet hon hade i magen. Enligt utredningen ska hon ha
sagt att hon upplevde barnet som ont och elakt. När sonen sedan
föddes slutade hon att amma honom eftersom hon upplevde att han ”sög
musten” ur henne.

Dokumentation
visar att Breivik uppvisade en störning redan som tvååring och att
han blev bortstött av sin mor, som kallade sitt lilla barn för ont
och elakt. Hon bedömdes också försöka projicera sina sexuella
fantasier på sonen. Anders mamma kom i sin tur från en problematisk
barndom. Hennes mamma drabbades av polio när hon föddes och blev
lam från midjan och nedåt. Hon utvecklade schizofreni och gav
enligt medicinska utredningar sin dotter skulden för sjukdomen. För
SSBU var Breivik en typisk tredjegeneration. I polisens utredningen
utvecklar psykologen detta:

”Man arbetade
på denna tid med något som kallade för tredjegenerationsprincipen.
Man har föräldrar som haft en svår barndom med sina föräldrar
och därefter inte klarar att förhålla sig till sina egna barn och
då kommer det att gå riktigt galet för denna generation”.

1983 blev
familjen, som också bestod av en storasyster, inlagd på SSBU:s
familjeavdelning för observation. Anders blev diagnostiserat som ett
”svårt barn” och ett som saknade den livsglädje som en normal
fyraåring brukar uppvisa. Mamma Breivik ska vid detta tillfälle
enligt utredningen högt sagt till sin son: ”Jag önskar att du
vore död.” Hon bedömdes vara på gränsen till psykotisk.
Samtidigt som hon avvisade sonen försökte hon klänga sig fast vid
honom.”Anders blir offer för sin mors projektioner av paranoid
aggressiv sexuell fruktan för män generellt” och ”hon
projicerar sina primitiva aggressiva och sexuella fantasier på
honom”. SBBU ansåg att Breivik borde placeras i fosterhem, men
socialtjänsten sa nej.”Ett inkompetent Barnevern (motsvarande
socialtjänsten) och mammans aggressiva advokat hindrade detta”, sa
psykologen som förhördes av polisen inför rättegången.
Psykologen konstaterade att det var uppenbart att Anders riskerade
att utveckla svåra problem, men att SBBU inte kunde göra något
eftersom det var Barnevernet som hade sista ordet. Psykologen sa
att:”Det är tragiskt att det inte blev något gjort åt
omsorgssituationen den gången, för då hade Anders utveckling varit
en helt annan. Satt på sin spets kan man säga att det är ett
extremt utryck för priset samhället betalar för att ha ett svagt
Barnevern.”

Hur hemskt Anders
dåd än är så är det ändå svårt att inte tycka synd om barnet
Anders som måste ha levde i ett helvete. Det värsta är att detta
var känt av myndigheterna men de gjorde inget för att hjälpa honom
ut från detta. Konsekvensen av detta blev fruktansvärd. Fallet
Breivik borde stämma till eftertanke i tider när vi skär ner på
vård, skola och omsorg, inte bara ur perspektivet att de barn som
drabbas av nedskärningarna kan komma att senare i livet bli en
belastning för samhället utan även ur ett rent medmänskligt
perspektiv, det handlar om barn som far illa.