Jag
har tidigare i detta forum skrivit om nationalekonomi och
arbetsmarknadsfrågor och menar att mekanismen bakom områden
egentligen är ganska enkel att förstå. Arbetsmarknaden i ett land
förändrar man knappast med några enkla beslut i ett system som kan
ses som slutet. Detsamma gäller Sveriges ekonomin, det finns en
bestämd mängd pengar för den totala konsumtionen i riket, vill vi
ha mer så måste vi få in kapital från andra länder genom att
exportera varor eller låna av framtida generationer. Politiska
beslut har en mycket liten påverkan på ekonomin och arbetsmarknaden
i stort. Det politiker sysslar med är att fördela arbete och pengar
på olika sätt mellan medborgarna.

Men
om politikers möjlighet att påverka ekonomin och arbetsmarknaden är
begränsad, vad är det då som påverkar? Först och främst tycker
jag att det är viktigt att förstå att ekonomin och arbetsmarknaden
består av enskilda individers produktion och konsumtion. Nästa steg
är att fundera över varför vi arbetar och konsumerar. Ja, till att
börja med är det väl för att fördriva hunger, törst, kyla och
allmänt se till att man kan överleva. Men när detta är
tillgodosett, vilket det är för de flesta i västvärlden idag, vad
driver oss att fortsätta konsumera och producera? Som en
bakomliggande drivkraft ser jag vår inneboende dåliga självkänsla
som en viktig. Denna dåliga självkänsla försöker vi kompensera
med att söka efter erkännande från våra medmänniskor. Detta
leder oss bland annat till att konsumera en massa prylar som vi
egentligen inte behöver för att därigenom försöka imponera på
omgivningen. Vi försöker bli något i våra medmänniskors ögon,
vi försöker skapa oss en identitet som vi inte upplever att vi har
i oss själva, genom yttre attribut. Vi köper dyra kläder bara för
att de har ett visst märke, accessoarer som vi inte behöver, dyra
bilar som i sig inte förbättrar vårt behov av att transportera
oss, byter till dyra och exklusiva kök i våra bostäder som vi
sedan knappast använder, köper dyra möbler vars syfte främst är
att de är just dyra, visa vår “klass” genom att gå på
dyra restauranger, konsumera dyra vin för att visa att vi har
“smak”. Allt detta, tillsammans med att vi har “viktiga”
jobb och gör karriär är sätt att visa upp oss för omvärlden,
för att bli sedda genom att vi är lite annorlunda, speciella och
unika. Vi bygger upp våra “varumärken”. Ekonomin i
västvärlden (och därmed även arbetsmarknaden) bygger på att vi
har detta behov. Utan att fylla på vår självkänsla utifrån blir
livet tomt för de flesta av oss.

Vad
skulle då hända om vi alla helt plötsligt skulle var nöjda med
oss själva, vilka effekt skulle detta få på samhället? Stora
troligen. Vår konsumtion skulle minska drastiskt och arbete skulle
minska i vikt både för att vi inte längre behöver lika mycket
kapital men även för att vi inte behöver arbetet i vårt byggande
av identitet.

Men
det är långt dit, om vi ens är på väg åt detta håll. Vi matas
hela tiden med intryck av hur vi borde vara. Reklamen spelar här en
viktig roll, men även film och på TV visas hur vi egentligen bör
vara. Där ser vi de “perfekta” människorna som som gör och
säger “rätt” saker och som har “rätt”
utseende. Kändiskulturen som genomsyrar landet visa även vad “att
vara lyckad” är för något. Dessa “perfekta”
karaktärer jämför vi oss med, medvetet eller omedvetet, och känner
oss för det mesta misslyckade.

Men
det kanske finns ytterligare en dimension under denna nivå som är
än mer grundläggande än bristen på självkänsla? Jag ska
återkomma om detta längre fram.