Läste
häromdagen i Norrländska Socialdemokraten (2017-08-18) och i Dagens
Nyheter om en ny studie som visar att själva smaken på vin betyder
mindre för hur vi upplever drycken än vår föreställning om vad
den kostar. Ju dyrare vi tror att vinet är desto godare tycker vi
att det smakar. Ett billigt vin uppfattades med andra ord smaka
bättre än ett dyrt vin om man skiftar prislapparna på dem. Det
finns även många andra undersökningar som visar samma sak, både
gällande vin, öl, mat och choklad. Slutsatsen som forskarna drar
utifrån dessa undersökningar är att vi verkligen upplever att det
som vi tror är dyrt smakar bättre. Hjärnan lurar oss vilket har
krossat många “vinkännares” och ”finsmakares”
självbild.

Jag
själv är av åsikten att vin egentligen är en rätt osmaklig dryck
som troligen inte många skulle dricka om den inte innehöll alkohol.
Att man började dricka vin från början berodde troligen delvis på
att alkoholen i vinet dödar bakterier vilket gjorde att man blev
mindre sjuk när man drack vin i stället för exempelvis vatten som
ofta vara förorenat. Men även om hjärnan spelar oss ett spratt när
vi bedömer vinets smak så är även den kulturella aspekten mycket
central när vi bedömer vinets kvalitet och smak. Vin används,
precis som mycket annat, som statusmarkör i den sociala hierarkin,
oftast för de som strävar efter att tillhöra en socialgrupp/klass
eller annan upplevd statusgrupp dit man inte naturligt hör. Vi alla
eftersträvar att göra en klassresa, på ett eller annat sätt. Att
ha ”rätt” smak är en viktig del på denna resa.

Själv
dricker jag ibland vin (och öl) men då i huvudsak av kulturella
skäl och för att känna mig lite “vuxen”, knappast för
smakens skull. Jag föredrar Coca Cola och andra läskedrycker,
vatten och juice och håller mig oftast till dessa drycker.