Separationsångest. Känns hemskt att behöva lämna den trygga
bas man haft under många år för att troligen aldrig få det så bra igen. Hade
det gått att undvika att ego och orationella känslor fick gå före förnuftet? Hur
”vuxen” är man egentligen? Kanske är vi alla i grund och botten bara förvuxna barn
som söker våra föräldrars erkännande och oreserverade kärlek i varje mänsklig
relation?