Sverige
har vunnit ett nytt helgon! Fantastiskt, nu kan vi äntligen lägga
ett nytt helgon till det enda vi tidigare hade. Och det var verkligen
på tiden, det tidigare var från 1300-talet (heliga Birgitta).

Sverige
har varit missgynnat genom historien vad gäller utnämningar, kanoniseringar, av
helgon. Påven utser mängder av helgon varje år. Exempelvis
Johannes Paulus, som var påve mellan 1978 och 2005, kanoniserade
bara han 500. Inte ett enda av dessa var svenskt.

Men
nu ska vi inte sura över detta, det behöver ju inte ta 624 år till
nästa kanonisering. Vi ska i stället glädjas åt vårt nya helgon Elisabeth
Hesselblad. Och nu kanske en dammlucka med nya helgonaspiranter från
Sverige öppnats. Prestationen som krävs för att bli kanoniserad
till helgon verkar inte vara övermäktig precis. För att få
tituleras med denna titel ska det finnas ett mirakel kopplat till
personen. Ett mirakel är i detta sammanhang ett helande genom
förbön som inte kan bortförklaras med medicinska argument. Vårt nya helgons
mirakel var att en pojke med hjärntumör blivit i det
närmaste helt normal efter förbön och att han rört vid en relik
av Elisabeth. Det borde inte vara omöjligt att hitta fler liknande
exempel i Sveriges historia. Det gäller dock att marknadsföra miraklen på ett sätt så påven får upp ögonen för
prestationerna.

Vid
utnämningen den 5 juni 2016 närvarade Sveriges kulturminister Alice
Bah Kuhnke. På Sankt Petersplatsen fanns även nedresta svenskar för
att närvara, beskåda och fira utnämningen.

Jag
tycker såklart att denna händelse väcker flera frågor. Den första
är varför vi svenskar i vårt sekulariserade land lägger så stor
vikt vid denna händelse. I den mån vi är religiösa i Sverige
tillhör de absolut flesta av oss den protestantiska delen av
kristendomen, den del som inte tror på eller åtminstone är djupt
skeptisk till helgondyrkandet. Varför slår nyhetsmedia upp
kanoniseringen som en stor nyhet och varför sänder regeringen en
representant till evenamnget? Den förklaring jag kan se hänger
samman med nationalism. Intresset för utnämningar av svenska helgon
är ett uttryck för samma fenomen som exempelvis intresset kring svenska lag
eller enskilda utövare som är framgångsrika i internationella
sammanhang handlar om. Oavsett om ingen varit intresserad av tävlingsgrenen
innan så kan en svensk framgång helt plötsligt göra en
idrottsgren jättepopulär. Ett exempel är skidskytte… Vem brydde
sig om denna gren i Sverige innan Magdalena Forsbergs framgångar på
1990-talet? Att bli utnämnd till helgon blir här i det närmaste
som att ha vunnit en VM medalj.

Nationalism
ser jag, som jag skrivit om i tidigare inlägg, som viktigt när man
inte upplever sig ha ett värde i sig utan behöver hänga upp sitt
värde på något yttre, exempelvis som att vara svensk. Men för att
detta, till exempel att vara svensk, ska vara något att eftersträva,
så måste “egenskapen” ha ett värde. Att det finns
personer med samma egenska som på något sätt är framgångsrika
ökar då värdet hos andra med denna egenskap. Värdet i att vara
svensk ligger här i att vara “bättre” än personer
med andra nationaliteter. Kampen i VM och OS blir en symbolisk kamp
om värde.

Vi
svenskar verkar ha ett extremt stort behov av att blåsa upp värdet
i att vi är svenskar. Vi tar alla chanser att göra detta, allt från
att försöka blåsa upp värdet på Zlatan till nästan gudomliga
höjder till att fira att vi fått ett nytt helgon, något som vi
svenskar i normala fall bara tycker är trams. Vad speglar detta hos
oss egentligen?